Idag har jag inte gjort många knop. Oerhört seg. Har väl som ofta pressat ut mer energi ur kroppen än vad som fanns. Och finalen igår med sandkakebak och montering av studsmattan halvvägs in i natten blev väl i mesta laget för en gammal, som jag. But I have forced myself. Tvingat mig att jobba vidare med västra gaveln. Även om det gått i ultrarapid har jag idag gjort klart spacklingen av träsprickor. Hela fasaden är nu renskrapad från gammal färg. Grundad med linoljefärg. Spikförstärkt där gamla spikar rostat bort. Och nu senast alltså spackling med linoljekitt.
Min pappa var målare. Jag har hela hans gamla verktygslåda och alla hans verktyg kvar. Idag har det varit spackelspadarna som kommit till heders. När jag tittar på verktygen ser jag hur vackra de är. Formmässigt. Det känns att det var viktigt att verktygen inte bara skulle ha funktion. De skulle ha ett mått av skönhet också. Skaften har blivit lite fula av gammalt kitt och spackel som torkat fast. Men man kan ändå tydligt se hur de är gjorda i ett vackert tvåfärgat träslag. Och hur ringen av mässing matchar träets ljusa och mörka nyanser. Inget är lämnat åt slumpen. Det är inte vilken billig träplutt som helst som har fått äran att bli skaft på detta verktyg. De är gjorda för att fungera under många, många år. Inget slit och släng. Värde och känsla i minsta detalj. Jag vet inte hur gamla spackelspadarna är, men jag gissar att de kanske är från mitten av 1950-talet? När jag synar dessa verktyg så här lite extra får mitt arbete en extra dimension. De skapar ett lugn som gör att jag känner att detta får ta den tid det behöver. De eleganta verktygen är handens förlängning – de gör att jag blir städse i nuet och mera noggrann...
Jag har en liten palettkniv (tror jag det heter) med likadant tvåfärgat skaft. Den är efter farmors syster Karin här på Ekered, som dog på 1950-talet. Så jag skulle gissa på att den är från 1940-talet åtminstone. Visst är de fina!
SvaraRadera