Magisk skådarhelg i Närke

Det var längesedan jag var med om en skådarhelg så intensiv och innehållsrik som denna. Om jag ens gjort det någonsin. I fredags eftermiddag och kväll var jag, tillsammans med vännerna Per och Ingvar, ute vid Kvismaren. Under några upplevelsefyllda timmar lyckades vi samla ihop 81 olika arter. Och vid helgen slut summerade vi 113. Kvismaren visade upp sig från sin allra bästa sida och jag vill påstå att verkligheten vida överträffade sinnebilden av fågelsjön som begrepp! Vacker kvällsol. Vindstilla. Späd grönska. Blommande örter. Tusentals änder – gräsand, kricka, årta, snatterand, bläsand, stjärtand, skedand, vigg och brunand. Oräkneligt antal grönbenor, gluttsnäppor och svartsnäppor. Likaså massor av brushanar. Fina obsar av storspov och småspov. Fiskgjuse, kärrhök och pilgrimsfalk i ett och samma kikarfält kretsande över våra huvuden. Dvärgmåsar och svarttärnor i gracila uppvisningsflygningar. Lätt fladdrande tätt över den blanka vattenytan – fångande nykläckta sländor.
Ute vid Åslaholmen träffade vi på en skäggmesfamilj. De tre ungarna som redan lämnat boet satt i vide och vass väntande på matleveranser. Det var just dessa dagar som fågelvärldens barnkammare öppnat flera av sin avdelningar för fullt. Grågässen hade ungar. Kniporna hade ungar. Sothönorna hade ungar. Starens ägg var kläckta.
På lördagen cyklade vi runt vid Oset och Rynningeviken. Här obsade vi bland annat ett stort antal nyanlända ladusvalor, hussvala, årets första tornseglare, trastsångare, pungmes, rödstjärt och näktergal. Sent på lördagskvällen for vi sedan ut till Tysslingen och gjorde först ett besök vid Svalnäs, där gårdagens bloggbild är tagen. Vid Svalnäs finns en väldigt fin, vackert belägen raststuga. Här njöt vi vår kvällsfika och inväntade aftonens sista aktörer. Vid Rånnesta fick vi så till sist höra dubbelbeckasinen spela. Det blev ett ”livskryss” för mig. I den stilla kyliga majkvällen stod vi, ett litet gäng förväntansfulla, i kanten av en blöt strandäng. I fonden hördes tutade rördrommar och från lite överallt hördes de outtröttliga grönbenorna sända ut sitt snärtiga, genomträngande jiffande. Alla vi som väntade stod moltysta. Andäktiga. Avvaktande. Efter nära nog en halvtimma hördes plötsligt det första förlösande ljudet utifrån den tuviga maden... ett sirligt gnidande kvitter avlöst av ett klapprande läte som avslutades som i en liten virvel...
Allt blev plötsligt magiskt... rördrommarnas tutande – u-Boh, u-Boh, u-Boh, enkelbeckasiners surrande – h ú-ú-ú-ú-ú-ú-ú-ú-ú-ú, grönbenornas jiff, jiff, jiff och så, ovanpå allt detta, det suggestiva lätet från dubbelbeckasinernas arenaspel... sivi-disi sivi-disi sivisivisi... tell tell tell-tell-telltell-ellell-ellellellellell...


Bild 1) Fikapaus på Åslaholmen
Bild 2) Skäggmespappan med matleverans
Bild 3) Skäggmesmamman och en av ungarna
Bild 4) Sothöna med ungar
Bild 5) Senkväll vid Svalnäs