Vårens första pipor

Det är så här års den perfekta tiden att skära rönnpipor. Inspiration fick jag av ett inlägg på facebook idag på förmiddagen. Det var min kusin Lasse som delade med sig av sin viktiga vårmarkör:
– Man måste göra minst en rönnepipa varje vår, annars är det som det fattas nå't. Inte för att de låter så mycket. Det är mer doften och känslan, skrev han.
Och precis så är det. Man behöver upprepa för att behålla känslan och kunskapen. Jag måste dock erkänna att jag inte tagit mig tid att skära rönnpipor varje vår. Faktum är att det kändes som om det var rätt längesedan.
Men känslan var densamma. Och doften. Doften förde också tankarna långt tillbaka i tiden. Den förde mig till livets allra första upplevelser av rönnpipor. Då, när min pappa gjorde de första och visade mig. Det var innan jag hade egen kniv. Han fick tälja pipor på löpande band. Och jag minns hur imponerad jag var över att han kunde trolla fram ljud ur en pinne. Det blev lätt både fem och tio pipor som han fick göra för att stilla min fascination och nyfikenhet. Och jag minns också hur jag ställde piporna i ett glas med vatten för att de inte skulle torka ut. För att de skulle gå att använda nästa dag också. När jag senare fått min allra första kniv. Jag var väl kanske sju år. Ja, det var då vi började med kniv. Och vi hade kniv i bältet, alla mina kompisar och jag. Vi var scouter och vi lärde oss tidigt att umgås rätt med kniv. Det var liksom självklart att ha kniv. Det första riktiga verktyget. Kniven blev en vän som vi delade massor av tid med. Vi täljde vandringsstavar, grillpinnar, spjut, pilbågar, pilar, slangbellor och rönnpipor. Ja, vi täljde ibland bara för täljandets skull. Liksom för att känna att vi med knivens hjälp kunde forma och skapa. Sinnets koppling till handen. Och handen till sinnet. Och ett tidsfördriv. 
Idag tog jag mig tid att göra vårens rönnpipa. Första försöket misslyckades. Det gick inte att få något ljud alls ur den första pipan. Den andra däremot blev desto bättre...