Inflyttningsklart

Äntligen sitter uggleholken uppe igen! Det var lite trixigt att få den på plats men jag lyckades lösa det på ett säkert och ganska smidigt sätt. Det första jag fick göra var att röja upp kring eken. Björkslyet stod tätt i inflygningsriktningen. Och en gran har smugit sig upp längs ekstammen. Den måste jag skyndsamt ta ner. Eken mår inte bra av att ha den som granne. Just i stunden fick det dock räcka med att kvista ett stycke.

Själva uppsättandet gick till så att jag hängde en lastrem kring stammen i höjd med holkens tänkta placering. På väg upp använde jag stegen som ”räls” och lät holken ta ett steg i taget. Spärrade den med en pinne under bottnen... steg för steg. Trädde sedan in holken innanför remmen, spände och säkrade den. Taket blev som spärrskydd mot fall. Till slut stod den på översta steget. Därefter lyfte jag ut stegen så att holkens botten stod på översta steget. Kunde sedan använda stegen för att knuffa upp den sista biten till önskat läge. Spikade fast längst upp. Drog ned stegen och spikade nertill.
Efter den proceduren var det dags för heminredning. Fyllningen till i bottnen – själva madrassen – hämtade jag i vedskjulet. Det fick bli några liter ”stickebacke”...

Skall bli spännande att se vem som blir första bosättare... Jag hoppas på ugglor!

Potatisupptagning #1

Idag har jag börjat ta upp potatis. Förra året väntande jag för länge och överraskades av väldigt hård nattfrost i oktober. En del av det årets skörd frös och fick kasseras. Att lära av misstag kan ibland fungera.

Jag odlar potatis på två olika ställen. De som jag tagit upp idag är satta i ett litet land uppe på Ladugårdsåkern. Cirka 125 stånd. Det är andra året som jag odlar på denna plätt.

Resultatet är väl sådär. Ganska mycket smått i synnerhet av ett par sorter. Jag skyller på att bladmöglet kom tidigt i år och särskilt tidigt just i denna odling. Möjligen börjar mitt utsäde också bli gammalt. En del sorter har jag inte alls förnyat. Och jag kommer inte ihåg riktigt hur jag har det med den saken. Kanske är det dags att göra något radikalt på det området. Och samtidigt prova några nya sorter.

Men jag skall inte klaga. Jag har säkert fått sex gånger utsädet även om många knölar som sagt är små.

De fyra sorterna som jag tagit upp idag är Cherie, Red Emmalie, Amandine och Asterix. Fyra sorter med tydliga skillnader. Red Emmalie för exempel, är en rödskalig potatis som också är röd inuti. Passar allra bäst att borsta, klyfta och ungsrosta tillsammans med rotfrukter.

Något som jag längtade efter alldeles speciellt när jag gick böjd med hackan i fårorna var potatismos. Ett riktigt fluffigt mos med fet mjölk, mycket smör, svartpeppar och kanske också klippt persilja... Det kommer att bli mycket potatismos framöver, var så säker!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2016/10/emmalie-och-amandine.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/08/red-emmalie-och-monte-carlo.html

Förutom de två länkarna här ovanför... finns det också en hel radda inlägg här på bloggen som rör just potatis. Klicka på ETIKETTER: POTATIS längst ner i inlägget. Har dock märkt att det inte går att nå etiketter på telefoner... då måste man gå över och ”Visa webbversion”...

Holkrenovering

Något av 2000-talets första år, tror till och med att det var 2001, byggde min morbror Manne två stora fina uggleholkar. Manne var född och uppvuxen i Skog. När vi talade om naturen här erinrade han sig minnet av kattugglorna som häckade i de gamla hamlingsträden uppe i Intagskullen. Han sporde om de fortfarande fanns kvar. Nog hade jag hört ugglor i grannskapet på kvällarna men antog att avsaknaden av dugliga hålträd hindrade dom från att häcka. Några veckor efter varseblivandet ringde Manne och sa, att nu fanns det två uggleholkar klara för avhämtning.
Det var rejäla holkar med generösa utrymmen. Djupet från hålets underkant 40 centimeter. Bottnens inre kantmått 25 centimeter och ingångshålet 15 centimeter i diameter. Och yttertak av plåt.
Den ena holken sitter fortfarande uppe. Men den har inte haft någon inneboende som jag kunnat konstatera. Med tanke på det är det nog hög tid att helt sonika flytta den till annan plats.
Den andra däremot hade under de första åren många inneboende. Där häckade ugglor. Där häckade knipa. Och där bodde ekorrar.
För några år sedan trillade dock holken ner. Bakstycket var rötskadats där spikarna satt. I fallet gick holken isär i två bitar.
Jag tog hand om den. Ställde in den i Lillstugan. Där den blev stående. I flera år faktiskt. Projektet har funnits på ”att-göra-listan” under lång tid men inte blivit genomfört. Inte förrän nu. Idag!
Inte helt osökt, för det verkar kunna bli ett uggleår. Gott om möss sägs det. Och om jag lyssnat tillräckligt noga har jag nog förstått att ugglornas klä-vitt och hoande ger ett bestämt uttryck för akut lägenhetsbrist.
Nu har den gamla holken fått en del nytt virke. Sammanfogningen har förstärkts. Ventilationshål borrade i bottnen. Den förrädiska sprickan, eller skarven, mitt i hålet har eliminerats. Det finns risk att sprickor av det slaget blir en dödsfälla. Fåglar kan fastna med fötterna och bli hängade hjälplösa.
De gamla bräderna hade en vacker patina men träet kändes torrt och sprött. Efter övervägande målade jag med Falu rödfärg. Vilken holken, med ett tacksamt ”slurp” tog emot. Även det rostiga taket fick en strykning. Med engelskt röd linoljefärg. När linoljan har torkat är det dags att fylla med några liter spån och sedan sätta upp den på sin ursprungliga plats.
I mitten av november är det tio år sedan morbror Manne lämnade jordelivet. Då håller jag kombinerad holkuppsättnings-ceremoni och minnesstund på höjden i Intaget…

Relaterade länkar ur holkens historia

Maj 2010: https://sunebroman.blogspot.com/2010/05/foten-i-algskit-och-goken-han-gol.html 

Maj 2011: https://sunebroman.blogspot.com/2011/05/forsommardag.html

Spetskompetens

Redan 2013 klöv jag fram de allra första ekstolparna. Då av grenar från en avverkad ek i Ekebacken.

Sedan dess har jag berört ämnet med kluvna stolpar av ek ett flertal gånger här på bloggen.

Jag hade också en genomarbetad artikel i första numret tidskriften ”ÅTER” 2018. (Länk nedan).

I januari 2017 hade kluvit fram och lagt upp 90 stolpar till tork under ett par plåtar uppe i Intagskullen. Där har de legat sedan dess.

Ända sedan det allra första tillfället 2013 har jag fantiserat om att sätta stängsel med ekstolpar. Som ersättning för sågade fyrkantsstolpar och tryckimpregnerade runda.

För att en stolpe av ek skall uppnå bästa motståndskraft mot röta bör den ligga minst två somrar till tork under tak. Helst tre. Den tidsrymden är nu uppnådd och det är hög tid för nästa moment.

Idag har Martin och jag påbörjat det arbetet. En syssla som lite tillspetsat kan påstås kräva sin yttersta spetskompetens... (förvärvades under arbetets gång...)
 

Länk till artikel i tidkriften ÅTER nr 1/2018 (pdf-fil):
https://www.dropbox.com/s/3zmrefp2wxw65fv/Stolpar%20av%20kluven%20ek.pdf?dl=0

Relaterade länkar på bloggen:
För att nå alla inlägg om ekstolpar som jag skrivit här på bloggen kan du klicka på länken ETIKETTER: EKSTOLPAR längst ner i detta inlägg.

Om du läser bloggen på din smart-fåne får du scrolla ner och klicka på ”Visa webbversion” för att komma åt ”ETIKETTER”. Krångligt!

Hemgång

Efter fem och en halv vecka var så efterbetesperioden här i Skog över. Idag reste Rosita, Kajsa och Bella hem till sitt för att föda sina kalvar. Detta var fjortonde året som jag haft nöjet att ha klövdjur i äng och på vall för att ta vara på återväxten efter slåttern.

Det finns ett par tillfällen under ängsskötselåret då markerna lever upp lite extra. Det är vid slåttern då många människor arbetar med lie och räfsa i slåtterängen. Och det är den period med betesdjur som nu är avslutad. Det känns alltid en viss sorg när kossorna lämnar gården.

Men så fint det har blivit... det öppna lanskapet...

Morot på jäsning

By the sea #6

By the sea: Morups Tånge.

Flyttning

Kossorna betar duktigt på vallarna. Tre av fållorna är avbetade. Idag var det dags för flyttning till nästa. Det märktes att de var sugna på nytt... nyfikenhet och glädjesprång var tydliga tecken!

Under tiden som jag fyllde vattenbaljorna kunde jag höra tranor på avstånd. En stund senare hade jag en flock på runt trehundra fåglar ovanför mig.

De samlades tätt ihop i den stora flocken. Cirklade en stund för att söka bra vind. Sedan löstes flocken upp och mindre grupper gav sig efterhand av söderut.

 

Sen gubbe

Torkat och rårört

På lingonröda tuvor

Kollegialt i Skog

Idag har vi haft träff med UT-pensionärerna... eller de UT-mäkta som vi gärna kallar oss.

Efter sommaruppehållet var det kul med återseende. Och vilket väder! En absolut helgjuten indiansommardag denna den första september.

Det blev våffelfika med hemgjord sylt. Hallonsylt från Lars-Olof och gammaldags svarta vinbärssylt från mej.

Hedrande för mej att ha mina sköna kollegor som gäster här i Skog en sådan här vacker dag. I lantlig idyll i tidlöst landskap. Med betande kossor på vallar och ängar som fond.

Det blev också ett förträffligt tillfälle att förkunna  invigning av min ”halvberså”.

Uppstammat

Fram till början av januari 2005 stod två stora björkar utanför stugan i Skog. Vårdträd som med sina stora kronor och hängade grenar skapade en fantastisk miljö. Björkarna finns med på ett foto från 1925. Vad man kan utläsa av den bilden är att de redan då uppnått mogen ålder. Den ena björken fick i början av 2000-talet en del svampangrepp kring rötterna. När stormen Gudrun drog in från väster kunde den inte stå emot. Den föll handlöst till marken och blottade då ett illa medfaret rotsystem. I fallet bröts flera grenar på tvillingbjörken. Den sargade björken fick stå kvar något år efter men med de fula grenbrotten och synlig röta i övre delen fick den till slut fick sin dödsdom. De grövsta delarna av stammen lades till sista vilan som faunadepå uppe i Intagskullen.
Ytterligare något år senare, kan ha varit 2008 eller 2009, gick jag med lien på den lilla gräsremsan intill framfartsvägen och putsade. Jag upptäckte då att där fanns små plantor av lind. Riktigt små. Troligtvis hade jag slagit av lindplantorna tidigare år utan att uppmärksamma det. Nu när jag fick ögonen på dom hejdade jag mig och bestämde mig för att spara några stycken. Jag sparade tre som stod på rad. Resten slog jag av. Så markerade jag de tre små plantorna med varsin pinne.
Nu har åren gått och de små trebladiga plantorna har utvecklats till unga träd. Planen är att dessa tre, om alla överlever, skall bli små hamlingsträd. Alltså topphuggna och formade. Lite som bonsaier.
De skall falla in i den långa traditionen med hamlade träd som funnits här på gården Skog.
Idag har jag stammat upp lindarna. Det vill säga att jag har kapat de nedersta grenarna. Jag vill att kronorna skall komma upp en bit så att det blir fri sikt under från alla håll. Nu får det gå ytterligare ett par år innan hamlingskronan slutligen formas.

Bilder nedan:
2002 Björkarna ståtar vid stugan.
2005 Dagen efter stormnatten
2013 De nya vårdträden – lindarna – syns som buskar.

 

Kajsa, Rosita och Bella

Idag har årets tre kossor, Kajsa, Rosita och Bella, gjort entré i slåtterängen. Resten av augusti månad och hela september skall de gå här och efterbeta i äng och på vall.

(Mera text... när orden kommer..)

Skördetid

Det har artat sig till ett bra odlingsår. Potatisblasten fick visserligen bladmögel tidigt men innan dess hade det hunnit blir riktigt rikligt med knölar i jorden. En sättpotatis på cirka 65 gram gav 902 gram tillbaka. Ett plus på 837 gram! Den torra perioden under augustis första del påverkade inte heller tillväxten av rotfrukter nämnvärt. Morötterna som står djup i jorden fortsatte att växa i värmen. Rödbetorna däremot stannade av lite grann. Rödbeta Forono – en långsmal sort – har rötterna grunt i jorden och själva betan växer till ovan jord.
Nu har jag börjat skörda av alla sorterna. Det blir rotfrukter i ugn mest varje dag. Potatis, gulbeta, majrova, morot och rödbeta.

Och så har jag startat två omgångar med mjölksyrade rödbetor.
Förra årets syrade rödbetor gav mersmak. Jag åt av dom till frukost. En rejäl klick tillsammans med ägget. Och kvällsmackorna fick syrad rödbeta som pålägg kväll efter kväll. Syrad rödbeta med lite majonnäs på toppen. Så länge förrådet räckte. Näst in till beroendeframkallande. Matigt och nyttigt!

I mina treliters fermenteringsburkar bereder jag 1600 gram rödbeta tillsammans med 750 gram vitkål eller rödkål och 250 gram gul lök plus en tillsats av 40 gram jodfritt havssalt (cirka 1,5 procent).

På bilden med fermenteringsburkarna syns också en burk med vitkål som står på syrning. Den fick jag i present den 16 augusti. Blir ett fint komplement till allt det röda.

Som inspiration och grund för syrning av rödbetor har jag använt jag ett recept från Katarina Ekeströms blogg på tidningen Lands hemsida.

Länk till ”Mjölksyrade rödbetor – Så gör du”:
https://blogg.land.se/skog-till-bord/mjolksyrade-rodbetor-sa-gor-du/

New starter

 

Prassel av vingar

Plötsligt rasslade det på ett mystiskt sätt inne i mitt kök… ett frasande ljud. När jag tittade upp såg jag en stor insekt med skira genomskinliga vingar fladdra runt i rummet för att strax sätta sig på väggen. En grön vårtbitare hade sökt sig inomhus. Lite vilsen klättrade den på väggen upp mot taket… följde taklisten runt halva köket.
Efter att ha tittat närmare på vårtbitaren hjälpte jag den att hitta tillbaka ut igen. Den blev då sittande på väggen utanför en stund… men surrade strax iväg på sina tunna vingar och försvann in i den den stora eken framför vindskyddet.
För ett par veckor sedan gjorde jag också en observation av en flygande vårtbitare. Den flög upp framför mig när jag slog med lien, men försvann hastigt in i en hasselbuske . Kanske var det samma individ som idag kom in i köket… kanske inte.
Det är många år sedan som jag såg vårtbitare här hos mig. Och har ingen aning om hur vanlig eller ovanlig den är just här. Enligt Artfakta är grön vårtbitare mycket vanlig i södra Sverige. Kanske krävs det större uppmärksamhet!
Hur som helst… en spännande stund med en sällsam uppenbarelse!

Såningsmannen #2

Många arter som är eller har varit knutna till slåtterängar och naturbetesmarker är hotade. En av de som har det tufft och som blir alltmer sällsynt är fältgentianan. Krympande arealer slåtterängar, upphörd eller förändrad skötsel är främsta orsaken till att gentianan hamnat på rödlistan som ”starkt hotad”.
En åtgärd för att förbättra statusen för fältgentianan är att så in den på lämpliga marker där den antingen har försvunnit eller där den inte har tidigare känd förekomst.
En sådan mark är ängarna i Skog. Här har mig veterligen inte funnits fältgentiana. Däremot vet jag att den fanns på min farfars gård i Skärvenäs under 1940-talet. Omöjligt är det inte att den också funnits här i Skog.
För två år sedan gjordes försök att så in gentianan. Det försöket lyckades inte. Kanske blev groddplantorna uppätna. Kanske fröet inte kom i jorden tillräckligt snabbt efter insamlandet. Kanske jordmån och växtsammansättning inte alls passade på de fläckar som valdes ut. Men skam den som ger sig…
Idag har Ingvar från Länsstyrelsen varit här och initierat ett nytt försök. Denna gång gjorde vi tillsammans en grundlig markberedning för att optimera förutsättningarna för groningen.
Mossrivare/vertikalskärare på djupet och gräsklippare på ytan. Nu hoppas vi och ser fram emot ett bättre utfall. Det vore fantastiskt om det lyckas. Och att gentianan kan trivas och utvecklas här.