Kyckling special

– Tjäna Sune, hur ä läget? Frågan fick jag levererad i telefon och det var vännen Göran som hörde av sig.
– Jo tack, det är bra, svarar jag. Jag håller på att laga kyckling special.
– Kyckling special, vad är det för nå't, undrar Göran.
– Helstekt kycklingfilé, kokt matvete och stuvade nässlor, svarar jag.
– Det låter gott, säger Göran.
Efter att vi avhandlat det som samtalet egentligen var ämnat att handla om avslutades detsamma. Jag återgick till matlagningen.
Kyckling special? Var fick jag det ifrån egenligen? Om sanningen skall fram så fanns inte den rätten i den stund som jag berättade om den. Den var ett utslag av vild fantasi som uppstod i ögonblicket. Namngivningen gjordes utan ceremoni. Snabbt. Utan att tänka.
Det som dock, trots allt, var sant var att jag faktiskt hade en kycklingfilé som låg i järngrytan och småstekte i smör och rapsolja. I grytan fanns också ganska rikligt med grovmalen svartpeppar och en näve örtkryddor. I en kastrull strax bredvid kokade ett par deciliter matvete. Det där med nässlorna var liksom inte riktigt genomtänkt. Jag hade sett att det fanns några stycken nere vid komposten. Och jag hade tänkt att plocka dem innan det var dags för touch up runt kompostbehållaren med trimmern. Nu plötsligt blev det mera handling än tankar. Nässlorna skördades och förvälldes. Ur kylskåpet hämtade jag fram en burk keso med bästföredatum 18 april, en burk med soltorkade tomater i olja med bäst före 30 juni 2012 och några skivor färsk pepparsalami.
Salamin och tomaterna klippte jag i småbitar med en sax. Sedan blandade jag ner det i keson.
Nässlorna stuvades och smaksattes med en liten bit av en buljongtärning.
Lagom till att vetet var färdigkokt hade jag stuvningen klar. Skar upp kycklingfilén i skivor. Lade upp en del av kesoblandningen (som för övrigt smakade helt fräscht) och toppade med lite nyskördad gräslök. Därtill matvetet och ett par skedar svart vinbärsgelé. Gelé är jag lite svag för. Har nästan alltid det till mina kycklingrätter. Så det fick åka med här också. Nässelstuvningen hade jag på sidan om. Hällde på lite efterhand som jag också fyllde på med mera vete. Så hade jag då skapat min improvisationsrätt som för mindre än en halvtimma sedan alls inte fanns. Kyckling special! Och jag kan rekommendera den. Själv kommer jag att laga den fler gånger nu när det faktisk också finns ett recept!
Efter den sena lunchen. Eller snarare lunchmiddagen tog jag mig en välförtjänt tupplur. En halvtimmas sussa på maten bör man unna sig när man känner så. Det kan pensionärer och arbetslösa göra utan att skämmas. Och dessutom berätta helt öppet och ogenerat om.
Eftermiddagen bjöd på ett fantastiskt vackert ljus. Åskan mullrade en kort stund och mörka moln tornade upp sig i sydväst. Solen lyste igenom den späda grönskan och väckte ytterligare dess lyster. Under tiden som sol och mörka moln spelade sin dramatik på himlen körde jag gräsklippare. Senare på kvällen vandrade jag runt i åkerkanterna på de nyklippta stigarna. Rödhaken sprudlade silver i skymningsbägaren. Taltrasten ropade ut sin frenesi. Björktrasten sket en lång stråle och lämnade hastigt sin vaktpost. Gnisslande och ivrigt flaxande flög han in i ett skyddande buskage.
Själv gick jag en sväng uppåt Intaget. I virrvar av buskar och sly hade vildapeln kvällsöppet i några av sina ljusrosa blommor... helt betagen tittade jag in ett slag...