Att växa

Alla har behov av att växa. Och för att växa behövs bra mylla och näring. Även den som är gammal, som jag, vill gärna växa lite. Kanske inte på bredden eller på längden så mycke. Nej. Mera på ställen där det inte går att mäta med fysiska instrument.
Under tiden som jag idag sysslade med mitt lite-av-varje nåddes mina öron av vårens skvalpande i stupröret. Det var snön på taket som genomgick en metamorfos i det värmande solskenet. Detta kluckande och porlande förde mina tankar till insikt om att det nog är lämplig tid att gjuta livsmod i pelargonerna.
De har stått där i källarfönstret hela vintern. Haft vinterns svaga ljus och föga värme. Tills nu. När dagarna hastigt blivit längre. De har vaknat upp ur sin vintervila. Och genast har de offrat sin sista magasinerade energi från roten för att skjuta nya friska blad.
Detta kunde blivit deras sista gröna lungor. Cellandningen och assimilationen hade i detsamma kunnat avstanna och de hade gått kvävning till mötes. Men larmet gick i tid! Hämta fotosyntesstartaren!
Säcken med blomjord kom fram i ett huj. Jag lyfte rötterna ur krukorna och skakade bort all gammal torr jord. Fyllde med ny och vattnade rejält med näringslösning.

 – Ibland kan man känna sig sådär som en överblommad torr pelargon. Eller som att man fällt ut det sista gröna bladet. Roten står i gammal fattig jord. Tom på energi. Och man bara längtar efter den ungdomliga kraften. Då man, som en välskött pelargon, kan skjuta friska och blommande skott i oändlighet. Att man bara kan hålla på. Tills allt är klart och  s e d a n  blir trött. Inte som nu, bli trött och håglös när projektet bara är halvfärdigt.
Men så vist är det ordnat, att allt går så mycket lättare när någon annan pytsar in lite energi. Eller när man kommer till sällsamma platser som flödar av den.
Tänkte på det när jag, i onsdags, var långt ute på Komosse och åkte skidor. I flera timmar åkte vi. Stundtals med stora styltor under skidorna. Jag var i ett inspirerande sällskap. Som gav mig kraft, lust och intresse. Samtidigt kände jag att jag också delade med mig av kraft och framåtanda. Och att naturen, solen och min kropp plöstligt hade ett överskott av det som man ofta så längtar efter. Jag blev inte trött. Bara förbaskat nöjd!

Jag hoppas att allt ska ta fart nu. Alltså, med pelargonerna. Att jag har gett dom en injektion och ingjutit en obändig livslust i deras förtorkade rotknölar. Om de svarar med att låta mig njuta av vackra blommor under sommaren... blir jag i min glädje frikostig med vatten och näring tillbaka... och framförallt kommer vi att växa tillsammans genom våra samtal... att prata med växterna på fönsterbrädet ger säkerligen bättre stoff till växande än att prata med en piassava...