Scars in branches

Idag har jag stått vid vedklyven några timmar. Ganska monotont. Men avkopplande på sitt sätt. Det går inte att skynda på. Det är den jämna takten som till slut ändar betinget. När jag står där och plockar vedträ efter vedträ ser jag hur olika alla är. Trots att jag plockat tusentals från högen till klyven och från klyven till högen är det inte två vedträn som är lika. Vissa kan var snarlika, men inte lika. De flesta skiljer sig påfallande markant. Eftersom jag huggit och kapat alla veden själv kommer jag också ihåg var och vilket träd som vedträna kommer ifrån. Alen vid bäcken. Eken vid infarten vid Ekvägen. Linden vid brunnen. Precis som det nu är när jag klyver likadant blir det när jag skall stapla veden och återigen när jag lastar och kör in den i pannrummet. Och när den slutligen hamnar i pannan. Jag kommer att träffa samma vedträ flera gånger. Och jag kommer att minnas var det kommer ifrån. Och jag kommer också att minnas hur det var när jag högg. Fint väder. Nån kom förbi. Stannade och pratade. Ibland hittar jag vedträn med former och färger som fascinerar. Dessa blir ännu mer som särpräglade individer. Små skulpturer. Som naturens egen konst. Och som det ofta blir lite svårt att slutligen bränna i pannan...