Våren drar i nödbromsen. Det varma vädret har bytts mot ett betydligt kyligare. Och nu, under den stundande natten, väntas åter flera minusgrader.
Grönskan har stannat upp. Jag tänker att... om träden kunde dra in sina blad igen skulle de göra det nu. För de ekar som redan kommit långt, och delvis vecklat ut sig är det för sent. Likaså tidiga askar. Deras löv har frusit. Svarta och slappa hänger de slokande ur det som varit deras gömställe hela vintern. Men jag tror att de flesta kan hämta sig. Alla knoppar har inte slagit ut. Och det finns många ekar och askar som är sena med lövsprickning, även om ljus och värme flödar. Alla låter sig inte överlistas. Det har naturen sett till.
Kylan lägger också sordin på fågelsången. Fåglarna får mera jobb med att hitta mat när det blir kallt. Och då blir tiden mindre för sång.
Jag har varit utomhus det mesta av dagen. Redan från början blev fingrarna stela av kylan. När jag kom in nu i kväll var händerna så nedkylda att fingrarna värkte och känseln var borta. Det var nätt och jämt att jag kunde hålla i nyckeln när jag skulle låsa upp dörren. Och lika fumlig var jag när jag skulle tända i pannan. Nu när jag fått eld och cirkulationen har kommit i gång, både i kroppen och elementen, blir de förut alldeles vita fingrarna med ens pulserande varma, svullna och röda.
Det är ganska skönt att våren tar det lite lugnare ett tag nu. Bromsar in. Hämtar andan. Kanske kan årstiden normaliseras. Och det mesta komma i fas igen. Och visst är det väl som vackrast i naturen just nu. Grönskan har kommit en bit. Det ljusgröna, skira, fångar morron- och kvällsol på ett vackert sätt. Nyanserna är många.
När jag i morse gick till brevlådan för att hämta in tidningen tittade jag lite extra på markens skuggor. Det är grönt i naturen men fortfarande syns trädens grenverk avteckna sina skuggor på marken. Som ett nätverk. När lövet senare blir helt utslaget breder också skuggan ut sig och fyller mellanrummen mellan grenarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar