onsdag 24 november 2021

Vardagskväll i timmerkojan


I april förra året gjorde jag ett dagsverke hos vännen Ingemar. Det tillfället gav mig förmånen att med vara vid resandet av stommen till hans timmerkoja. Förberedelserna inför detta moment hade pågått i flera år. Ja, inte dagligen naturligtvis, men successivt som tid och lust funnits. Ingemar förfärdigade hela byggsatsen på sitt ladugårdsränne. Av eget virke. Stock för stock.
Efter att alla bitar satts på plats märktes de upp och plockades ner igen för transport till den utvalda platsen. Dessförinnan hade grundstenarna lagts ut. Väl på plats sattes pusslet ihop enligt märkningen.
Under tiden som gått sedan våren 2020 har det lilla timmerhuset försetts med golv och tak, dörr och fönster, brädfodring och kamin. Omsorgsfullt utfört. I mina ögon har bygget fina proportioner och interiören känns rymlig.
Inför besöket i timmerkojan denna afton hade Ingemar förberett middag. Och vad kunde vara mera passande att avnjuta i en timmerkoja i en milsvid skog än den klassiska skoghuggarrätten kolbulle.
Kolbulle är en tjock pannkaka med tärnat, rimmat eller rökt fläsk. Det är en gammal nordisk rätt som lagas på enklast möjliga sätt direkt i stekpannan. Över öppen eld, eller som idag på vedkamin. Vanlig bland skogshuggare som levde under primitiva förhållanden i skogskojor. Grunden för maträtten är enkla basråvaror som kan förvaras längre tid utan att bli förstörda. Pannkakssmeten innehåller endast vatten, mjöl, salt och rimmat fläsk. Och stekningen sker i ister.
I rätt miljö, med gott sällskap och stigande hungerkänsla… blir denna enkla rätt en kulinarisk fullträff. En division högre än grillkorv och pinnbröd.

Hyllning till kolbullen!

Relaterad länk
https://sunebroman.blogspot.com/2020/04/gastarbetare-i-borap.html

- - - - -

Reflektion på nattkröken

I Sveriges nordliga delar finns en fågel som heter lavskrika. Den har gjort sig känd för att gärna söka sig till människor som har matrast vid lägereldar i skogen. Lavskrikan är nyfiken och oförvägen. Den har i vardagligt tal fått namnet ”Fläskolle”. Det lär vara därför att den gärna låter sig utspisas med fläsk. Sådant som skogshuggare delat med sig av när de tillagat kolbulle. Vi hade inte besök av någon lavskrika skogen. Av geografiska skäl. Och kanske tur det för på vissa platser har lavskrikan ansetts bringa otur.
Lavskrikans latinska namn är Perisoreus infaustus. Det lär betyda ”Olycksbringande pratmakare”.
I sammanhanget pratmakare och fläsk föll det sig oundvikligt att dra paralleller till dagens aktuella politiska händelser. Denna sorgliga politiska pannkaka som i dag serverades det svenska folket blev en minst sagt svårsmält anrättning. Jag har ont i magen!
Det kokta valfläsket blev stekt och bordsgästerna fortsatte att hänge sig åt sitt ändlöst malande pladder.

Perisoreus infaustus!


måndag 15 november 2021

Höststädning 2021 #3

Idag har jag städat återstoden av holkarna. Jag har 95 holkar uppsatta i markerna. Det är några stycken som inte är öppningsbara men de flesta kommer jag åt att tömma. Jag får ibland frågan om när man skall rensa, om man behöver rensa och i så fall varför.
Om man har öppningsbara holkar ter det sig självklart att de skall rensas. Varför annars har möda lagts på att de gjorts så att de går att öppna?
Jag brukar alltid rensa på hösten. Det är för säkerhets skull. Vetskapen om att vissa fåglar börjar bygga i holkarna redan när februarisolen sätter fart på hormonerna är en del av förklaringen. Om jag skulle vänta till våren finns risken att jag drar på det och det kan bli för sent.
Vid höstrensning får jag ofta uppleva bobalar som dragit åt sig fukt. Det kan läckt i någon skarv eller regnat in. I sådana holkar är ofta den gamla bobalen sur. Ibland har den övergått från att vara gräs och mossa till kompost. Halvt nedbrutet material. Inte sällan med maskar och andra kryp.
Om en bobale blir blöt under höst och vinter lär den inte någonsin torka.
En annan orsak att erbjuda fåglarna nystädat är deras instinktiva drivkraft att bygga. Precis som människor som bildar familj så vill de bygga så att det passar just dom. Visst går det att bo i gamla hus. Men glädjen med att heminreda går då till viss del förlorad. Det handlar också om att fåglar som bygger själva vill reglera höjden på bobalen. De vill mäta höjden från ingångshålet. Att bo för nära är allt för riskabelt. Både ägg och ungar utsätts för risk att bli mat åt predatorer.
En aspekt på att spara bobalar över vintern kan vara att fåglarna använder holkar som nattlogi. Då kan det ju kännas bra att det finns ett isolerande underlag att sitta på. Om man har holkar nära sitt hus där man vintermatar kan man absolut spara gamla bon. Men det förutsätter att de är torra. Ett sätt kan vara att riva ut det mesta men att spara lite grann av det som känns torrt och fräscht. Alternativet kan vara att skyla bottnen med ett par nävar kutterspån eller annat torrt naturmaterial.
Några holkar har jag bara öppnat och besiktigat Tre stycken har ekorrarna embakerat. De fyller rymliga holkar med mossa och sedan gör dom sig ett ”sovsäckshål” mitt i… det blir som en termos ungefär. Varmt och mysigt. Idag stötte jag på en fladdermus som säkert blev rejält störd. Det var bara att be som ursäkt och snabbt stänga!
Dagens interiörbild är hämtad från ett bo av blåmes (små vita ägg med röda prickar). Här har hela kullen blivit lagd men inte ruvad. Orsakerna kan man fundera på. Kanske sparvhöken varit framme och tagit middagsmål. Eller kanske är det något av alla de rovdjur folk i grannskapet släppt ut och som inte nöjer sig med Whiskas…

söndag 14 november 2021

Nattgäst i Götet



I kväll var Daniel Norgren föremål för omgivningens uppmärksamhet. Strax efter klockan 21 äntrade han scenen på Stora Teatern tillsammans med sitt band.
Jag har haft förmånen att, tillsammans med goda vänner, bevista flera konserter med ex-boråsaren och numera tvärredsbon Norgren.
Första gången jag hörde honom var på Folkan i Borås – november 2013. Nästa februari 2018 – Göteborgs konserthus. Därefter 4 juli 2018 – Liseberg. Och senast ”Wooh Dang live” 5 maj 2019 – också detta på konserthuset.
Daniel Norgren har varje gång bjudit på god variation inom sitt eget ”spektra”… alltid bjudit upplevelser med suggestiva arrangemang. Och skapat magi. Alltid också blivit hyllad efter sina framträdanden.
Så denna kväll var naturligtvis förväntan hög… efter en pandemisk isolering var både publik och musiker spända och nyfikna på vad kvällens ”möte” skulle öppna upp…
Utan att recensera kan jag säga att det var ”mycket som var bra” men tyvärr lämnade jag personligen Storan fylld med en märklig tomhet.
Bättre kan du Daniel… och du ska få en ny chans!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/11/straight-from-heart-of-tvarred.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/02/kulltur-i-moll-och-dur.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/02/soundtrack-from-edge-of-tvarred.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/07/xx.html
https://sunebroman.blogspot.com/2019/05/wooh-dang-live.html

lördag 13 november 2021

Höststädning 2021 #2



Lördagsförmiddagens holkstädning bjöd på ett par interiörbilder utöver det vanliga. I en av starholkarna hade bålgetingarna haft sitt bo. De stora getingarna kräver mycket plats och under gynnsamma somrar räcker det knappast med en fågelholk. Det händer ofta att delar av boet växer utanför holken. I detta fall var dock allt inom väggarna. Ett våningsbygge med fem diskusformade kakor hängande från taket. Det hade tydligt varit möss inne och kalasat på kvarvarande larver och annat ätbart. Mycket var sönderätet.
Den mest spännande upptäckten gjorde jag i starholken som sitter på Lillstugans vägg. Det bodde ju starar i den. De flyttade in i mars. När stararnas häckning började gå mot sitt slut var tornseglarna där och pockade ivrigt på komma in. Så fort stararnas ungar var flygfärdiga gavs plats för de nya hyresgästerna.
Jag vet inte hur tornseglarna lyckades med sin häckning. Som bilden visa ligger ett ägg kvar i bobalen. Tornseglare lägger 2–3 ägg. Oftast två. Alltså oklart om häckningen gett en eller två flygga ungar… eller om den avbrutits efter att första ägget blivit lagt. Med tanke på att det kvarvarande ägget inte gått sönder misstänker jag att häckningen avbrutits.
En ny kunskap har jag inhämtat i samband med upptäckten av boet i holken. När jag granskade bomaterialet är det väldigt mycket annorlunda mot vad stararna brukar åstadkomma. Starar har ofta ett till synes ganska hastigt i hopkommet bo. Oftast av grovt gräs, smala långa blad och tunna pinnar. Boet som fanns i holken hade helt annan struktur. Tornseglaren hade använt stararnas gamla bo som sängbotten men fixat toppen genom att bygga en ny fräsch bäddmadrass.
För att få veta mera om tornseglarens bobygge gick jag till min gamla ”Fåglar i färg” (Durango 1958). En bok som jag fick i sexårspresent av min far. Den boken ger bland annat svar på hur olika fågelarters ägg ser ut. Och hur deras bon är byggda. Där kan man läsa att tornseglaren plockar sitt bomaterial i flykten. Alltså… tornseglaren fångar strån, almfrukter, fjädrar, löv och liknande i luften. Sådan som vindarna virvlar upp. Det som de lyckas fånga sammanfogas sedan med hjälp av saliv.
Så går det alltså till hos en fågelart som mycket sällan går ner på marken. De lever hela sina liv burna av vingarna. Sover i luften. Fångar och äter sin mat i luften. Parar sig i luften. Dricker vatten genom att snappa vatten i ytan under flykt. Och alltså... plockar sitt bomaterial i luften!
När jag känner med fingret på på boet känns materialet lite stelt. Precis som om man tagit alla små fragment av löv, strån, fjädrar, dun etc och doppat alltsammans i tapetklister. Sinnrikt, stadigt och… vackert!
Dagens städningsrunda innebar besök i ett 30-tal holkar. Det blev också några som byttes ut mot nya.

måndag 8 november 2021

Höststädning 2021





Veckorna löper på i oförminskad fart. Årets holkrensning har fått stå tillbaka för andra aktiviteter eller surt väder. Men idag blev det äntligen ett bra tillfälle. Solsken, uppehåll och assistans. Det är både praktiskt och trivsamt att vara två när holkarna skall ses över. En bär stegen. Den andre tar redskapsväskan. Och så växlar vi. Varannan gång bära stege, resa, klättra och städa. Det är alltid lite spännande att öppna holkarna och se vad som finns kvar efter sommarens häckningar. Vi kunde så här långt konstatera att det varit god beläggning. Vi kunde också konstatera att stararna är riktigt usla på att bygga bo. Och det är samma varje år. Oftast är det bara en tunn kaka med tjocka grässtrån som blandats med träck… knappt en bottenskyla. Inte speciellt hemtrevligt! Trist för ungarna att växa upp i ett sådant hem, tänker jag.
Under några timmar rensade vi samtliga holkar väster om bäcken samt alla i Sorgedalen. Det blev inalles 32 stycken. Under tiden som vi höll på kom det en röd bil körande på Rudevägen. Den stannade på min uppfart och ut klev två personer. Det blev en glad överraskning… min gamle ungdomsvän Dag och hans Karin gjorde oss den äran! De var på genomresa och hade planerat in en bensträckare här hos mig. Det var ett tag sen sist...
Jag blev både överraskad och häpen! Blev nog tillfälligt väldigt lik en fågelholk!


 

fredag 5 november 2021

Lovdag i Skog #2





På höstlovets sista dag fick jag besök av Martin, barnbarnen Ebba och Lisa och deras kusiner Ada och Hedvig. Målet var en utedag med praktiskt landskapsvård. Vi påbörjade detta projekt höstlovet förra året. Det var ju en perfekt ”pandemi-aktivitet”. Med enbart handredskap – busksaxar och små sågar – började vi att bottenröja delar av Intagskullen. Och jag har själv fortsatt detta arbete lite då och då när andan fallit på. Några timmar i taget.
Under sommaren infriades också förhoppningen om att ha betesdjur uppe i den tilltänkta skogsbeteshagen. Jag satte stängsel kring två fållor och ett par hästar fick gå där några veckor under sensommaren. Resultatet blev fint. Men det återstår mycket att röja innan Intagskullen får tillbaka sitt gamla utseende… så som det såg ut fram till de första åren på 1950-talet. Det är min målbild att återskapa och få återuppleva den landskapsbilden. För länge sedan gick gårdens kor på bete i skogen hela somrarna. Då växte inte mycket buskar och sly. När djuren lämnade gården slog granen rot och i början av 2000-talet hade den etablerat sig med stora grova träd. Det hade blivit en hel del skador på de stora ekarna. Granen förmörkade hela ekbeståndet. Många lågt sittande grenar dog.
Jag lät göra en huggning där all granen plockades bort. Sedan dess har lövet fått utvecklas fritt. Det innebär nu ett ganska tätt bestånd av sly. Men det goda som det medför är att det också finns en hel del ungträd som nu går att spara till föryngring av trädbeståndet. Det finns gott om unga, björkar, lindar, rönnar och en del oxel. Dessutom ett buskskikt med gott om enar, brakved och hassel.
När bottenröjningen av allt klent sly är klar ämnar jag gallra en första gång i trädskiktet för att se lite hur det tar sig ut. Då blir det mera ljus i hagen och ved till nästa vinter.

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/10/lovdag-i-skog.html

torsdag 4 november 2021

Rött och grönt i Götet


Dagens besök i Göteborg fick en anstrykning av rödgrönt skimmer. När jag passerade utanför Svenska Mässan provgick jag den röda mattan utanför SAP:s kongressentré. Det var ju på något vis en historisk dag. Längre fram under dagen skulle deltagarna rösta fram sin nya partiledare. Den händelsen fick jag också senare uppleva på plats. Utanför entrén hade SSU:arna byggt upp en träffpunkt. Där följde de skeendet inifrån kongresshallen i realtid genom sina datorer. Samtidigt som jag just skulle passera klev Magdalena Andersson, under dånade applåder, upp i talartribunen som nyvald ordförande för Sossarna. Vi var liksom i steget både hon och jag. Det blev utan tvekan en alldeles speciell närvarokänsla i det ögonblicket. Sannolikt blir hon också den första kvinnan i Sverige som kan få statsministertiteln på sitt cv.
Tidigare under eftermiddagen gjorde jag, tillsammans med vännen Å, ett besök i Göteborgs konstmuseum. Bland det som där fanns att beskåda var ett verk av Sandra Mujinga, kongolesisk-norsk samtidskonstnär. I ett rum som badade i grönt ljus fanns tre stora skulpturer vars kroppar var utförda i tyg. Upplevelsen av varelserna var som en fiktion. Skrämmande och suggestiv.
I presentationstexten fanns att läsa: ”Skulpturgruppen Libwá, Mókó och Nkámá gör fysiskt motstånd mot digital identifikation i en tid som i allt högre grad präglas av biometriskt teknik, till exempel ansiktsigenkänning samt scanning av öga, röst och fingeravtryck. Vad har det historiskt betytt för en individ att bli sedd eller förbisedd? Vad kommer det att betyda i framtiden? Att själv välja att inte bli sedd kan kanske i en digital värld komma att vara en överlevnadsstrategi. Verken visas i ett rum med grönt ljus, som påminner om de green-screens som ofta är grunden i dagens digitala bild- och filmproduktion. Applicerade på vår verklighet kan de ge möjlighet att digitalt ändra vår omgivning, för att kamouflera eller stå ut.”

Biometri: Med biometriska uppgifter menas personuppgifter som samlats in genom en särskild teknisk behandling som rör någons fysiska, fysiologiska eller beteendemässiga kännetecken och som möjliggör eller bekräftar identifieringen av denna person.


 

tisdag 2 november 2021

Återbesök

Idag var vi pensionerade tidningsmedrabetare inbjudna till vår gamla arbetsplats av nuvarande chefen Henrik för att få en uppdatering av läget i tidningsbranschen.
I dagarna har det gått 53 år sedan jag första gången öppnade dörren till tidningsvärlden. Det var den 4 november 1968. Jag skulle göra en pryovecka. Den pryoveckan blev begynnelsen på en lång anställning som började i juli 1970 och formellt upphörde 31 december 2013. Jag har ju berättat om detta här på bloggen vid flera tillfällen så därför ingen lång repris.
Det som jag reflekterar över just nu är att ett par av de som finns på bilden började på tidningen tio år eller mer före mig. Harry 1958 och Lars-Olof 1960. Och de jobbade ända fram till sina respektive pensioneringar. Vi tre, Harry, Lars-Olof och jag har det gemensamt att vi alla började som lärlingar vid 15–16 års ålder. Vi kom, som det ofta numera heter, direkt från gatan. Och vi fick vår kunskap samtidigt som vi arbetade. Ofta var det i kombination med att vara springschasar.
Som springschas fick vi göra ärenden åt företaget. Det kunde vara att att leverera beställda varor från UTs civiltryckeri eller hämta saker. Som scahs löd man också under äldre arbetskamrater. Schasen till hörde alla. Det kunde vara att gå till det närbelägna fiket och hämta en frukostmacka. Eller till kvartersbutiken för att köpa mjölk. På avlöningsdagen var det regel att gå runt med en liten väska. Samla in personliga checkar och cykla upp till banken för att ta ut kontanter. Kontanterna beställdes på en lista i olika valörer och som sedan delades ut. Det fanns nog ingen riktig gräns för vad som ett springbud förväntades uträtta.
Det vi alla, gamla kollegor har gemensamt är att vi har ett förflutet i tidningsbranschen. Lite olika ingångar till jobbet i Ulricehamn har det dock varit… Falköpings Tidning, Sjuhäradsbygdens Tidning, Borås Tidning, Värnamo Nyheter, Tidningarnas Telegrambyrå… men att vi samtliga har vi gått som pensionärer från UT.

Från vänster: Sune Broman, Lennart Bredberg, Lars-Olof Svensson, Birgitta Svensson, Ann-Katrin Svahn, Gun-Britt Björkman, Harry Petersson, Lena Bengtsson, Jörgen Wester och Bernt Carlsson ”Berca”.

torsdag 21 oktober 2021

Bron restaurerad!





Idag har Mikael och Anders slutfört broprojektet. Nu ligger den som ett smycke i Sorgedalens övre del.
Igår var det en kamp med vädrets makter. Regnigt och söligt värre. Mycket vatten på gott och ont. Regnet gjorde marken mjuk och det blev ganska slipprigt på flera ställen under arbetets gång. Den stora vinsten med vattenflödet var att vi fick ett bra förhandsbesked på brons förmåga att ta hand om nederbörden.
Bron är restaurerad och utförd på samma sätt som originalet. Två kanaler vid inflödet som förenas i en gemensam kanal i utflödet.
Bäcken har väldigt varierande flöde. Vissa somrar kan den vara i stort sett helt torrlagd. Andra porlar det lite smått sommaren igenom. Höst och vår har bäcken sin storhetstid. Vid snösmältning och längre perioder av nederbörd förvandlas den lilla rännilen till en mindre å. Inte sällan rinner den över sina bräddar.

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2011/08/fran-back-till-pa-timmar-fa.html

Klicka på ”ETIKETTER” längst ner så får du flera inlägg om bäcken.

Bild 1: Ett av valven vid inflödet.
Bild 2: Bron uppströms.
Bild 3: Lite ovanifrån.
Bild 4: Brobyggarna – Mikael Hulander och Anders Axengren.
Bild 5: Bro-man.

måndag 18 oktober 2021

Bron restaureras






Överfarten vid bäcken har länge varit i behov av upprustning. Den gamla stenbron är kraftigt påverkad av stenvandring och vattnets framfart har underminerat vissa delar. Bron har helt enkelt sjunkit ihop. När det kommit mycket vatten har hela brokonstruktionen blivit som ett dämme. Vattnet har inte runnit igenom utan samlats vid bron. Ibland till och med bräddat över.
Idag har Anders och Mikael varit här och startat upp broprojektet. De gillar utmaningar har jag lärt sedan tidigare projekt här i Skog.
Vi har beslutat att bygga bron enligt samma princip som den tidigare. Och i huvudsak med samma material. Alltså en regelrätt restaurering.
Bron är byggd med två kanaler. Jag kallar den ena för den primära och den andra för den sekundära. Den primära är djupast och följer bäckens riktning linjärt. Den förväntas ta hand om vattnet vid normala flöden. Den sekundära ligger lite lägre men är inte lika djup. Ett visst flöde kommer säkert att gå den vägen även vid normalvatten. Men vid kraftigare flöde får den hjälpa till att ta hand om överskottet.
När Mikael lyft undan de översta stenarna visade det sig som befarat – huvudfåran var tilltäppt. Stenar hade rasat in och lagt sig i loppet. Genomströmningen var starkt reducerad. Sannerligen på tiden att detta blir gjort!
De sista timmarna i dag ägnades åt att påbörja återuppbyggnaden. Hoppas att arbetet flyter på (!) bra imorgon… för prognoserna lovar mycket regn redan på onsdag…

lördag 16 oktober 2021

Visit vid vårdträdet






Nu blev det så dags att presentera ytterligare ett avsnitt i följetongen om ympträden. Idag besökte jag, tillsammans med vännen Christer, Stora Svea (stora svedjan) och vildapelträdet som min far ympade för drygt 80 år sedan. Jag har ju skrivit om det förut men här en kort resumé:
Under 1940-talet bodde familjen Broman i Skärvenäs. Äldste sonen, min far, fick lära sig att ympa ädla äppelsorter i vildaplar. Efter alla år som gått finns det fortfarande aplar med spår av hans gärning.
Vårvintern 2020 gjorde Christer och jag några omsorgsfulla åtgärder för att vitalisera det bäst bevarade trädet. Vi sågade bort dödgrenar och glesade ut kronan. Dels för att minska risken för röta, dels för att ge framtidens blomning mera ljus och luft.
Idag var vi nyfikna på hur trädet såg ut. Och om det blivit någon frukt. Det var en överväldigande syn. Redan på långt håll kunde vi se att det var gott om äpplen. Mognaden hade gjort att en del blivit fallfrukt, men det mesta satt kvar. Varierande storlek men frisk och felfri. Med hjälp av en räfsa plockade vi ner det ena äpplet efter det andra. Christer hakade tag och drog… jag tog lyra. Med oss hem hade vid sju kilo prima Signe Tillisch! Det var så mycket vi kunde nå denna gången.
Under vårt pyssel där under trädets krona upptäckte jag ett annat träd längre bort i betesmarken. Trädet skyltade med lysande röda äpplen. Många frukter. Närmare granskning visade att detta också är ett ympträd. Någon gång för ganska längesedan hade trädet vält omkull. En blåsig höstdag, gissningsvis för 30 år sedan. Kanske mer. Stammen vilar nu på berghällen. De grenar som tidigare varit den uppåtriktade kronan är döda men sidogrenar har bildat ny krona och sträcker sig oförskräckt upp mot himlen. Frukten var i detta nu övermogen. De första frostnätterna hade också bidragit till att göra äpplena vattniga. Vi kunde ändå finna ett par stycken att smaka på. Vi enades om att detta sannolikt är äppelsorten Säfstaholm.
Trädet har vält omkull, stammen har spruckit, betesdjuren har trampat runt och skubbat sig flitigt. Troligen har frukten lockat dem. Trots all denna brutala påverkan vill trädet ändå leva och bära frukt.
Just idag är det 21 år sedan min far dog. Minnet lever!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/02/tradvard.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/11/fruktlanken.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/02/appelpinnar.html
https://sunebroman.blogspot.com/2013/09/safstaholm.html