Isfilter och veckoslutsmarkör

Igår täcktes hela sjön av nyis efter en kall natt mellan onsdag och torsdag. Idag var isen borta. Sydvästvinden hade brutit upp den millimetertunna skorpan i tiotusentals skärvor. Hela isen låg packad i drivor inne vid land. Jag kunde inte låta bli att plocka lite bland de tunna isfragmenten. Lyssnade på klangen. Höll upp en skärva mot himlen. Den såg ut som antikt fönsterglas. Munblåst. Varierande tjocklek, buckligt och med små blåsor. Genom isfönstret ändrade hela nejden karaktär. Jag höll det frusna vattnet horisontellt framför mig och svepte längs horisonten. Höjde och sänkte. Lät rörelsen bölja över landskapet. Hela världen transformerades på ett fängslande sätt. Maneret skapade unika och drömska bilder. Måleriska. Oförutsägbara. Provade att använda den tunna isskivan som ett kamerafilter. Och kunde genom att röra den i olika riktningar skapa oändliga variationer på temat ”Kallbadhuset”.

Målet denna eftermiddag var, som vanligt på fredagar, att bevista bastun. Bada kallt. Träffa mina glada vänner fredagsbadarna. Att bada just på fredagar är den ultimata veckoslutsmarkören. Det är skönt att ha en sådan markör. Som talar om när vardagsveckan är slut. Idag var badtemperaturen 1,5 grader. Den stiger med någon tiondels grad varje vecka. Den solfattiga vintern har gjort att alla längtar efter ljuset. Och idag fick vi som satt på badhusbänken i västerläge en rejäl dos av den efterlängtade solen. Trots att vi fortfarande är kvar i den första veckan i mars kändes det hur strålarna värmde. När vi trängdes där på bänken mindes vi också en nära nog exakt likadan fredag för två år sedan. 2013. Då satt vi i gassande sol den 8 mars och njöt på samma sätt. Historien upprepar sig...

Ängel med motorsåg

Igår publicerade jag en bild här på bloggen där en man sitter sitter grensle över en rejäl timmerstock. Den största vindfällda granen här i skogen efter stormen Egon. På bilden går det också att utläsa att han som sitter där på stammen är glad. Och att han i sin glädje antyder att han har lust att famna hela världen. Han som sitter på stammen det är jag. Inte svårt att se. Och precis som bilden förtäljer är jag glad. Jag hade under förmiddagen fått ett oväntat löfte om assistans för att reda upp de sista av mina vindfällen. Bland annat en svårhanterlig, eller i mitt tycker helt omöjlig, bröt av fem grova granar. Dessutom på ett svårtillgängligt ställe längst inne i en ”återvändsgränd”. Jag hade själv i stort sett gett upp tanken på att få ut stockarna och fällde (!) säkert en del missmod i min omgivning när tillfälle gavs. Ett missmod som låg väldigt nära gränsen till uppgivenhet. Kanske var det en tyst bön. Eller ett sätt att försöka rättfärdiga det faktum att jag tänkte skita i att röja upp. Att låta alltsammans gå tillbaka till naturen. Jag hade börjat att kvista alla stammar som låg inom räckhåll och var på väg att fortsätta med detta värv under några förmiddagstimmar igår. Då jag stod vi bensinmacken i färd med att tanka min fyrhjuliga springare kom vännen Teuvo i sin svarta skåpbil. Han stannade. Och som vanligt växlade vi några ord.
– Vad har du på gång, frågar jag.
– Jag tänkte åka upp till dig och kolla hur det står till med dina vindfällen.
– En ängel tänkte jag. Han har kommit för att rädda mig och mina vindfällen.
Först gör Gud fader, med vindens krafter, en taskig avverkning. Blåser med den stora fönen på högsta effekt. Bryter sönder och kastar träd huller om buller. Sedan sänder han en ängel i en svart skåpbil för att reda upp det hela. Ett subtilt sätt att sända signaler om att bönen har gått fram? Att det kan vara förståndigt att be om hjälp. Och att, utan åthävor, tacksamt ta emot den tillskyndande hjälpen.
Det har hänt ibland, när det blivit alltför stora hot från naturens krafter, att jag ur min ensamhet skickat några väl valda ord till mina förfäder i himlen. Och eftersom att jag vet att min morbror har en stark stämma, stor pondus och bestämda åsikter har jag snackat mest med honom.
– Nu Gustaf, nu får du ta ett snack med dina syskon däruppe. Och så får ni i samlad trupp söka upp Gud fader och säga i från:
– Inget mer blåsande över gammelskogen i Skog! Där finns mycket nog ändå att slita med utan att behöva städa efter dig och dina okynniga stormar i tid och otid!
På något sätt har det tagit skruv. När Gustaf i Skog har reagerat i himlen har stormvarningarna vid ett par tillfällen graderats ner och skadorna har, trots allt, blivit hanterbara. Vad skall man tro?
Idag har Teuvo och jag under tre förmiddagstimmar kapat loss. kvistat och apterat alla kvarvarande vindfällen. Allt är klart. Bara att köra ut och lägga i samma välta som Kristian påbörjat i Lycke.
Änglar finns! Även med motorsåg...

Storvälta

Brott i ensamheten

Idag har jag varit på träff med pensionerade kollegor från avisatiden. Lunch på Restaurang Thai Silk på Stora Brogatan i Borås. Med påföljande långfika hemma hos Lena på Hedvigsborg. I det här gänget träffas vi då och då. För att kolla levnadsstatus, skvallra och prova olika matställen. Det är ett alltid lika efterlängtat brott i ensamheten att stråla samman med ”gamlingarna”. Vänner med hela livets åldrar inom sig. Omedelbart beredda att upplåta sitt stora innehållsregister. Mogna, livsvisa, pratglada, humoristiska, toleranta... listan kan göras lång med egenskaper som besitts av själar som levt mer än hälften av sina liv... blivit märkta av levnaden... rest sig igen och frimodigt delar med sig av erfarenheter och lärdomar. I deras sällskap finns inget som är tabu. Högt eller lågt – allt värderas lika. Tack för en roande eftermiddag!
– – – – –

Och maten då? Godkänt.
Extra: Glad och trevlig personal.

Naturskogen – plats för återhämtning

Idag fick jag medlemstidningen från Södra Skogsägarna i postlådan. Södra kontakt. En artikel i tidningen har rubriken ”Läkande naturkrafter” med underrubriken  ”skogen som behandlingsrum”.
Och ingressen lyder: ”Människor som lider av utmattningssyndrom har mycket att vinna på så kallad grön rehabilitering. Långa sjukskrivningstider kan bli kortare och personer som sett mycket mörkt på sin framtid kan finna glädje i både arbete och vardag igen.”

Trots att människor är olika och framförallt har olika behov verkar det ändå som om naturen på något sätt är den minsta gemensamma nämnaren. Och även om allt fler i vårt samhälle har kommit längre ifrån naturen så är vi, i grund och botten och otvivelaktigt, en del av den. I naturen är det tillåtet att koppla av. Redan vid inträdet får man stöd för att överge sina irrande tankar. Och sin mobiltelefon. Väl där inne ges möjlighet att reflektera över vem man är. Föra det inre existentiella samtalet. Sätta sig i ett annat sammanhang än det inrutade livet i en stressig vardag. Naturen är kravlös. Och naturens mångfald ger ständigt nya intryck för alla sinnen. Lukt, hörsel, känsel, smak. I naturen finns en mångformighet som spräcker det linjära och rätvinkliga. Det regelstyrda. Det tidsbegränsade. Här finns andra referenspunkter. Och ett ständigt och oförutsägbart flöde av händelser. Ljus som växlar. Färger som lyser. Skuggor som vandrar. Smaker som förgyller. Dimmor som reducerar. Vinden som berättar. Mängder av ljud flödar ur naturens eget surroundsystem. Här spelar naturen unika symfonier. I konstellationer och ljudbilder som aldrig återkommer. Ständiga variationer i en evig symfoni. Jag tänker att det är denna oordnade ordning som skapar harmoni. Det är den oordnade ordningen som har sin resonasbotten i vårt inre. Det som tröttar och sliter på oss människor är det ständiga upprepandet. Alla repriser. Och kravet på att hjulet som vi springer i skall hållas igång. Ständigt dessa återkommande och monotona förflyttningar och rörelser. Även ljuden i vår konstgjorda värld är monotona och ständigt malande. Återkommande. Till och med nyhetssändningarna ger skavsår i öronen. Allt det monotona får oss att förlora tiden. Tiden försvinner. Och vi med den. Vi förlorar vår själ. Blir ledsna och förirrade. Arga. Stygga. Sjuka.
Själv gillar jag bäst den ljusa ängen. Med dess skiftningar som löper genom de olika årstiderna. Även på sjön kan jag finna den sinnesro som jag ofta söker. Med plats för ständigt pågående reflektion. Att se horisonten känns viktigt för mig. Den ger en känsla av det eviga. Ändlösa. En värld utan slut. Skogen har för mig varit lite bortglömd som plats för avkoppling och kontemplation. Jag har nog, ärligt talat, undvikit skogen. Skogen har på något sätt skapat mer oro än lugn hos mig. Skogen har varit fylld med krav på prestation, Stormar med vindfällen – stress. Barkborrar – stress. Plantering – stress. Röjning – stress.
Men när skogen bara får vara skog... utan krav på prestation. Den skogen som inte är tänkt att leverera. Den skogen som får stå orörd och sköta sig själv... NATURSKOGEN – den ger lä och skydd åt sargade själar... den skogen, med sin självklara mångfald, blir en naturlig plats för återhämtning...

Hittenallen

Förra vintern hittade jag en liten nalle. I diket låg den. Grusig och alldeles övergiven. Jag tog upp och borstade av den. Satte den på en synlig plats. Tänkte att ägaren som förlorat nallen skulle hitta den, bli glad och låta den få komma hem igen. Men nallen blev sittande där jag lämnade den. Det gick ett par månader och varje gång jag passerade på promenad tittade jag på den. Senare kom en period då jag sökte mening och tröst i livet. Jag rotade i mitt inre efter något som kunde ge en knuff framåt. Men fann inget som kunde inspirera. Dunkel. Tomrum.
På min nästa promenadrunda snodde jag med mig nallen. Det var en ren reflex. En signal från det undermedvetna. Stoppade den i fickan. I detsamma förnam jag en tacksamhet från den tilltufsade figuren. Ett mjukt kurrande. Det kändes som att jag fick lite ny energi av detta dåd. En emotionell lindring. Vi delade. Vi förenades. I samförstånd. Nallen flyttade in hos mig. Sin första tid fick den sitta i en tulpanvas. Av glas. Med huvudet och armarna ovan kanten. Nallen liksom hängde ut och kikade nyfiket på allt som rörde sig i rummet.
Nyligen, eller för ett par veckor sedan, sågade jag upp resterna av en gammal ask borta i Sorgedalen. Du som följer bloggen vet. Stammen var bara ett skal. Asken var, även den, tom inombords. Sprucken och gisten. Märkt av livet hade den, i en sista suck, störtat från sin utsiktspost uppe på toppen av odlingsröset i åkerkanten. Stammen hade vackra mönster. Spår av liv som passerat. Skalbaggar har lagt ägg. Larver har kläckts, gnagt sina gångar och skapat lustiga krumelurer. Larverna har funnit sin näring där mellan ved och bark. Den gamla asken har, sakta men säkert, blivit förtärd utifrån. Och murknat inifrån. Den har mist sina årsringar. Nästan rubbet. Ingen kan räkna ut hur gammat trädet blev. Ingen vet när fröet, i en livlig vindpust, kom singlande genom luften. Landade. Och grodde. Ingen vet vad trädet fått höra och se. Men det finns andra märken av tid som passerat. Larvernas spår. Precis som rynkor i ett ansikte. Förskönat genom ålder. Distinkta tecken på långt liv. För att ytterligare förlänga minnet av den gamla asken har jag sparat en bit av stammen. Mumifierad. Den delen har nu blivit en ”tavla”. En installation i min farstu. Och i det svarta grenhålet sitter nallen. Han vet att fylla ett tomrum...

Grovstädning

Idag har jag ägnat några timmar åt grovstädning. Grovstädning betyder i sammanhanget att jag röjt upp efter kvistning av träd och buskar. Det blir alltid en mängd småpinnar och kvistar kvar efter att jag tagit vara på ved och dragit större grenar till rishögarna. Den här vintern har det dessutom blåst ner mängder av döda grenar. Framförallt lindarna har skakat av sig en hel del i stormvindarna. Fem lass med småkvist och dödgren har jag räfsat ihop. 
Just nu känns det som om jag har rätt bra koll på läget. Nästan all röjningsveden är kapad och kluven. Det grova riset ligger i tre stora högar. En i Sorgedalen. En på Moahûleåkern. Och en borta i västra ändan av Ladugårdsåkern i kanten mot Madåkern. En av högarna skall tändas på påskafton. Nu är det bara lite finlir kvar med busksaxen. Lite längre fram – i april är det dags att röja och elda allt fjolårslövet. Den perioden ser jag fram emot redan nu. Längtar. Aprilkvällarna med lövrök och trastsång är svårslagna årstidsmarkörer. Då har vi sommartid och det är ljust framåt tio på kvällarna.

Ny energi

Absolut Ulricehamn

In i evigheten

I slutet av april 1950 gick min morbror Gustaf uppe i skogen i gränsen mot Lycke. Han satte taggtrådsstängsel. I syster Gullis dagbok från samma år finns följande att läsa:
Den 1 maj – måndag – ”Idag på förmiddagen har jag klipp till en klänning och så har jag röjt i eftermiddag. Sedan har jag gjort det vanliga i hushållet. Och så har jag lett 4 kor till vatten. Och sist i kväll har jag gått linjen till Jönsalyckan och sett hur Gustaf satt upp stänge. Det var mycket bra gjort. Det har regnat på förmiddagen idag, men fint i eftermiddag.”

Igår när jag nyfikenhet följde Kristians arbete med vindfällena uppmärksammade jag de gamla ekstolparna som står orubbade i gränsen mot grannfastigheten. De har stått där sedan i april 1950. Lite medfarna efter alla år. En del lavbeväxta. Några spruckna. Men faktum är att de flesta stolparna fortfarande finns kvar! Efter 65 år. Och de är fortfarande i ett förvånansvärt gott skick. Det känns som om de ska kunna stå i ytterligare 65 år. Lite rester av taggtråd hänger kvar. Men bara små stumpar. Den järntråd som kommit i beröring med marken är försvunnen. Den har naturen tagit hand om.
Det är svårt att bestämma hur länge en evighet varar. Ibland kan ju korta stunder verka som en evighet. Vad beträffar gärdsgårdsstolpar tycker jag 65 år i det närmaste tangerar den eviga tidsrymden. Det skulle i alla fall vara ofarligt att lämna livstids garanti.
Företeelsen förmedlar fragment av historiens vingslag. En känsla av tidlöshet. Små rester här och var efter ett mödosamt småbrukarliv. Jag försöker att sätta mig in i hur min morbror gick här i skogen för 65 år sedan. Släpande på de otympliga ekstolparna. Med ett järnspett, en rulle taggtråd, en hammare och några märlor. Slitsamt. Oavlönat. Kanske var han ändå rätt nöjd när allt var klart. Han kunde se på det han gjort och vara stolt. Och det var ju ett arbete där verket stått sig länge. Till och med satt avtryck i en annan tid. Och det har följt sin frambringare in i evigheten. Hyllning till min morbror Gustaf!
Idag har jag kluvit fram några stolpar ur en stam från gallringen i Moahûla. Jag provade hantverket första gången den 6 mars 2013 och visade då en pedagogisk bildserie på bloggen under rubriken ”Kluvet förhållande”.

SÅ HÄR GÖR DU EGNA EVIGHETSSTOLPAR:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/03/kluvet-forhallande.html

Plockepinn med Egon

Skogen krymper. Efter de sensate årens stormar har skogen blivit allt mer söndertrasad. De blöta höstarna och vintrarna bidrar till att träden blir instabila. Hela marken gungar när det blåser. Till slut slits rötterna av och även den mest stormfasta skogen får utstå hårda påfrestningar. Enstaka träd här och där har blåst omkull. Små blottor har öppnats och som efterhand gett fritt spelrum för nya stormhärjningar. Idag har Kristian i Lycke börjat röja upp efter stormen Egon. Det är ett hörn av min skog som gränsar till Lycke som fått sig en rejäl törn. Bland de fallna granarna finns några stycken som stått i över hundra år. Närmare 150 vid en snabb räkning. Alla vindfällena tillsammans är som ett stort plockepinn. Egon har släppt alla ”pinnarna” huller om buller och nu är det upp till Kristian i sin Timberjack att börja att reda i brötarna. Tjocka pinnar – höga poäng. Smala pinnar lägre...

70 grader 60 minuter

Förmiddagsvarieté

Idag har det varit lite cirkusstämning här i grannskapet. Hos Anders och Annika. På deras gård står en magnifik ek mitt bland husen. Den har bestämt sig för att ta riktigt ordentligt med plats. Ett bekymmer har dock uppdagats och det är att den grova och lågt fästa grenen, eller stamdelen, håller på att spräckas loss. Det har öppnat sig en liten glipa mellan stammarna. Det är nog ingen större fara inom den närmaste tiden men ägarna tog nu det säkra före det osäkra och anlitade en arborist för att beskära de yttersta grenarna. Och avlasta stammen. Vi som sett trädet nära nog dagligen tänker inte så mycket på dess storhet. Det bara finns där. Men när arboristen Martin idag kom upp bland grenarna blev det en tydlig referens. På avstånd liknade han närmast en stor insekt som klättrade runt i kronan. En vandrande pinne, typ. Trots bitande kyla och snödrev stod Anders och jag kvar och följde skådespelet som pågick där uppe på hög höjd. Inte utan viss beundran. För mig som arbetat en del med hamling blev det här en bra lektion i mer avancerade lekar. Men, trots allt, jag tänker nog hålla mig kvar nära rotnivå även i fortsättningen...

Vårkänning

Sämsjön och Åsunden är isfria. Västvinden tog det sista och tryckte upp den sista isen mot strandkanten. Yttre Åsunden däremot är ännu kvar i isens grepp. Men den ligger landlös och skaver. Några smala råkar har bildats mittsjöss mot Torpalandet. När jag ger mig ut på vårens första riktiga skådarrunda gör jag ett första stopp vid Haganäs för att spana ut över sjön. Just då driver regn i luften och sikten är begränsad. Ogästvänligt väder men jag bestämmer ändå att åka vidare till Fästeredssund och Sämsjön. Vid Fästered är det öppet vatten. Här står ett hundratal gräsänder på iskanten. De har tagit siesta. Putsar sig förstrött. Det verkar inte gå någon nöd på dem. De har ju klarat vintern nu. Det finns tillförsikt. Deras råa skrattliknande kväh-kväh-kväh... ekar mellan broarna... precis som om de gjorde narr av mig. Men jag tar inte åt mig.
Jag gör ett kort stopp vid Sämsjön. Några gräsänder även här. Ett par knipor och ett par skrakar. Ett brett bälte av iskross gungar i vattnet. Ett frasande klirrande ljud hörs när isen mals sönder i vågorna mot land.
När jag kommer till Bredgårdens gärden i Marbäck spricker molntäcket isär. Solen får fritt spelrum och leker spotlight över landskapet. När solstrålarna med sin flödande energi träffar kyrktornet i Marbäck byter det hastigt skepnad. Från att vara oansenligt, smutsigt gulgrått lyser kalkputsen plötsligt kritande vit... kyrkan poppar upp som ett fluffigt popkorn som just briserat i sin kastrull...
Över Bredgårdens åkar faller varmt ljus. På stubbåkern betar en stor gåsflock. En blandad samling med uppemot fyra hundra kanada- och grågäss.
När jag sveper med kikaren över fältet upptäcker jag fågelårets första vårtecken! Tre tofsvipor gör sina små knyckiga framryckningar över gärdet. Ivrigt letande efter något att äta. Samtidigt spejande efter faror.
Utmed järnvägsbanken rör sig en flock gulsparvar. Upptagna med sitt näringssök. Buskridåerna som tidigare flankerat cykelleden är nersågad. I albuskarna som ligger fällda på marken söker sparvarna föda och skydd. Ibland stannar de upp. Putsar sina fjärdrar. Ser ut att njuta av den första allvarligt menade vårsolen.
Gässen blir plötsligt störda. Hälften av flocken lyfter. Under stort larm och uppståndelse flyttar de ett stycke längre bort över det varmgula fältet. Det känns att det är vår i luften – vårkänning...

Snöplig lavin

För tre veckor sedan, eller närmare bestämt den 30 januari, åkte jag till Göteborg för att hjälpa yngste sonen att förbereda flyttning. Det var den där lördagen då det var allmänt snökaos. Alla som inte var tvungna att vara ute på vägarna anmodades att stanna hemma. Sent på förmiddagen tog jag mitt beslut att trotsa alla varningar och ge mig ut i snömoset.
Resan gick fint. Jag körde, som alltid, lugnt och tryggt. (Egen uppfattning.) Betraktade från min förarplats hur några bilar utmed vägen gjort underliga slingerspår i slasket och parkerat på udda ställen. En lång svart man i en liten vit bil hade gjort ett avancerat stunt och stod långt från motorvägen med bilen snyggt inbackad i ungbjörkskogen. Han stod med telefonen i näven. Kanske skulle han lägga upp ett klipp på youtube. Eller snarare kontakta Assistanskåren. De som inte lyckats helt i sin framfart blev som levande varningstecken utmed vägen. Jag sänkte farten ytterligare några snäpp och skärpte koncentrationen.
Jag kom in i Göteborg och körde mot ”båtarna”. Genom Götatunneln och ner mot hamnen. I Fiskhamnsmotet saktade jag in. Lugnt och fint. Tog av mot Majorna och så var jag inne i stan. Bra så! Vid första trafikljuset i korsningen Karl Johansgatan–Djurgårdsgatan slog det om till rött mitt framför nosen på mig. Jag bromsade. I detsamma uppstod ett hårt krasande ljud. Överraskande och obekant. Allt blev svart! Eller snarare vitt!!! All den snö som jag fraktat med mig från Tvärred till Göteborg kom farande i ett huj. Ner över rutan och delvis ut på motorhuven. Hela taket på Astra-kombin rasade på mindre än en halv sekund. Provade med vindrutetorkarna... men det hördes bara ett djupt knorrande. Den anordningen lämpade sig inte för att röja laviner. Det blev helt sonika att hoppa ut mitt i gatan och skyffla snö med händerna. Så kan det gå. Tänk att jag ändå lyckades balansera den isiga snöskorpan i hela nio mil innan den slutligen rasslade av! Senare fick jag också reda på att det kostar 1500 kronor att köra runt med snö på biltaket. Samma bötesbelopp som för dåligt förankrad last.
Idag när jag kom ut till bilen för att åka en sväng häpnade jag över hur väder och vind redan förberett min avfärd. Hela taket var rent. Fram emot kanten av motorhuven låg det tunna snötäcket ihoprullat snyggt och prydligt. Som jag aldrig sett förut! Som en rulltårta! Det är som Carl-Einar från Gårdsten brukar säga: Hwuuuuuhu... Magic! Trolleri!

Soppväder

Vaknade med ambitioner att ta tag i en mängd eftersatta göromål. Men genom ett slag av påflugen trötthet stimmade jag runt som en osalig. Kunde helt enkelt inte greppa mina tänkta uppgifter. För att neutralisera mitt tillstånd drog jag på mig ”lagårdskläderna” och gick ut. Traskade modstulet och planlöst runt i snöslasket. Gick en runda uppåt skogen. Under natten eller morrontimmarna hade en grävling lufsat runt och gjort avtryck i snön. Även han verkade irrat planlöst i skogsbacken. Kanske han haft svårt med dvalan. Blivit väckt av vårkänslor eller hunger. Jag tänker: Hur kan det vara att vara en grävling och vakna för tidigt? Komma ut i ett slasklandskap och klafsa runt i något som inte alls motsvarar den långa vinterns ljuvliga drömmar. Och hur blöt och kall kan en grävling bli när hela naturen är balsamerad av fukt och kyla? Och gå hem och lägga sig igen med blöta tassar och genomsur päls? Att vara grävling är troligen bland det tuffaste man kan lottas till att vara. Och så ensamt. Bara ett enda grävlingspår. Jag går uppåt skogen. Kommer till Intagslyckan och den lilla myren. Där håller isen i diket på att frätas sönder av plusgrader, nederbörd och smältvattenrörelser. Vid betraktande finns där, mitt i slasket, en stillsam skönhet. Med former, ytor och nyanser. Jag digitaliserar mitt intryck. Gömmer det på minneskortet. Samtidigt hör jag en kör av ivriga mesar. I meståget finns också ett par kungsfåglar. Alla signalerar sina kontaktläten när de drar runt i grantopparna på näringssök.
Lite senare på dagen går jag, tillsammans med vännen Tinna, en längre promenad. Vi går genom Gåshagen till Bäckaskog. Därifrån ända upp till krönet av Tomtaberget och ner vid Björkäng. Det är ett, i promenadsammanhang, krävande track. Rundan mäter cirka fem kilometer totalt. Mitt på sträckan passerar vi ett obrutet motlut på cirka 800 meter. Det blir en rejäl genomkörare. Hög puls och mjölksyrakänning. För mig betyder det i slutändan, vid hemkomsten, att jag landar i soffan med en filt över mig. Lyssnar lite på radion... och somnar.
När jag vaknar är allt lite ruggigt. Det blir att tända en brasa i pannan och fixa något att äta. Jag lagar en het soppa för att värma mig inombords. Här ett recept som jag nyligen fått av vännen Tolla. Under tillagning har jag dock modifierat det till mitt eget.

Tomatsoppa
1 stor gul lök
1 stor morot
rapsolja
1–4 krossade vitlöksklyftor
vetemjöl
500 g krossade tomater (alt hela konserverade)
1 tesked timjan
5 dl grönsaksbuljong
En nypa socker, lite citron, svartpeppar och eventuellt salt.

Skala och hacka löken.
Ansa moroten och skär i små bitar.
Fräs lök och morot i oljan tills de mjuknat – cirka 5 minuter.
Tillsätt den krossade vitlöken. (Den större mängden om du gillar en het soppa.)
Krydda med svartpeppar.
Rör i mjöl – 1–2 matskedar.
Tillsätt timjan, buljong, krossade tomater, socker, citron.
Koka upp och låt sjuda i cirka 20 minuter.
Drag grytan från värmen och mixa till en slät soppa.
Tillsätt vid behov ytterligare svartpeppar och eventuellt lite salt.
Personligen brukar jag ligga lågt med salt generellt. Istället toppar jag med flingsalt när jag äter.
Späd soppan med vatten till önskad konsistens och hetta upp före servering.
Servera med krutonger och en klick creme fraiche.

Smaklig måltid!

Dödvedsdepån

Här är en bild på en av mina dödvedsdepåer. Jag berättade igår om att delar av den gamla asken skulle läggas i depån. Vad är då en dödvedsdepå? Ja, ordet har jag hittat på själv. Eller kanske jag har fått det av någon? Jag tycker det fungerar bra för att beskriva det rent materiella. En hög med gammal ved helt enkelt. I skogslandskapet har den döda veden sedan länge varit en bristvara. Naturskogar och urskogar upptar en alltför liten andel av totala skogsarealen i landet. Bristen på död ved, vare sig den står upprätt som torrträd eller ligger ner som lågor, gör att många organismer har svårt att hitta sina artegna livsmiljöer. För vissa organismer är död ved föda. För andra är den boplats, växtplats eller skydd. Mängder av arter som är beroende av död ved är i dag sällsynta och hotade. Bakgrunden är att rådande skogsbruk lett till att ytterst få träd uppnår tillräckligt hög ålder för att dö en naturlig död.
I de marker som jag har under uppsikt... alltså slåtterängarna, har det traditionellt städats grundligt. Stammar, grenar, kvistar och löv har städats bort vid fagningen (röjningen) för att säkra en god höskörd. Ängens primära uppgift har ju varit att producera maximalt med gräs till vinterfoder. Slåtterängen har sällan innehållit död ved. Förutom att det funnits gott om överåriga träd. Flerhundraåriga hamlade ihåliga lindar och askar. Det mesta av det jag avverkar i ängarna är, unga, nytillkomna träd. Omkring 50-60 år gamla. De träden gör jag brännved av. Kapar och klyver. Parallellt med detta skapar jag nya hamlingsträd. Och restaurerar gamla dito. Dessutom försöker jag att ta tillvara delar av de riktigt gamla träden när de av olika anledningar ger upp livet. Grova grenar av ek efter grenbrott, lägger jag uppe i skogsbrynet. Där har jag också samlat en del av den döda ved som kommer från ängarna. På bilden syns en ”övergrov” rotstock av björk som delvis också kapats i ”trissor”. Den skadades kraftigt vid stormen Gudrun och avverkades ett par år senare. Uppe till vänster i bild ligger en del av det material som under lång tid varit en trägärdesgård. Det är störar av senvuxen gran. Närmast i bild ligger nu också delar av den nyligen fallna och styckade asken från Sorgedalen. Det skall bli intressant att följa dess slutliga öden. Jag hoppas på en mångfald av inneboende... skalbaggar, svampar, lavar, mossor, maskar, larver...

Lik i lasten

Den 17 november skrev jag ett inlägg här på bloggen under rubriken ”Åldringens sista suck”. Det handlade om den flerhundraåriga asken som efter en långt liv slutligen dog och föll till marken. Själva döden hade tagit ganska många år på sig. Ett träd blir inte hur gammalt som helst. Och asken hade fått utså många prövningar under sin livstid. Längst uppe i stenröset hade den slagit ner sina rötter. Bara det en ganska stor utmaning för ett träd. Det fanns inte speciellt mycket mylla i högen. Mest sten. Och hur asken torra somrar lyckats överleva i denna väldränerade miljö är ett under. Dessutom har den regelbundet blivit hamlad. Dess grenar och löv hade kapats med jämna intervall för att bli djurfoder. Kanske vart sjunde år. Hela stammen var ihålig. Och säkert ett fantastiskt tillhåll för fladdermöss och fåglar som sökt skydd dag respektive natt. Mängder av organismer har haft sin hemvist i det gamla trädet. Däggdjur, fåglar och insekter. På barken har funnits en rik lavflora. Bland annat har den rödlistade almlaven (Gyalecta ulmi) haft sin hemvist här. Kanske den gamla asken hyst fler arter totalt sett genom sin livstid än hela dess omgivande miljö. Som ett minisamhälle med massor av funktioner och en omätlig mångflad. När stammen föll landade den lite olyckligt. Halvt på svaj och på väg att rasa ner från stenröset. Jag har länge funderat på hur jag skulle ta hand om den ärbare gamlingen. Idag var jag mogen att gå till verket och stycka liket. Jag kapade stammen på mitten och delade upp topphalvan i hanterbara bitar. Resten av stammen, rotstocken, lyckades jag med fyrhjulingswinchens hjälp baxa upp till ett stabilt läge. Där skall den få ligga. På den plats där den vuxit skall den få sluta sina dagar. Uppe på toppen av röset. Värmd av solen och omfamnad av växtlighet. Resten av stammen skall jag placera i en dödvedsdepå. Jag har en sådan uppe i skogsbrynet...

Länk till inlägget den 17 november:
http://sunebroman.blogspot.se/2014/11/aldringens-sista-suck.html