torsdag 21 mars 2013

Lennart Johansson – Till minne



Häromdagen nåddes jag av budet om Lennart Johanssons död och idag läser jag annonsen i UT. Lennart dog, den 12 mars, två dagar före sin 59:e födelsedag. Han hade varit sjuk ganska länge. Han kämpade. Sista gången jag träffade honom var utanför affären. Det var i somras. Då hade han, som han sa, blivit av med påsen på magen. Det var som att lyckan lyste i honom, och att han tagit en seger. Senare tog det en dramatisk vändning och sjukdomen gick inte att besegra.
   Lennart ”Muffe” Johansson var en av mina barndomskamrater. Vi gick i samma klass i skolan. Och vi var, som man sa, bänkkamrater när vi satt två och två. Vi var mycket tillsammans på vår fria tid under uppväxten. Vi och alla andra jämnåriga gick till varandra på födelsedagskalas. Vi var, som alla barn i byn, med i scouterna. Vi, alla, åkte bob i den stora Hûlebacken. Backen som går precis utanför Lennarts barndomshem. En backe som bjöd på en hisnande fartfylld resa och det handlade ofta om att komma först. Ibland kunde vi starta ända uppe vid Halvar’a och då blev sträckan drygt ett par hundra meter… med bra fall. Vi kunde hålla på hela dagarna när vi var lediga och på kvällarna efter skolan… i gatlyktornas sken.
   På vintrarna blev det också mycket skridskoåkning. Vi körde på ”slaskedammen” men även på en bana som spolades åt oss några vintrar. Ibland åkte vi på sjön. Och ibland på någon liten avlägsen pöl där det fanns is.
   Vi var med i TIF också. Vi tränade och tävlade i skidåkning. Och vi hade ett stafettlag. Det var Lennart, Ingvar på Stômmen, Christer på Karlslätt och så jag. Och det var Sten ”Fille” Gustafsson som var våran coach och pådrivare. Vi hade väl inga stora framgångar, som jag minns, men vi kämpade och hoppades. Och det viktigaste av allt: Fille visade aldrig något annat än att han trodde stenhårt på oss!
   Lennart var, med mitt mått mätt, fenomenal i alla sporter som vi lekfullt praktiserade. Och i synnerhet när det var en boll eller puck med i spelet. Han hade ett bollsinne som vi andra inte kunde matcha.
   I mitten av 1960-talet byggde Brasons en tennisbana i Hulu och där blev Lennart snabbt allas överman. Vi jagade och slet. Han trixade och vann.
Lennarts pappa Gösta var tennisbanans ständige vaktmästare. Gösta såg till att banan sköttes på bästa sätt. Att det blev vattnat, saltat och bultat. Ja, allt som hör en välskött tennisbana till.
Detta gjorde han nog ofta med glädje… inte minst därför att Lennart verkligen älskade att spela tennis.
   När Lennart inte hade någon att spela mot på tennisbanan stod han, på bästa Björn Borg-manér, och övade grundslag hemma mot garageporten.
   Ett tillfälle som jag minns alldeles speciellt var en gång då jag var hemma hos Lennart. Det var nog en dag med lite dåligt väder för vi fick lov att vara inne. Vi satt vid köksbordet och gjorde stearinbilder. Ni vet, man bränner ljus och droppar stearin på roliga bilder i seritetidningar… låter det stelna och pillar försiktigt loss stearinet… och hokuspouks-magic så sitter bilden fast på stearinet… fast spegelvänd… Sånt kunde vi hålla på med i flera timmar, så länge det fanns ljusstumpar att bränna.
   Vi satt vid köksbordet med vår ”hobby” och Lennarts lillasyster Karin var med och tittade på. Mamma Astrid satt i ett rum bredvid. Jag tror hon sydde på symaskin.
Karin hade ett sån’t där krusigt, långt och alldeles ljust hår. Sån’t hår som bara änglar har.
Plötsligt händer det som inte får hända… hon kommer alldeles för nära ett av ljusen… och hennes hår fattar eld!
   På ögonblicket fräser det bara till… högt och ljudligt, frosssccchhh… det blir som en eldkvast när håret flammar upp…  Lennart reagerar blixtsnabbt och med bara händerna släcker han det brinnande håret. Det osar naturligtvis jättebränt och vi blir helt stumma av rädsla!
   När jag härom dagen träffade Lennarts syster Karin, berättade hon för mig om sjukdomstiden och om sin vilja att försöka vara ett stöd för sin storebror under sjukdomens långa och svåra stunder. Och hon berättade om hur hon var i rummet hos honom i den stund då han till sist släppte taget och somnade in…
   Jag kan föreställa mig den bilden för mitt inre…  och jag tänker då... att det var inte bara håret som var en ängels…

   Just som jag skriver dessa rader lyser solen utanför. Landskapet är bländvitt av den snö som föll i natt och i toppen av  en av mina rishögar sitter en koltrast. Klädd i svart och gult som en Elfsborgare! Den kolsvarta dräkten och den klargula näbben kontrasterar mot det himmelskt rena och vita. På påskafton skall rishögen förvandlas till aska och det som en gång var är då inte mer… koltrasten får finna en ny utsiktsplats där han kan sjunga sin gnolande, lite vemodiga visa…
…och när jag hör honom skall jag tänka på Lennart… och på livets gåvor...


BILDERNA:

Översta bilden är från början–mitten av 1960-talet. Hela kompisgänget; Roger, Lennart, Tommy, Thomas, Urban och jag, är på scoututflykt. Det är vår ledare Alf som tagit bilden.

Nedre bilden har jag tagit, med en enkel kamera, på tennisbanan i Hulu 1967. Då har Lennart fyllt 13. Bilden är en kraftig delförstoring av fotot och därför ganska grovkornig och suddig. Den sitter i mitt album lite blaskig och blek, men i denna stund framträder både bilden och händelser runt omkring klarare än på länge. När jag scannat bilden och zoomar in i den ser jag att jag lyckats få med bollen! Jag ser också att Lennart har en boll i vänsterhanden. Han har slagit in förstaserven och svarar på returen…

3 kommentarer:

  1. urban carlsson22 mars 2013 23:04

    Tack för en mycket fin minnesruna / Urban

    SvaraRadera
  2. Alf Kjellberg23 mars 2013 12:36

    Jag minns Lennart ! Alltid tävlingssugen. Jag minns Gösta som god vän och arbetskamrat, han ställde alltid upp. Inte minst med arbetet för tennisbanan i Tvärred.
    Tack Sune för din fina berättelse och sammanfattning om Lennart.

    SvaraRadera
  3. Tack Sune för dina ord om Lennart/Dan

    SvaraRadera