Flagvelta på försök

Ett par gånger i mitt liv hade jag förmånen att resa till Färöarna. Sagoöarna mitt ute i Atlanten.

William Heinesen, färöisk författare, född 1900, beskrev sitt hemland så här: ”Långt ute i det kvicksilverlysande havet ligger ett ensamt, blyfärgat litet land. Detta lilla klippland förhåller sig till det stora havet som ett sandkorn i en balsal. Men betraktat genom förstoringsglas är detta sandkorn ändå en hel värld med berg och dalar, sund och fjordar och hus med små människor i.”

För att kunna leva och överleva så långt ute i havet har krävts stora mått av anpassning. Det mesta av födan har kommit ur havet. Man fiskade, jagade fågel och plockade ägg från grisslor i de branta sluttningarna. Fårskötsel har också varit en viktig del i försörjningen. Och kanske var det den spektakulära grindvalsjakten som höll liv i folket på öarna genom långa tider.

På min första resa (slutet av 1970-talet) fick jag se hur färingarna odlade potatis. Annorlunda än vad jag var van att se hemifrån. Det tunna jordskiktet på de branta sluttningarna medgav ingen plöjning. Om det hade gjorts hade jorden inom kort sköljts ut i havet av regnen. Istället för att plöja skar odlaren rektangulära torvor i jorden. Sättpotatisen lades på marken och den skurna torvan vändes över med gräset neråt och jordsidan upp. På detta sätt hölls jorden kvar. Dels skyddad under varje torva. Dels sammanhållen av rotfilten i den utskrurna ”tiltan”. Eller ”flagveltan” som det heter på färöiska.

Idag har jag med inspiration från det ovan nämnda initierat en försöksodling av tidig potatis i min lilla gräsmatta. Nu ligger ett litet antal knölar av sorten ”Octa” under varsin ”flagvelta”. Med en näve pelleterad hönsgödsel till varje. Skall bli intressant att följa utvecklingen.

Nya torpskyltar

Nej, det är inte jag som har tillverkat skyltarna! Det är hembygdsföreningens duktiga skyltmakare Jimmy och Carl-Magnus som gjort jobbet. Min uppgift blev denna gång att sätta ut ett par av de senaste. Detta inför en gökotte-/kulturvandring som är stundande.

I vitsippetid

 

Nu bränns det!

Sista april

 

Dahliadags

Omskolning

Sista räfset 2022

Löveld och nya holkar

Påskafton 2022!

40000 kWh

Nu ligger den där… årsveden. Tjugofyra kubikmeter travat mått. Med normal årsförbrukning brukar jag klara mig med cirka tolv kubikmeter. Det betyder att årets upplag kan räcka två säsonger.
Vedhögen består till hundra procent av lövträ. Hälften björk och hälften ek. Någon pinne här och var av lind, rönn och hassel. Men merparten björk och ek. Nu återstår bara att lägga tak över traven.
När jag studerar Lars Myttings bok ”Ved” (Natur & Kultur 2012) kan jag utröna att energiinnehållet i en kubikmeter björkved (travat mått – m3t) är 1995 kWh. Ekved något högre – 2195 kWh. Det skulle betyda lite styvt 2000 kWh/m3t i genomsnitt för min hög. Vilket i sin tur betyder 24x2000 kWh = 48000 kWh i hela högen. Hur mycket som går att omsätta till värme är lite svårare att räkna ut. Det beror på flera faktorer. Som fukthalt och vedpannans verkningsgrad. Veden som jag gjort i ordning i år ska torka två somrar innan den omsätts till värme. Det betyder att den kommer att ha låg fukthalt. Däremot är min panna inte den mest effektiva… så den parametern får jag lämna utan svar. Det jag med säkerhet vet är att jag slipper frysa, och att jag kan varmduscha obegränsat.

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/03/varme-och-kyla.html
https://sunebroman.blogspot.com/2017/03/vedtork.html
https://sunebroman.blogspot.com/2019/12/fornyelsebart.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/10/ved-fran-1900-talet.html

Vårlig bouquet

Prepping

I dag vid tiotiden räknade jag in tio arter under tio minuter. Bergfink, domherre, stenknäck, grönsiska, bofink, grönfink, blåmes, talgoxe, nötväcka och koltrast. Och flera av varje sort. Mest bofinkar och bergfink. Det rådde ovanligt livlig aktivitet kring fröautomaten. Barometern stod lågt. Tydligt att fåglarna anade stundande hårt väder och säkrade upp med att preppa...

Stolpbyte

Ekstolpar är ett ämne som jag ägnat tankar åt här på bloggen många gånger. Främst med fokus på stolpar framkluvna ur ekar med stor andel kärnved. Tiden går fort och jag kan i skrivandets stund konstatera att det gått fyra år sedan jag lät publicera min ”avhandling” under rubriken ”stolpar av kluven ek” i tidskriften Åter. Den artikeln hade föregåtts av att jag betraktat stolpar i min egen skog som stått där sedan 1950 och alltjämt stod kvar. Därpå gjorde gjorde jag mina första praktiska erfarenheter vilket publicerades på bloggen den 6 mars 2013 under rubriken ”Kluvet förhållande”.
Några år tidigare hade jag fått hjälp att fälla en jättestor ek i västra delen av ängsmarken. Den stammen lät jag såga till fyrkantsstolpar – 70x70 och 170 cm långa. Det skulle bli ett bra förråd att använda. Hemmavuxna stolpar sågade i ”hemmasågen” hos Bertil på Ågården. Det jag ganska snart fick erfara var att hållbarheten på de sågade stolparna inte alls blev vad jag trott. Jag hade någon naiv bild av att ek är hållbart i alla väder. Och att dessa stolpar skulle stå länge. Tji, fick jag. De flesta av dessa stolpar som jag satt i jorden har murknat ganska snabbt. Mindre tio år för merparten. Att jämföra med kluvna stolpar från 1950 där många fortfarande är förvånansvärt stadiga! Det finns många parametrar som påverkar livslängden på en stängselstolpe av ek. Mängden kärnved, torktid och markförhållandena är tre väsentliga av dessa. Främsta orsaken till att de sågade stolparna ”ätits upp” så snabbt är enligt min mening att de har söndersågade och öppna celler åt alla håll. Jämför den kluvna stolpen som delats längs fibrerna efter träets naturliga växtsätt.
Om du blir intresserad av mina rön kan läsa vidare i ett stort antal inlägg här på bloggen. Och dessutom hämta ner artikeln från Åter i pdf-format. Den innehåller mina egna slutsatser och tankar om ”evighetsstolpen” av kluven ek.
Idag har jag trotsat vädret och använt tiden till att byta ut några sågade stolpar mot kluvna. På den första bilden kan du se exemplet hur endast en av fem fortfarande har full längd. De andra har ruttnat. Dagens nya stolpar har torkats enligt ”konstens alla regler” under tak i flera år. Om ingen plockar bort dom kommer de sannolikt att stå till mitt minne ända in i ett nytt decennium. Den som lever får se!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/03/kluvet-forhallande.html
https://sunebroman.blogspot.com/2015/02/in-i-evigheten.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/02/stolpar-av-kluven-ek.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/10/spetskompetens.html
https://sunebroman.blogspot.com/2021/04/stolpe-ut.html

Hämta pdf:
https://www.dropbox.com/s/3zmrefp2wxw65fv/Stolpar%20av%20kluven%20ek.pdf?dl=0

Heleftermiddag i Intagskullen

Gomorron – Gokväll!

Ekvilibristisk trädfällare

I slutet av januari drog hårda vindar fram över södra Sverige. Några hårda stötar drabbade även mig och träden i skogen. Några dagar före Malik drog kraftig blåst ner ett trettiotal hundraåriga granar. Det blev ett hål i skogen. Men allt koncentrerat till ett ställe. närmare fyrtio kubikmeter timmer och några kubik barrmassa blev det som höggs upp och kördes ut. Hjälp med detta hade jag av av Lennart – skogsman från orten med kunskap och utrustning för att lösa ”timmerknutar”.
I samband med stormarna påverkades också en gammal björk i ett hörn av domänerna.
Björken var till åren kommen och delvis angripen av röta. Rotsystemet hade de senaste åren förminskats. Inget man tänker på när trädet står där år efter år men som märktes nu när vinden tog grepp om det. Det bar sig inte bättre än att björken släppte vid roten och blev stående lutande mot en ek. Den solida eken fångade alltså upp björken i fallet. Och där blev den stående.
Hade inte eken funnits hade björken fallit rakt över grannens redskapsbod. Den hade blivit kaffeved. Men skadan var ändå på något sätt illa nog. Att ha en björk stående lutande mot granntomten och mot infarten kändes alltför oroande. Men vad och hur skulle situationen lösas? Efter att de stormfällda granarna var upphuggna och utkörda bad jag Lennart att besiktiga den lutande björken.
Det tog inte så lång stund för honom att teoretiskt lösa det uppkomna läget. Det är inga problem, sa han. Det går att lösa! Och nu idag skulle teorin omsättas till praktik.
Vad som fanns att ta hänsyn till var dels grannens redskapsbod, dels den välbevarade stenmuren och viss mån mina hamlade lindar i lindlunden. Stenmuren det må va hänt, och lindarna inga problem. Någon eller några av dom ska på sikt ändå gallras bort.
Planen som Lennart presenterade blev att först kapa björken närmast marken och i samma moment försöka att få den att rotera en aning för att vrida sig ur ekkronans grepp. Vi fäste en vajer en bit upp för att om möjligt kunna styra lite av riktningen i händelse att att trädet skulle falla i första fasen.
Losskapningen längst ner gav bara en liten rörelse. Nästa steg blev att göra ytterligare ett riktskär och att i det nya fällskäret få stammen att glida undan ett stycke samtidigt som det skulle närma sig marken. Det funkade! Stammen blev stående mellan stubben och stenmuren.
Därefter flyttade vi wiren så högt vi kunde nå. Sedan gick Lennart upp på stenmuren och gjorde ytterligare ett riktskär och därpå det avgörande fällskäret. När stammen var genomsågad och gav vika ställde sig björken utanför stenmuren… utan att ens nudda vid den! Vid nästa ryck med winchen rasade den gamle kämpen rätt ner bland de unga lindarna. Utan att knäcka en enda!!!
Vi var en liten publik som imponerat bevittnade detta spännande skådespel där allt gick helt enligt planen!
Alltsammans följdes av handklappning och jubelrop!

Röjehjälp 1 april

Den tionde mars startade jag röjningen här i ängarna. Idag, tre veckor senare, är i stort sett allt under kontroll. Det osar rekord! Björkebacken är röjd, alla ytor kring mitt vindskydd är röjda, bäckravinens västra sida är röjd, Ekebacken är röjd, ängsremsan mellan Lillstugan och ladugården är röjd, ängsbitar kring gårdshusen är röjda, Källarbacken, området vid brunnen och ytorna kring den stora åkerholmen är röjda. Förra veckan onsdag var Christer här gästarbetade och vi röjde Björkebackens nordvästra del. Den delen är den absolut tyngsta med enorma mängder löv. På fredagen kom Bengt och det var då vi röjde Ekebacken plus en del andra angränsande ytor.
Idag har jag haft dubbelhjälp. Gustaf och Bengt har varit här och röjningen har gått med en rasande fart. Förutom att farten växlades upp blev också resultatet enastående fint. Vi röjde ängsremsan från ladugården västerut fram till Björkklinten. Plus angränsande ytor kring holmar och rösen. Och avslutningsvis lindlunden i öster.
Det är så här det måste gå till i fortsättningen. Man måste vara flera för att få till det där lilla extra. För några år sedan kunde jag röja hela arealen själv. Då räckte krafterna till att köra ganska hårt i över tio timmar per dag. Återhämtningen gick för det mesta ganska bra. Nu med stigande ålder har ensampassen successivt blivit kortare. Max fyra-fem timmar per dag. Sedan blir det segt.
Men när man är två, eller som i dag tre, tillförs det energi och orken ökar markant. Mycket av kraften som frigörs hör tydligt samman med arbetsgemenskapen. Lite som en lagsport där man hjälps åt att dra.
Dagens arbete hade också de mest fantastiska väderförhållanden som går att önska. Min tacksamhet känner ingen gräns!
Nu återstår den 5000 kvadratmeter stora Sorgedalen. Den är inplanerad att röjas i början av nästnästa veckan om vädret är passande. Det är att hålla tummarna för att det ska gå i lås.

Fri passage

Idag har jag, tillsammans med vännen Jan, ordnat fri passage till fågeltornet i Ruggebo. Detta som en återkommande del av underhållet. Stigen till tornet löper genom ett lövskogsparti mestadels bestående av grova askar. Samtliga dessa träd har kraftiga angrepp av askskottsjuka vilket gör att grenar och rotsystem dör. Askarna faller den ena efter den andra.
Positivt är att det blir en stor mängd död ved i detta område. Där trivs vedlevande insekter och hackspettar fint. Negativt är att vi titt som tätt måste dit med sågen för att ordna framkomlighet. Men det positiva överväger. Och ett arbetspass tillsammans är också på plussidan.
Idag har vi dessutom gjort en liten röjning kring tornet. Friställt en fin bukett av rönnar, en vacker björkstam och en liten ek. Samtidigt blottlade vi en del av den gamla strandlinjens stenblock. Det som var strandlinje innan sjösänkningarna på 1800-talet.
Förutom arbetspasset blev det också tid för fika och en stunds skådande från tornets topp.
Mycket vigg idag och krickor. Skäggdoppingarna kurtiserade och ett par tranor flög förbi på nära håll... Ungefär så en tisdagsförmiddag i sjökanten.

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2014/11/gubbar-pa-kubbar.html
https://sunebroman.blogspot.com/2015/12/gubbar-i-ruggebo.html
https://sunebroman.blogspot.com/2017/09/satt-pa-det-hala.html