Röjepiga – Fagningsblomma

När vitsippan blommar är det dags att röja i ängarna. Vitsippan har också fått namnet ”fagningsblomma”. Precis som ”röjepiga” så ger dessa namn tydliga signaler om att det nu är dags att ge sig ut med räfsa och tändstickor för att städa bort nedfallna kvistar och fjolårslöv.
När vitsippan blommar är den rätta tiden. Oftast slår den ut och är som finast just när marken har torkat upp något efter vinterns och vårens fukt. Det har blivit lite varmare i luften. Dygnsmedeltempen har höjts. När vitsipporna börjar växa och blomma hjälper de också till att lyfta det gamla lövet från marken så att de går lätt att städa bort.
Fagningen i ängarna har alltid varit ett viktigt moment i ängsbruket. Gamla nedfallna pinnar från träden är besvärliga att ha i markerna när man skall slå med lie. Gammalt löv som är fullt av svamp- och algsporer ville man inte ha in i ladorna med höet. Det skulle snabbt fördärva kvalitén på fodret. I synnerhet förr i tiden då det kanske var svårt att få höet riktigt torrt. En annan effekt, och kanske den viktigaste, är att röjningen ger marken en kickstart. Löv som hindrar solljus och värme att nå marken städas bort och de ytor som blivit tidigt röjda svarar snart med en snabb tillväxt av gräs. Nog så viktigt i ängarna där det gällde att få ut det maximala av arealen.
För mig personligen är röjningen på våren den finaste och bästa aktiviteten i ängsskötseln. Och i naturen överhuvudtaget. En sådan kväll som i kväll till exempel... Rödhakarna sjöng på kapp... de trillade sitt silver från granarnas toppar. De annars så högröstade trastarna fick stå tillbaka i kvällens konsert. Rödhakarna ägde scenen. I bakgrunden hördes också på avstånd ett par tranor ropa. Och morkullorna drog. Varv efter varv.
När jag räfsat några timmar, skymningen faller och kvällskylan kommer är det ett skådespel att tända lövhögarna, känna värmen och se på hur alla löven förtärs av elden...

Förverkligade idéer

Jag hade en chef en gång i tiden som använde ett uttryck som jag på nåt sätt tycker passar in i ett, för mig, aktuellt sammanhang.
Så här sa hon: Goda idéer urartar ofta i hårt arbete. Punkt.
Det betydde naturligtvis att om det var någon, till exempel jag, som levererade en idé till något som verkade kunna växa till nåt fruktbart... så var det fritt fram att dra igång och jobba. Men man skulle främst då förstå att den levererade idén troligen inte skulle bli genomförd om inte idégivaren i fråga var beredd att offra nödig kraft och möda för att få se den fulländad. Av någon anledning hamnade jag ofta i den situationen... att jag fick höra de där orden... Goda idéer... etc.
För en tid sedan levererade jag misshag över vissa störande miljöinslag i Fhulu. Och på den nyväckta samhällsföreningens årsmöte förliden vecka var jag med och bidrog till att idéer väcktes. Utan att tänka på de där smått bevingade orden...
Ja, du förstår själv. I förrgår hade jag ett inlägg här på bloggen som visar hur Janne och jag städar i ”Porten till Hulu”. Och idag har vi monterat en liten sittgrupp som skall förgylla tillvaron för alla som behöver en stunds vila eller paus, just här i Hulu.
Jag vill inte påstå att det varken har urartat eller varit speciellt hårt. Så det där med goda idéer kan ju faktiskt ge mer än att urarta i hårt arbete. Snarare har det varit minst av allt arbetsamt... Våra hjärnor fick lite gymanstik när monteringsanvisningen skulle tolkas. Men sedan gick skruvandet lätt. Vi belönades med en trivsam fikapaus. Och vi kunde avnjuta att se ett par goda idéer förverkligade...

Nytt personbästa?

Femhundra kvadratmeter på fem timmar (reviderad areal).  Tyvärr har jag inte fört bok över mina tidigare prestationer men det kändes som att detta skulle kunna ha varit nytt personbästa. Valde en hård räfsa med fjäderpinnar och medelhårt skaft. Och den kändes kanon hela tiden. Kanske i vissa partier att ett något styvare skaft hade funkat bättre. Men  totalt sett var nog valet det rätta. Jag gick ut väldigt hårt och första etappen avklarades smärtfritt. Trots att i vissa partier fanns en hel del kompakta högar med surt eklöv och en del hinder att gå runt. Jag körde växelvis höger vänster. Bytte tag ungefär var femte minut. Detta för att förhindra utmattning. Kanske borde jag valt en andra handskar idag. Det varma vädret gjorde att de blev rätt sunkiga unuti. Jag tror dock inte att det påverkade resultatet i nämnvärd grad. Fleecetröja var däremot definitivt helt fel val. Den fick jag kasta av på ett tidigt stadium och jag saknade den inte på hela sträckan. Den blev för varm och hindrade att kroppen kunde andas på ett effektivt sätt. Däremot efter målgång fick jag leta fram den igen för då blev det väldigt kyligt.
Som draghjälp idag hade jag solen. Jag bestämde tidigt på sträckan att försöka hålla ett tempo så att jag skulle vara framme vid målet innan solen gick ner. Det funkade bra och jag hade god marginal.
Det blir alltså höga poäng vad tiden beträffar. Det blir också höga poäng för estetik. Välgjort alltså. Hyfsat bra gick det också i eld- och rök-momentet. Vinden drev röken bort från bebyggelsen vilket ger höga poäng. Däremot vad det inte de bästa förutsättningarna vad beträffar utbrändhet... det blev en del kondens i högarna och de brände inte ut helt...
Det känns som jag ligger på topp just nu vad beträffar prestationsförmåga. Kroppen känns bra även efter ett hårt pass som detta... Får se hur den känns i morgon. Då är det dags för lite intervallkörning. Det är ungefär samma distans som väntar. En hastigt gjord okuläranalys ger vid handen att morgondagens etapp är mera lätträfsad än dagens...

Krattattack

Onsdagen den 12 februari hade jag ett indignerat inlägg här på bloggen. Under rubriken ”Skyltar utan relevans” gick jag till attack mot förfulningen i Hulu och döpte om byn till Fhulu.
Idag har jag och Janne, min granne, gått till krattattack mot löv och gamla pinnar den lilla gröna plätten i korsningen framföra affären. Ambitionen är att freda den lilla grönytan och öka trivseln i ”Porten till Hulu” och i sfären kring affären.
För att ytterligare markera ambitionen att skapa trevnad kommer samhällsföreningen, inom kort, att bjuda alla gäster att sitta ner en stund.
Välkommen!

Frieri

Trots att det nästan var snö i luften i dag på morgonen var stararna väldigt aktiva. Jag tolkar det som ett vackertvädertecken. De känner på sig att det skall bli varmare. Och ljusare. Utanför mitt köksfönster var konserten igång redan strax efter klockan sex. Det var längesedan jag hörde en så fulländad sångrepertoar från en stare. Stararna bygger sin sång helt på härmljud och jag har tidigare beskrivit den som en discjockey som scratchar mellan låtarna. Scratchet är starens egna ljud. I övrigt lånar den slingor från andra. Idag hörde jag en fantastiskt härmning av spelande ljungpipare. Så himla perfekt! Storspov, skogssnäppa, drillsnäppa och ladusvala fanns också med bland de lånade spåren. Liksom fiskmås och sothöna. Tror att det idag var en riktig fri och friardag. Kryddat med lite rivalitet.  Passar bra med en ledig söndag, mellan de riktiga vårdagarna, att bara ägna åt frieri. Och att reda ut vem som skall vara ihop med vem. Några av stararna plockade små ”gåvor” och visade upp... gissar att det var hanarna som ivrigt viftade med de små kärlekspresenterna... för att få uppmärksamhet...

Liv

Idag har alla som heter Liv namnsdag. Fint namn tycker jag. Jag känner ingen som heter Liv. Men jag försöker leva mitt.
Jag läser de första raderna om liv i Wikipedia: Liv (biota) är den egenskap som delas av alla organismer. Det finns ingen entydig definition på biologiskt liv, men olika livsformer har vissa gemensamma särdrag som karaktäriserar dem, reproduktion, nedärvning, reagens på yttre stimuli samt ämnesomsättning.
 Så långt Wikipedia.
Glädjen över att min farmors gamla lilja åter kommit i blomning gjorde det oemotståndligt att skriva lite om den här på bloggen. Jag gjorde det även förra våren. Närmare bestämt den 19 februari. Då blommade liljan för första gången på mycket länge. Det var liksom kors i taket.
Och nu blommar den igen.
Liljan har alltså varit min farmors. Hon var född på 1800-talet. Och dog, 95 år gammal, för över 30 år sedan. Det var min pappa som vårdade liljan ända tills han dog 2000. I samma fönster som liljan nu står med sin enda blomma finns också min mormors myrten. Denna myrten hade mormor med sig när hon bildade familj år 1909. Och den blev närmast helig i det huset. Efter mormoderns död vårdades myrten väldigt väl av de ogifta syskonen som bodde kvar i stugan. Den levde över 50 år i det gamla hemmet efter att mormor dött. Men sedan blev det mera äventyrligt.
När min morbror flyttade till Hökerumsgården på hösten 2000 fick myrten flytta med. Det var min mamma som tyckte att det skulle passa att den fick vara där hos Gustav i Hökerum. Kanske skulle han känna sig mera hemma då. Men Gustav var inte intresserad av krukväxter. Och inte personalen på Hökerumsgården heller... troligen. För myrten fällde alla blad och såg ut att nästan vara död. Kanske var inomhusklimatet inte alls passande.
Morsan fann då för gott att ta hem den till sig. Risken fanns att den skulle hamna i soporna. Och hur skulle det se ut om en myrten med rötter från tidigt 1800-tal skulle gå hädan i en soptunna i Hökerum.
Myrten kom således hem till min mamma. Hon bytte jord på den. Hon vattnade. Gödslade. Och såg till att den, till synes döda myrten, fick mycket ljus. Och rätt som det var kom där en liten grön kvist. En liten kvist som visade livslust. Som ville liv. Min mamma blev nästan rörd till tårar. Hennes mors myrten med rötter i 1800-talet hade, efter en kort sejuour i grannsocknen, återuppväckts från de döda.
Det gick en tid. Och tillfredsställelsen med att åter ha en grönskande myrten var stor. Även om det inskränkte sig till ett par kvistar på den annars helt avlövade busken. Men så hände något... Plöstligt... utan någon som helst förvarning började den fälla. En dag låg alla bladen på golvet under blombordet. Hopplösheten fick min mor att fullständigt tappa intresset för det gamla ”trädet”. Hon hade lagt massor av möda på att få liv i det igen och så svarar det på detta otacksamma sätt.
Morsan tappade humöret. Och när jag kom på besök en eftermiddag hade hon bestämt sig. Nu skulle myrtens öde för alltid avgöras.
– Släng ut den uschle mörten... var det första hon sa när jag just kommit innanför dörren.
Den uschle mörten... den har bara vôrt te besvär... nu slänge vi ut'en! Ut mä skiten!
Och så fick det bli. Jag tog krukan och bar ut alltihop. Under tiden som morsan städade upp allt som myrten hade skräpat ner gick jag och slängde krukans innehåll på komposten.
Så gick sommaren... det var sommaren 2002. Fram i augusti gjorde jag en lov bortåt komposten. Tittade lite undrande vad det var som stack upp där ur behållaren.
– Sanna mina ögon... det var myrten. Grön och prunkande fångade den min blick. Det var som om den sa... kolla här på mig... så fin jag blivit...
När jag berättade för morsan hur det stod till, kom åter den där milda moderligheten fram hos henne.
– Määän, va seger du... ä dä sanning?
– Ta in den, löd sedan den skarpa ordern.
Vi klippte skott från den buskiga gammelmyrten. Jag satte några stycken och fick dem att rota sig och växa.
Kvar av dessa skott finns nu bara ett. Den lite spensliga plantan står tillsammans med den blommande liljan i fönstret mot soluppgången.
Liljan från min farmor tillsammans med myrten från min mormor. På samma fönsterbänk.
Och de är fortfarande i liv!
Så länkas liv till liv. Biologiskt liv: Genom reproduktion, nedärvning, reagens på yttre stimuli samt ämnesomsättning...

Cranesbill

 

Fredagarna blir allt med inrutade. Jobb och hemmafixande på förmiddagen. Sen lunch i Ulricehamn. Kallbad. Idag var badtemperaturen 5,6 grader. Solsken ute på bryggan. Lite vind från väster men rätt gott i solen. Hemresan företog jag längs sjön, gamla vägen, via Marbäck, Vegby och Fästredssund. Ute vid Högagärde spatserade en ensam trana på stubbåkern. Ensam tänker jag... då har en av makarna troligen redan lagt sig att ruva. Annars borde båda fåglarna i paret varit synliga.
Jag hade inget teleobjektiv med idag. Så det fick bli 105 mm. Med lite kortare brännvidd blir det mera landskap... och i bakgrunden syns den trevingade vindmöllan borta vid Bondegärde.
Att sammanlänka en obeservation av en trana med omplantering av pelargoner kräver lite finess. Men jag skall försöka mig på den kopplingen.
Det har blivit hög tid att klippa ner, gödsla och i vissa fall plantera om de övervintrade pelaronerna.
Pelargoner är av ordningen näveväxter. Enligt wikipedia kommer ordet pelargon från grekiskans pelargos, som betyder stork. Familjenamnet geranium härstammar det grekiska ordet geranos som betyder just trana.
Varför just stork och trana. Jo, namnen kommer av att pelargonens, och alla de övriga geraniumarternas fröställningar har ett näbbliknande utseende. Som en stork- eller trannäbb.
Blodnäva, som då alltså är släkt med pelargonen, heter på latin Geranium sanguineum. Sanguineum betyder blod. Och här syftar namnet på nävans blodröda själk och fröställning. På engelska heter blodnävan ”Bloody cranesbill” – ”Blodig trannäbb”...
Nu har jag ställt mina geranium i pannrummets ljusa fönster. De är gödslade, rejält uppvattnade och när värmen kommer i början av maj... skall de flyttas till fönstren i gamla huset i Skog... när de skjutit nya stänglar och kommer i full blomning har troligen tranfamiljen också fått tillökning...

Å så en litet solo

Det blev lite dystert i förra inlägget. Jag kände mig lite deppad. Det finns vissa saker som aldrig kommer att gå att till 100 procent få bukt med. Till exempel cigarettfimpar på gatan. Hundskit som lämnas kvar. Skräp som kastas. Och sopor som inte sorteras på rätt sätt. Allt det där är bara att acceptera. Det kommer aldrig att bli 100 procent. Bättre då att tänka... Se där ligger en hundskit... en stor rackare... tänk va skönt för den hunden att den fick gå ut en sväng och lätta på trycket. Annars hade det ju nästan kunnat klassas som djurplågeri. Det är sånt man har lätt att förstå när man hamnar i trängda lägen med en uppblåst mage... när det är dags för gasleverans är det skönt att få komma ut ett slag...
För att muntra upp lite grann levererar jag här ett litet ljudklipp från kvällen. Det är en improvisatör. En jammare från hög nivå... en solist på topp... en kvällssoaré... Håll till godo och släpp det där gnället om sopor och skit...
– Lyssna på taltrasten istället!

Jag tvivlar

ENDAST TIDNINGAR - Rent papper

ENDAST METALLFÖRPACKNINGAR - Rena

HÅRD- OCH MJUKPLAST

Idag har jag återigen tagit på mig en del av människornas straff. Jag brukar kalla det så. Att åka till återvinningen med sina mödosamt sorterade förpackningar, tidningar och kartonger känns som en förnedring. I ett tidigare inlägg  från november 2013 har jag redan gnällt och klagat över sakernas tillstånd. Så jag kanske inte skall fördjupa mig alldeles. (Länk till inlägget: http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/manniskornas-straff.html). Men jag kan inte låta bli att tvivla på hela upplägget... När jag idag kom till respektive behållare blir jag ännu mera övertygad om att allt detta är en dårskap! En fars! Jag försöker att vara noggrann när jag utför min straffsyssla. Jag måste ju ändå försöka. Jag lever ju i ett samhälle där alla måste ta ansvar efter förmåga och försöka efterleva regler och överenskommelser... Jag vill inte påstå att jag alltid är framgångsrik och oförvitlig. Men avseende sopsorteringen har jag nått ett optimum av noggrannhet. Mot min vilja och mot min övertygelse sorterar jag samvetsgrant allt. Ner till minsta kapsyl... plåt, plast, glas, tidningspapper, kartong...
När jag idag kom till respektive behållare för att befria mitt samvete, och glädja Förpackningsinsamlingen (vem det nu kan vara) med mitt lilla bidrag... blev jag fullständigt desorienterad. Jag kom med tidningar till tidningscontainern. Men i den låg inte många tidningar. Mest papp och plast av olika kvaliteter. När jag kom till plåtcontainern är det samma sak där. Kastruller, en takränna, några trådbackar, ölflaskor och plastpåsar. När jag slutligen kom till containern för plast finns där både plåt och pappkartonger. Men HUR svårt kan det vara? Alla containrars innehåll såg ut som vilken sophög som helst från 1970-talet. Där allt hamnade på samma tipp.
Just idag tvivlar jag. Hur skall vi kunna lära 9 miljarder människor att skilja på plast och papper, när inte ens ett par hundra tvärredsbor klarar uppgiften... trots att de flesta är läskunniga?
Är detta nytta som vi utför? Är detta en miljöinsats? Är det inte helt absurt alltsammans? Kan detta rädda världen? För mig känns det mest som ett sätt att försöka få oss att tappa fokus på de stora, gigantiska miljöproblemen. Att försöka få oss tro att vi gör något viktigt och värdefullt för miljön..
Eftersom jag lätt blir dystopisk bestämmer jag mig för att tro det är kört... Detta kan inte rädda framtiden... Försök övertyga mig om motsatsen! Jag tvivlar...

Mossa på stenen

Sedan en tid tillbaka sköter jag min klippning och rakning på eget huvud med egen hand. Det hänger samman med några olika parametrar. Jag behöver vara lite sparsam. Jag är inte lika ofta i staden och kan göra drop-in i frisörstugan. Och jag känner att jag behöver klippa allt oftare. Det där sista kan jag kanske förklara senare. Eller varför inte just nu. Med tilltagande ålder är det att märka att håret mestadels inte växer där det gjorde tidigare. Det växer liksom runt om den ursprungliga växtzonen. Och det växer snabbt. Långt ner i nacken. Ända ner på ryggen. Inne i öronen. Och i näsan. Och det ser väldigt fort väldigt missprydande ut. För att inte säga extremt ovårdat. Och det kliar som djävulen just där i nacken. Där kragen möter den där retfulla oönskade hårväxten. Alltså jag förstår mer och mer vad som menas med att blir gammal och mossig. Precis så är det. Och mossa kliar.
Det här med en allt kalare hjässa har varit min profil under ganska lång tid. En gång uppmärksammades det på ett alldeles speciellt sätt. Det bekom sig så att i stort sett hela personalen på mitt forna jobb satt i fikarummet. Det var några år sedan och vi var rätt många på den tiden. En av cheferna, bubblade och pratade om något som hon gärna ville berätta. Och som hon tyckte var högst väsentligt. Saker tydde på det eftersom redan inledningen brände halva kafferasten. Och jag förmodar att  hon trodde att alla lyssnade uppmärksamt.
När pratet pågått några minuter såg jag hur en kollega tvärs över bordet tappade koncentrationen. Tittade omkring sig som om han landat i ett okänt land. Kanske han rent av slumrat till några sekunder. Förlorat sammanhanget. Nu gjorde hans tankar en egen resa och plötsligt sa han:
– Faaa'n Sune, du har ju mer hår på armarna än på huvudet… !
Ja, vad skulle man säga? Det var ju sant. (Dagens selfie berkräftar också detta faktum). Och med tanke på att han inte hade tillgång till information om behåringen på övriga, mera dolda, ställen så var det ju kommentaren helt relevant och de facto icke allmänt stötande. Lite överraskande bara att kommentaren fälldes med hela personalen sittande runtomkring och samtidigt som chefen pratar om något som kanske var mera viktigt.
Fast sånt är ju livet. Fullt av överraskningar... och så här efteråt får man ju bara tacka för att ha fått en liten story ur vardagen att berätta.
Så det här med besparingen. Etthundrasextio kronor betalade jag tidigare för att få ädelstenen polerad. Det var ett prutat pris. Och då ingick ansning av ögonbrynen också. Jag gick och klippte mig en gång i månaden. Totalt nu alltså 2400 kronor skulle det ha kostat sedan den dagen jag började göra det själv. Min nya hårklippare kostade cirka 600 spänn så just nu går jag med rejält plus. Och ännu mera plus med tanke på att jag numera kör över skulten varje vecka. Däremot bidrar jag inte till BNP. Men jag tar mig friheten att vara lite rebell. Frisyren matchar ju också i någon mån den imagen.
Dagens trimning är inte den slutgiltiga inför påsken. Det blir en liten putsning till. Samtidigt är det då säkrast att se till att klippa bort all behåring inne i näsan. Jag har sett gubbar med hårbuskar i näsan som varit jättelika. Så stora så man trott det varit påskkärringar som flugit in i nosen på dom. Gubbarna. Så kraftfullt i infloget att bara kvasten synts sticka ut. Se upp med det! Kolla nosen! Om en kvastresenär har flugit in kan det finnas risk att flera följer efter…

Fånga de regniga dagarna

Idag har det regnat mest hela dagen. Det är skönt. Jag gillar när det kommer regniga dagar och löser av alla soliga. Regnet gör att jag kopplar av extra bra.
Utomhussysslor som pockar på att göras kan lämnas därhän. Ingen lövräfsning. Inget vedjobb. Ingen målning. Kroppen får vila och det går att vara inomhus med gott samvete. På det hela taget en befriande konfliktfri dag, så att säga.
Mitt inomhusjobb har fått all uppmärksamhet. Det har flutit på rätt bra. Och jag har valt lugnet. Ingen radio. Telefonen avstängd. Enda ljud jag lyssnat till har varit det underbara regnet. Dess oregelbundna smattrande på fönsterblecket...
Regnet och det mulna vädret ger nu våren extra skjuts... Det har blivit varmare på nätterna och den mossiga, törstande marken får sig en dusch.
Daggkåpor och lupiner samlar regnet i sina kärl. Skapar en tillfällig extra lyster. Som för att smycka sig. Inne i de gröna bladen ligger vattnet som gnistrande ädla kristaller. Glänsande och livgivande. När solen kommer tillbaka nästa gång... exploderar naturen. Blommor och grönska skjuter fart. Det är liksom laddat för det. Samtidigt kommer då återigen utomhusjobben att pocka på uppmärksamhet. Bäst att ladda med arbetslust...
Tills dess: Fånga de regniga dagarna!

Tröst och mening

Det här inlägget är det femhundrade här på bloggen sedan den 1 januari 2013. Varje dag sedan den 1 janauari med minst ett inlägg varje dag. Och minst en bild varje dag. Ofta två eller fler. Drygt 1000 bilder. Kanske fler. Kanske 2000. Jag har fotograferat varje dag. Minst en exponering.
När jag startade bloggen var det mest som ett experiment. För att testa hur det funkade. Och för att visa lite bilder. Som en dagbok.
Efter den 1 januari 2013, då jag blev arbetslös, har bloggen mera fungerat som uppmuntran. Som läkedom. Som stöd. Som ett sätt att visa att jag fortfarande finns. Att jag upplever saker. Att jag har känslor. Att jag har behov av uppmärksamhet. Att jag tillåter mig att ta plats. Att jag försöker fokusera på det jag tycker är väsentligt.
I avsaknad av dagliga kontakter och bollplank berättar jag istället om delar av livet här på bloggen. Bloggen har blivit som en tröstare. Som en nalle. Som en kompensation för förlorad kontakt med en vardag fylld av gemensamma mål. Och för det mesta har det funkat precis så. Bloggen har blivit som en ventil att pysa ut överskott av uttrycksbehov. Ett sätt att betrakta situationen. En spegel. Ett utrymme för reflektion. Ett sätt att göra avtryck i tiden. Ett sätt att kunna se tillbaka. Vad har hänt under denna tid? Vad hände förra året vid samma tid? Tack vare att jag bloggat varje dag finns det svaret. Jag kan gå till vilken dag jag vill inom de närmaste femhundra. Vid flera tillfällen har det också varit så att jag hittat på en aktivitet för att ha något att blogga om. Sagt ja till något som skulle kunna skapa variation till bloggen eller bara roligt att fotografera. Bloggen har samtidigt alltså blivit min uppdragsgivare! När jag kikar tillbaka är det roande och tillfredsställande att se att jag fyllt så många av mina dagar med innehåll. Att jag skapat ett liv som jag faktiskt är stolt över... och att jag samtidigt och efterhand givit mig själv den tröst, uppmuntran och beröm som jag känner att jag är värd och behöver.

Till dig som under tiden gett feedback på mina inlägg, tankar och bilder säger jag: 
– OÄNDLIGT TACK FÖR UPPMUNTRAN!

Summering:
En enkel blogg är icke att förakta... den skänker tröst och föder mening...

Se åt båda hållen!

Nu har vi fått grått, vått och mulet väder. Dygnsmedeltempen har höjts ett par grader. I dammar, diken och gölar har det börjat bubbla och sjuda av liv. På min promenad idag stötte jag på Grodan Boll och hans vänner. De hade inlett sina fortplantningsritualer. För att yngla av sig. Kvack, kvack, kvack... lockande och pockande... koooakk, koooakk, koooakk... I vägdiket hade några grodor börjat värma upp. En bit längre bort låg en stackare som inte kommit fram till sitt kärleksmöte... förblindad av driftena hade han förirrat sig ut på vägen och där slutar både hans längtan och hans gener sin vandring... Tillplattad av en bil. Hela innanmätet mosat. Thud, slaff, slaff, slaff... var det sista som kunde förnimmas i hans slemmiga amfibiehjärna... innan döden var definitiv. En hel vinter på sjöbottnen. En hel vinter av väntan på en helig stund. Nu låg han där med tungan ute... Och kanske sista resan blir till natten. I magen på en grävling... och sedan, ve och fasa, utbajasd i en dyster grop i en okänd skog... långt från den, av kärlek, värme, ljus och liv, bubblande pölen...
Sensmoral: Förblindas inte av dina drifter. Se åt båda hållen...

Lindlunden fagad

I dag har jag tillsammans med mina grannar i öster, Gudrun och Lars-Gunnar, röjt lövet i den nygallrade hamlingslindlunden. Detta lilla hörn av ängsmark har sedan en tid varit igenvuxet av unga självsådda lindar. För att ta vara på växtkraften och en del av stammarna har jag här tänkt skapa en lund med hamlade lindar. I november påbörjade jag gallringen. (Se inlägg från 19 november: http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/manuell-gallring.html).  Och idag var det dags att röja lövet. Det är säkert minst femton år sedan som här blev fagat senast.  Och sedan lindarna etablerat sig har lövet samlats som en tjock matta. Under lövmattan hade marken också fått ett tunt lager av förna. Nu är både lövet och delar av förnan borta. Vi körde en del till kompost och eldade en del. Jag gillar när det brinner och ryker! Det är bara så. Och en gammal slåtterängsrest skall ha några brandfläckar. Det hör liksom till. Dels för estetiken men också för näringsutbytet. Vissa växter gillar miljön kring de brandfläckar som uppstår där fjolårslövet bränns.
Extra lättvindigt och roligt var det att jobba idag, med detta lilla projekt, när vi var flera att hjälpas åt... Närmast är förväntningarna nu att marken i lunden under ett par aprilveckor skall lysas upp av blommande vita sippor...

Ett hopp för Ulricehamn

Det här är Stefan. Stefan från Alingsås. Varje fredag, lördag och söndag under förra året var han i Ulricehamn. Och likadant under detta årets första månader. Han bor på Prångens camping. Där har Stefan och hans sambo sin husvagn parkerad. Efter avslutad arbetsvecka åker de från Alingsås till Ulricehamn. För att bo. För att leva. Och för att basta och bada kallt. Vi som badar på fredageftermiddagar känner Stefan. Han är en trogen gäst i Kallbadhuset. Med sin mjuka framtoning och trevliga sätt är han vän med alla. Alla känner Stefan. Han bjuder på sig själv. Främst är han husvagnsentusiast. En nörd om man så vill. Det är så de flesta känner honom. Och så har han en egen signatur också. Eller mera som ett signum. När han har bastat och skall ta sitt kalla dopp hoppar han ner i Åsunden från staketet! Det är hans grej. Lite som Anja Pärson gjorde ”sälen”. Så gör Stefan, det jag nu döper till ”alingsåsunden”.
Stefan är, i min fria fabel, mer ulricehamnare än ulricehamnaren själv. Han älskar Åsunden. Han älskar Kallbadhuset. Han älskar att cykla på våra vackra vägar i omgivningarna. Han älskar vår natur. Han älskar Prången. Och han visar sitt hopp för Ulricehamn...

Blågult för ögat

Idag har jag inte hunnit vara ute så mycket. Lite synd på en så vacker dag kan jag tänka. Solen slösar med ljus och värme. Och jag sitter inne och computerar. Skyll mig själv. Till slut tröttnade jag och stal mig en stund i det fria. Slog en lov runt huset. Och en liten runda uppåt Skog. I kanten av källarholmen blommar påskliljor och blåsippor sida vid sida. Och en liten samling vårlök. I den vanskötta rabatten framför min stuga lyser skillorna vackert blå. Helt nöjda med mitt helt avknoppade trädgårdsskötareanlag.
Samma är det i vägdiket. Där blommar hundratals av tussilago. Utan symmetri. Ingen har lagt arbete på att planera och plantera. Tussilagon besvarar ljusets strålar genom att själva stråla av sin fulla kraft. Vackert gula. Lysande. Befriande fria. Och så iögonfallande vackra och livsbejakande!

Mångfald

Några dagar nu, har jag räfsat löv här i ängarna. Det är årets absolut bästa arbete. Det är enkelt. Det kräver inte att hjärnan är påkopplad. Det är bara att försöka hitta rytmen och jobba på. Cirka 8000 kvadratmeter är arealen. Så det blir en hel del löv. Fördelen med detta arbete är att det ger kroppen årets första riktiga träning. Fötter, knän, lårmuskler, höfter, rygg, mage, armar, axlar... rubbet! Det är utan tvekan en allsidig genomkörare med en mångfald av leder och muskler i rörelse.
Grundvalen för hela denna aktivitet handlar också om mångfald i ett annat perspektiv. Idén med att varje år räfsa löv och slå med lie i ängarna är att försöka bevara artrikedomen. Att till och med öka antalet arter av insekter, fåglar, växter i kulturmarken. Att bidra till rikare mångfald.
De dagar då jag håller igång med mina räfsor går hjärnan på lågvarv. Jag ser det jag har framför mig. Jag hör det jag har närmast omkring mig. Inte mer. Kanske en del tankar passerar i hjärnans vindlingar också. Men inte för att hänga sig kvar och nöta upp några kännbara spår. Det blir inga ärrbildningar av den här verksamheten. I alla fall inte inuti skallen.
Då och då hittar jag snäckskal som jag kommit att samla på. Skalen är från trädgårdssnäckan. En liten snigel med hus på ryggen som, sommartid, gör turer här i ängarna likt resenärer med husvagn.
Redan på den här nivån känns mångfalden betydande. Inte två snäckor är lika! Ändå har de samma funktion och behov. Tänker att det är precis som vi människor. Vi är lite olika till det yttre. Men i grunden har vi samma funktioner. Och samma behov. Tänker också att jag nyligen blivit påmind om det på ett tydligt märkbart sätt under mina dagar i Kenya.
Vi här och de där, lever under väldigt olika förhållanden. Fattiga. Rika. Vi har olika uppväxt och fostran. Och vi ser olika ut. På ytan. Men inuti är vi slående lika.
Vi har samma behov. Av mat och dryck. Av kärlek. Trygghet. Gemenskap. Humor. Att vara sedda och behövda. Att finnas med i viktiga och goda sammanhang. Att få känna sitt värde.
Kanske inte trädgårdssnäckan har alla det där behoven? Osäkert. Men i grunden drivs snäckan av sin egenskap att vara just trädgårdssnäcka. Precis som vi drivs av vår egenskap att vara just människor. Och mångfalden berikar. Gör oss rika.

Tidig fagning och kajakpremiär

Våren är tidig. Tranorna har kommit. Sädesärlor har kommit. De brukar inte dyka upp förrän den 4 april. Datumflyttare som de är. Stararna sjunger för full hals och inventerar holkarna i grannskapet. Det dröjer inte mer än någon dag nu, förrän man ser dem med stora tussar av fjolårsgräs till bobygget. Koltrastar har sjungit sedan i början av mars. Det mesta är ovanligt. Morkullan har flugit sedan mitten av månaden. Allt är tidigt. Även så mina sysslor i ängarna. Nära hälften av arealen är renräfsad på löv. Om vädret håller i sig lär det inte ta mer än fyra–fem dagar till innan fagningen är klar. Om det går i den här takten är det rekordtidigt. Men det är egentligen ingen brådska. Det är kallt på nätterna och fuktigt i marken. Och även om solen skiner och det känns varmt i solväggen så är lövet dåligt torrt. När jag bränner mina högar blir det mycket rök. Rök som lägger sig som Lützen-dimma över byn. Jag hoppas återigen att mina grannar har överseende med mitt tilltag. Igår hade jag hjälp av Ebba, Lisa och Martin. En skön eftermiddag i ängsbackarna här i Skog. Idag har jag gått lite på halvfart men ända fört arbetet framåt en smula. Och så har vinterdäck växlats till sommardäck.
Kajakpremiär för året blev det i söndags. Efter lunchtid låg Yttre Åsunden som en spegel. Det höga vattenståndet har gjort att små holmar och grund är översvämmande. Och det finns ingen vegetation. Därför upplevdes sjöns yta som extra vidlyftig – typ XXL. Bländade av solen plöjde vi var sitt spår i vattenspegeln ner mot Hofsnäs. De krusningar som syntes på ytan var vi själva upphov till...