Jag tvivlar

ENDAST TIDNINGAR - Rent papper

ENDAST METALLFÖRPACKNINGAR - Rena

HÅRD- OCH MJUKPLAST

Idag har jag återigen tagit på mig en del av människornas straff. Jag brukar kalla det så. Att åka till återvinningen med sina mödosamt sorterade förpackningar, tidningar och kartonger känns som en förnedring. I ett tidigare inlägg  från november 2013 har jag redan gnällt och klagat över sakernas tillstånd. Så jag kanske inte skall fördjupa mig alldeles. (Länk till inlägget: http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/manniskornas-straff.html). Men jag kan inte låta bli att tvivla på hela upplägget... När jag idag kom till respektive behållare blir jag ännu mera övertygad om att allt detta är en dårskap! En fars! Jag försöker att vara noggrann när jag utför min straffsyssla. Jag måste ju ändå försöka. Jag lever ju i ett samhälle där alla måste ta ansvar efter förmåga och försöka efterleva regler och överenskommelser... Jag vill inte påstå att jag alltid är framgångsrik och oförvitlig. Men avseende sopsorteringen har jag nått ett optimum av noggrannhet. Mot min vilja och mot min övertygelse sorterar jag samvetsgrant allt. Ner till minsta kapsyl... plåt, plast, glas, tidningspapper, kartong...
När jag idag kom till respektive behållare för att befria mitt samvete, och glädja Förpackningsinsamlingen (vem det nu kan vara) med mitt lilla bidrag... blev jag fullständigt desorienterad. Jag kom med tidningar till tidningscontainern. Men i den låg inte många tidningar. Mest papp och plast av olika kvaliteter. När jag kom till plåtcontainern är det samma sak där. Kastruller, en takränna, några trådbackar, ölflaskor och plastpåsar. När jag slutligen kom till containern för plast finns där både plåt och pappkartonger. Men HUR svårt kan det vara? Alla containrars innehåll såg ut som vilken sophög som helst från 1970-talet. Där allt hamnade på samma tipp.
Just idag tvivlar jag. Hur skall vi kunna lära 9 miljarder människor att skilja på plast och papper, när inte ens ett par hundra tvärredsbor klarar uppgiften... trots att de flesta är läskunniga?
Är detta nytta som vi utför? Är detta en miljöinsats? Är det inte helt absurt alltsammans? Kan detta rädda världen? För mig känns det mest som ett sätt att försöka få oss att tappa fokus på de stora, gigantiska miljöproblemen. Att försöka få oss tro att vi gör något viktigt och värdefullt för miljön..
Eftersom jag lätt blir dystopisk bestämmer jag mig för att tro det är kört... Detta kan inte rädda framtiden... Försök övertyga mig om motsatsen! Jag tvivlar...