Ja, man levde på potatis. Morron, middag och kväll. Kokt potatis. Ofta med skalet på – skinnpotatis. Och det som blev över stektes till kvällen. Eller till och med till frukost, dagen därpå.
Till potatisen var det kokt korv, stekt korv, sill eller stekt fläsk. Ibland kokt fisk. Inte så stor variation. Och sällan några grönsaker.
Jag minns att en av mina mostrar konsekvent pillade undan allt vad grönsaker hette som kom i hennes väg. En tomatskiva på en smörgås sågs nog mest som en dekoration. Så den blev kvar på tallriken. Hon var på sin vakt för det okända och oprövade. Petäter, mjölk å brö, dä feck va nokk. Det är såna där minnen som bitit sig fast i mitt huvud.
Det var väldigt mycket som handlade om potatis. Om jag lyssnar på mina minnesbilder från förr är det dagligen nåt som skall göras med potatis:
– Nu måste jag skala petäter.
– Nu måste vi koka petätera.
– Petätera ä snart färdia å då kan vi äta.
– Ida' blir dä skinnpotäter. Di vôre så små så dä va inte lönt å skala dum. Dä hadde inte blett möe kvar.
Och de flesta odlade sin potatis själva. Jag vet inte en om det gick att köpa potatis i affärer på landsbygden i början av 1960-talet. Tror inte det.
Samma sak när det gällde odlingen. Det blev ett samtalsämne viktigare än det mesta.
– Har du satt potätera än?
– Idag har vi hackat i potätera hele da'n.
– Nu blommar petätera.
– Dä sa bli gôtt mä färska petäter, ja ä så kir å dum gamle. Å förresten ä di närapå slut.
– Åååå, secka fina potäter dä har blett i år.
– Ja, feck blamögel på mina blåe. Dum går inte å odla länger. Dä går allti sjuke på dum.
Ja, detta var bara ett litet axplock av sådant som kunde sägas om potatis.
Idag är det annorlunda. Det är nästan lite skambelagt med potatis. Nya kostvanor och trender uppbyggda på bokstavskombinationer gör att potatisen hamnar utanför tallriken. Man blir tjock av potatis, är ett skäl till detta.
Jag tänker att det finns betydligt allvarligare skäl att lämna potatisen utanför tallriken. Det finns väl knappast något som besprutas så ohyggligt som just potatis. Och tacka för att inte allt finns kvar i knölen. Men beklagligt att massor av bekämpningsmedel hamnar i naturen.
Ett alternativt sätt kan vara då att odla sin potatis själv. Och det är väl det som jag försöker mig på nu i liten skala. Jag tänker att själva mödan som jag lägger på detta motsvarar ett medelhårt gympass på cirka en timma varje gång jag hackar i mina fåror. Det blir en del svett, men dropparna faller mellan plantorna och salterna kommer jorden till del.
Jag tänker också att nöjdhetsfaktorn blir den bästa smakförstärkaren.
Så om du har en gräsmatta som du tröttnat på att sitta och glo på. Odla upp den. Sätt potatis. Och njut av att se den växa. Njut av att hämta in den färsk. Lagom till att potatisvattnet kokat upp. Och njut av den när du äter... och skit i om du blir lite tjock...
Bild 1) Jag hackar i mina potatisar idag den 13 juni 2014
Bild 2) Min faster Anna-Lisa, min mamma och jag sätter potatis. Och jag gissar att året är 1959 eller 1960.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar