På gamla bilder från början av 1960-talet har jag kunnat se hur få träd det var i ängen tidigare. Efter att djuren lämnade gården i början av 1950-talet, och betet upphörde, släpptes efterhand fler och fler träd upp. De växte bra och blev, till slut, på de 60 åren nästan till ett heltäckande krontak.
Mörker och skugga gjorde att det blev färre och färre blommande örter. Trivialiseringen var på stark frammarsch. Gräs och högörter på blommornas bekostnad. Det blev också, när fagningen upphörde i början av 1980-talet, mängder av löv och pinnar och lagret av förna växte och gödslade högörterna som exempelvis hundkäx.
Från vintern 2005–2006 har restaureringen pågått. Vi har efterhand släppt in mer och mer ljus. Huggit lite då och då. För att slippa den mineraliseringschock och dito ljuschock som vi riskerat om vi sopat ner allt på en gång. Hittills har utfallet blivit mycket gott. Det blommar mer och mer. Örter som funnits kvar långt nere i gräset och där kämpat för sin överlevnad har återfått sin dominans. Insekterna blir fler och fler. Och ängen är åter en äng värd namnet. Ängens olika partier uppvisar sina speciella karaktärer.
Vi har prioriterat lind framför ek.
Historiskt sett var eken illa sedd av bönderna. Den skuggade marken, gav sur lövförna och sämre gräsproduktion i slåtter- och betesmarker. Men ekarna var skyddade av kungen. De skulle växa och ge timmer till fregatter i krigsflottan.
För att hålla ekarna i schack plågade bönderna dem. Under fagningen på vårarna eldade de nedfallna löv och grenar nära stammarna för att skada och kanske, allra helst, döda träden.
Idag finns det inget krav från konungen att spara ekar. Därför prioriterar jag, så långt det är möjligt, större variation. Och i första hand vill jag behålla lindarna. Linden är det främsta karaktärsträdet här i Skog. Och min mormor hette Lindgren och förfäder på min morfars sida tog sig namnet Lindskog. Så vad passar då bättre?
På översta bilden fäller Lennart Bodenhem en gammal senvuxen ek i Ekebacken, vid Ekvägen (ja, det heter så och det finns många fler ekar kvar). Som framgår av bilden växer en massa sly intill den ståtliga stammen. Nästan alla buskar där är lindbuskar. De har frösåtts där nån gång i mitten av 1990-talet. Det är inte självklart att lindarna sätter befruktade frön som mognar och gror. Det händer, vad jag erfarit, mycket sällan. Kanske var tionde år typ. Här i Ekebackens övre hörn skall jag prioritera fram ett tiotal stammar som så småningom skall bli hamlingsträd. Det skall blir som en liten minilund med hamlade lindar. På den mellersta bilden tvingar Lennart en ekjätte på fall. Den bilden är tagen i stora ängen, Sôrjadal'n, nere vid Rudevägen. Till vänster om eken syns en lindstam. Det är en lång och slank, vacker lind som smugit sig upp i skuggan bakom eken. Den skall nu få mera ljus och dessutom njuta av näringen från ekens, efterhand multnande, rotsystem under många år. Jag hoppas att det skall bli ett riktigt ståtligt träd med vackert hängande slöjlika grenar och myriader av lindblommor varifrån sommarkvällens cyklister och vandrare skall kunna lyssna till ett öronbedövande surr från humlor och bin.
Hur blir det med ekvirket då, när det inte behövs till flottans fregatter? Ja, tänker jag... kanske blir det ett vackert salsgolv av parkett i ett gammalt pietetsfullt restaurerat hus... där de lyckliga som lever kan surfa i livets virvlar över krusiga vindlingar av år och känna tidlöshetens oändlighet på en ocean av det förflutna...
Ja, nåt i den stilen tänker jag... i skrivandets stund högtidligt och lite högtravande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar