tisdag 17 november 2026
måndag 15 december 2025
Ingen vinter utan rishög
Sedan jag i början av 2000-talet inledde restaurering och skötsel av slåtterängar och betesmarker här i Skog har det inte gått en enda vinter utan minst en rishög. Vissa år två eller tre högar. Denna vinter är inget undantag. Det var i höstas bestämt att jag inte skulle hugga någon ved. Det behovet är fyllt för de närmsta fyra vintrarna. Det betydde dock inte att det helt gått att avhålla sig för arbete ute i markerna. Det känns som att det är just den aktiviteten som hör höst och vinter till.
Några hasselbuskar har tagits ner. I skogsbeteshagen – Intagskullen – har jag ”bottenröjt”. Det betyder att sly och småträd inklusive unggranar sågats ner. Kvar står nu det som genom gallring om något år kommer att fylla vedförråden på nytt. Där blir också en del unga träd stående kvar som kommer att kunna bli erättare för det som gallras bort. Bland det som jag konsekvent sparat vid denna bottenröjning är oxel och rönn.
Idag har jag röjt bort lindbuskar vid lillstugans gavel som länge gett den platsen ett ovårdat utseende. Årsringarna avslöjar att det var tio år sedan detta senast gjordes. Nästa gång blir alltså 2035 (senast)!
När buskarna var bortröjda avslöjas behov av nya projekt. Ny brädfodring på stugan känns angeläget. Och en del justeringar på stenmuren som utgör stöd för den lilla P-platsen med utrymme för fyrhjulingens släpkärra.
onsdag 20 november 2024
Rapport från risfältet
Nu har det gått en hel månad sedan jag sände livstecken här på bloggen. Tiden har runnit iväg med en faslig fart. Men samtidigt har en förlamande trötthet slagit sig ner i min lekamen. I början av oktober testade jag positivt för covid. Hamnade i säng några dagar med feber. Tillfrisknade ganska snabbt och drog igång med fysiskt utomhusaktivitet. Ganska snart gick jag i ”däck”. Orkeslösheten var svidande. Lock för öronen. Huvudvärk. Värk i höfter och axlar. Och det satt i ganska länge. Kanske fortfarande för jag har svårt att få kroppen att göra det jag vill. Det smäller i öronen och en astmalik hosta gör sig påmind av och till.
Kanske är tröttheten ett tecken på ålderssvaghet som ger sig till känna? Hoppas inte det.
Detta till trots… under veckor med surt väder och fysiskt motstånd har jag ägnat ganska många timmar till mitt ständigt pågående släktbokprojekt. Mitt mål har varit, och är fortfarande att ha alla kapitel klara före nyår. Släktforskningen och bokprojktet har pågått under vintrarna nu i fyra år. Alldeles för lång tid. Och jag är faktiskt innerligt trött på alltsammans. Men någon har myntat att ”har man tagit fan i båten får man också ro hen i land”. Skulle inte kännas bra att ge upp nu.
Men så denna veckan har jag äntligen kommit ut till min årliga buskröjning. Intialt har jag avverkat tio hasselbuskar. Dragit samman riset och börjat bygga det som är tänkt att bli påskbrasa till våren eller närmare bestämt om fem månader – påskafton den 19 april.
Processen är precis som tidigare år. Fäller buskarna. Lägger knippen och snarar dem med rep. Drar med min ”åsna” till passande position i närheten av den växande rishögen. Kapar stammarna med motorsågen ungefär på en tredjedel från rotändan. Den tjocka änden blir spisved. Riset hamnar i högen.
De här rishögsprojekten har pågått i två årtionden. Jag byggde den första högen tidigt 2000-tal och sedan dess har det varit minst två, ofta tre eller fyra högar.
Det jag nu vet, eller i alla fall anar, är att det sannolikt är sista gången som jag röjer hasselbuskar i Sorgedalen. När de nya buskarna blir lika gamla och stora som de jag fällt i dagarna… då är jag så pass till åren kommen att det skulle vara som genom ett under om jag orkar en gång till.
Kanske någon annan kommer att ta hand om sysslan att hålla ängen ljusöppen. Om inte så blir det en sakta återgång till det som var när jag för första gången började röja upp.
Men det finns ju andra sysslor än att hugga hasselbuskar och släpa ris. Och som inte är lika fysiskt krävande.
TACK OCH LOV!
torsdag 7 december 2023
Ravinen bottenröjd
I rishögen ligger också allt ris från det som jag kallar ”bottenröjning i ravinen”. Ravinen är dalgången där bäcken rinner mellan de två ängsbackarna. Under några dagar har jag fällt och kvistat det mesta av buskar och småträd i detta område. Sådant som kan liknas vid undervegetation till de vuxna träden. Här ingår också alla basalskott från områdets vuxna alar. Jag har också ”stammat upp” en del träd med hjälp av stångsågen.
I den lilla högen som nästan är täckt med snö ligger det som jag sparat till ved. Gissar att volymen snuddar vid ett par kubikmeter.
I det område av ravinen som syns på bilden finns många vuxna träd. Det är ask, alm, fågelbär, lind och al. Där finns också några få mindre buskar/träd som som jag sparat av lönn, hägg och brakved.
Syftet med att ”bottenröja” är att göra området mera luftigt och därmed också mera genomsläppligt för solljus. Morronljus från öster, men främst kvällsljuset från väster.
Röjningen får också ses som en förberedande åtgärd för att till nästa säsong gallra i trädbeståndet.
Att det just här i ravinen har vuxit en remsa tät lövskog har delvis sin bakgrund i att två kablar från det gamla telefonnätet löpte rakt igenom. Det gjorde att det blev krångligt att röja och fälla här. Det hindret är sedan januari borta.
Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2023/01/teleledningen-raserad.html
tisdag 30 november 2021
Inövad procedur #2

Även denna höst och vinter är det rishögsbygge på gång här i Skog. Och du som följt bloggen vet ju vid det här laget hur det går till. Behovet av att röja buskar och beskära träd är ständigt. För att hålla markerna öppna räcker det inte med slåtter och bete. Så fort man vänder ryggen till sticker buskarna upp.
Just nu håller jag på att kapa ner ett antal hasselbuskar. Jag försöker att ha hasselbuskar i ängarna i varierande ålder.
Som du ser på bilden är själva bygget av rishögen i linje med den inövade proceduren. Eldtunnel och tjocka änden upp. Här på bilden har jag just påbörjat bygge och då ser det ut som att rishögen svävar över marken.
Det gör den också. Eldtunneln är så pass kraftigt byggd att den till en början bär upp hela högen. När sedan mera grenar och ris läggs på sidorna får den efterhand stöd mot marken runt hela högen.
I samband med bygget blir det också en del ved. Mest smått, men mitt resonemang är att ”även små pinnar duger som ved”. Och när man ändå står där med den nedkapade busken i handen är det ju lätt som en plätt att kapa av en bit och lägga i den växande vedhögen.
Och som tänkt… även småved kan ge många sköna varma duschar…
Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/11/grunden-lagd.html
tisdag 2 mars 2021
Invanda procedurer
Det har blivit långt mellan inläggen här på bloggen. Senaste gången jag publicerade var den 10 februari och då med två bilder på kallbadhuset. Den ena bilden är tagen inne i entrén till badavdelningen och bilden som sitter där på väggen är ”min”. Föreningen har hedrat mig genom att göra en fototapet av en färgstark bild som möter besökaren direkt innanför dörren.
Nåväl! Inaktivitet på bloggen betyder inte inaktivt liv. Den släktforskning som jag startade i höstas har gripit tag i mig så till den milda grad att jag fullständigt glömt bort att skriva blogg. När jag ”jobbat” med att lägga och skriva släktens historiepussel har också ”behovet” att sitta vid datorn helt tillfredsställts.
Under vintern har jag lagt några dagar på att röja med röjsåg i ett självföryngrat bestånd av björk uppe vid Jönsalyckan. Där återstår en hel del arbete.
Naturvårds- och kulturmiljöprojekten pågår parallellt som vanligt. Buskröjning, trädbeskärning, kapning och klyvning av ved samt rishögsbygge har upptagit mycket av tiden. Skogsbeteshagen i Ingtagskullen har fått en del av den tiden. Som vanligt röjer jag manuellt i äng och hage så långt möjligt. Alltså med handsåg och yxa. Det tar sin tid men det tar sig väl ut. Och det är omväxlande för kroppen att krypa på knä med sågen. Kapa buskar och sly till ett lagom stort knippe att samla ihop och släpa till högen. Två högar ligger där uppe på kullen.
Ute på Bredåkern ligger det som skall bli årets påskbrasa. Den är ganska stor. Och framförallt kompakt. Byggt enligt min vanliga princip – tjocka änden upp.
Den fjärde högen har brunnit idag och jag har valt att illustrera brandförloppet i dagens ”bildrapport”. Längst ner i detta inlägg finns också en länk till den flera gånger upprepade proceduren.
I går körde jag en omgång vintertrimning. Det är också tidigare beskrivet men kort repeterat funkar det ungefär så här:
Ytor som sparats för att få blomma ut under sensommaren och som ej betats putsar jag vintertid med trimmer. Jag trimmar marknära så att även eventuell mossa får rejält med stryk. Sedan krattar jag noggrant. Så mycket löst växtmaterial som möjligt skall föras bort. Alltsammans läggs i kompost.
Förutom eldningen idag har jag hunnit räfsa ”vintertrimmet” från igår. Det har också blivit försiktig uppstart för lövräfsningen.
Det känns fantastiskt att ha kommit igång med detta så här tidigt. Inte utan att en blir lite ivrig. Jag är väl medveten om risken att köra slut på den vintertrötta kroppen i förtid. Det gäller därför att hitta vettiga, och mindre fysiskt krävande uppgifter att varva med.
Undrar vad det kan bli? Sannolikt lövräfsning…
Relaterade länkar
Elda ris på enkelt vis:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/11/grunden-lagd.html
Vintertrim:
https://sunebroman.blogspot.com/2018/02/mossbranning-och-vintertrim.html
https://sunebroman.blogspot.com/2019/02/vintertrim.html
fredag 27 november 2020
Grunden lagd
Några timmar då och då så här års ägnar jag åt att hugga buskar och hamla träd. Ett arbete som hör varje höst och vinter till här i ängarna. Ett viktigt led i att hålla markerna öppna. Och samtidigt ge kroppen daglig rörelse och motion. Idag har jag lagt grunden till säsongens första röjningshög. Siktet är inställt på den skall bli påskeld och tändas i skymningen den 3 april. Som vanligt bygger jag rishögen med min traditionella eldtunneln som grund. Jag har beskrivit förfarandet utförligt tidigare i flera inlägg här på bloggen.
Principen är att högen byggs på en ställning – tunneln. Allt ris och alla kvistar läggs därpå med tjockändarna inåt uppåt. När det sedan är dags att tända gör jag en liten brasa inne i eldtunneln.
Det blir alltid ett skådespel när lågorna bryter igenom toppen där högen är som mest kompakt. Efterhand som det brinner kapsejsar ställningen i tunneln. På så sätt trycks grenarna ner mot marken. Elden matar sig själv. När allt brunnit ut återstår bara en krans av tunna grentoppar runtomkring den forna högens plats.
Lätt att tända. Spektakulär brasa. Obetydligt efterarbete.
måndag 27 april 2020
Uppsåtlig våda
Denna vår har jag haft bra flyt med eldningen. Trots att det varit torrt i markerna har jag kunnat pricka in tillfällen att både elda löv och ris.
Det mesta lövet av årets röjning har komposterats. Men efter heldagsröjningen i Sorgedalen (sôrjada'n) eldade jag allt löv där. Det var en vindmässigt perfekt eftermiddag. Svag vind från söder gjorde att all rök från de tjugofem högarna drev spikrakt upp mot skogen över mina egna marker. Ingen i byn fick denna gång smaka på vårens mixture av brända fjolårslöv. Dessutom var lövet så torrt att högarna brann ut snabbt och bra.
Vid påsken hade jag två rishögar från höstens och vinterns buskröj och hamling. Den ena högen tände jag planenligt på påskafton strax efter solens nedgång. Läget på den högen medgav tändning trots torr väderlek. Den hårdbetade ängen hade inget fjolårsgräs som kunde fatta eld. Med bäcken som avgränsning österut finns heller inget som kunde få elden att sprida sig. Även denna gång gick röken norrut.
Under natten till påskdagen lovade prognosen något regn. Och regnet kom… det småregnade hela natten. När jag steg upp vid sjutiden på morgonen var det rejält blött på marken… utan att ens äta frukost hastade jag iväg upp till min hög… nu eller aldrig…
Jag slarvade lite med tändmaterialet och det tog en bra stund att få fart på brasan…men när det väl tog sig blev det en magnifik och smått skrämmande eldkvast. Högen brann ner på en timma. Fram på dagen när markfukten började lyfta vände vinden till rak nordlig. Det betydde att den eventuella glöd som spreds med vinden drog rakt ut mot den hårdsnaggade åkern och ner mot bäcken. Brandrisk noll!
Sedan påsken hade inte regnat överhuvudtaget. Kallt på nätterna och soligt på dagarna har gjort att höstens och vinterns allt regnande känns som det inte alls påverkat marken.
Det har varit kruttorrt i markerna. Och det har proklamerats stor brandrisk.
Men så under den gångna helgen väcktes ett hopp om nederbörd. Prognosen visade först ganska mycket regn. Sedan nästan inget. Men vid elvatiden föll de första efterlängade dropparna. Och så pågick det hela dagen. Vid tretiden fattade jag mitt beslut… ”Åretrunthögen” uppe i Intagskullen ska brännas! Och samtidigt allt ris från Vattenfalls röjning i kraftledningsgatan.
Vid tretiden när jag satte stickan till högen var det svag vind från sydväst. Så pass mycket vind att den lilla begynnande lågan i den kruttorra rishögen snart växte till ett hotfullt monster. Det dånade, knastrade och small så det ekade inne i skogen. Det kändes smått olustigt att se på…
Men markfukt och begynnande grönska gjorde det hela att det ändå kändes ganska lugnt. Hela tiden som rishögen brann föll ett sakta stilla regn. Knastret och smällandet blandades med trastsång och morkulleknorr. Och det fortsatte även sedan högen brunnit ner.
Kvällskonserten fortsatte långt in på kvällen och avslutades med rödhakesång.
Under natten väntades vinden bli svag nordlig. Det kom sig så att den enorma glödbädden så kom i lä för den svaga förmiddagsvinden.
Under de nu tjugo åren i ängarna har det blivit en eller ett par rishögar varje vår. Högar bestående av buskar, grenar och hamlingsris. Sådant som avverkas under hösten efter lövfällningen. En av högarna är alltid ämnad att blir påskeld.
Åretrunthögen, den som jag brände nu senast, är en rishög med blandat material som ligger uppe i skogsbrynet. Den högen är avsedd att ta hand som sådant som klipps och sågas under den annars avverkningsfria delen av året. Vår, sommar och tidig höst. Det kan kan också vara träavfall av annat slag som just denna gång… gamla murkna och uttjänta fågelholkar. Den högen är långliggare och eldas vartannat eller vart tredje år. Nu tror jag närmast att den legat ännu längre…
söndag 29 mars 2020
Tankar i virustid
Söndag morgon – den 29 mars 2020:
Sitter här med mitt morgonkaffe.
Blickar ut genom fönstret och ser den klara himlen.
Kommer att tänka på några rader ur Ted Gärdestads låt ”Himlen är oskyldigt blå”:
Älskling, jag vet hur det känns
När broar till trygghetens bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå
Ibland känns allt det som nu händer som en dröm. En dröm jag önskar att jag skall vakna upp ur och se att det var just bara en dröm… En projicering av en oro för framtiden av helt annan karaktär… klimatförändringar, miljöförstöring och kärnvapenkrig… sådana hot som vi på något sätt vant oss vid. Sånt som blivit en del av hela världens vardag… Men viruset tog över allt. En störtflod av frågor och obegripligheter hotar att dränka oss. Inga svar ges. Vi paddlar omkring i en ocean av ovisshet i bräckliga farkoster byggda av hopp. Jag måste ta paus från radio och tv. Men på något konstigt sätt är det svårt att inte fortsätta lyssna.
Just idag känner jag mig så oerhört priviligerad och tacksam. Jag är mestadels frisk. Har många fina vänner. Har min försörjning tryggad för den närmsta tiden.
Kan vara ute i den natur som jag älskar. Höra fågelsången. Bäcken som porlar. Möta den första blåsippan. Känna vingslagen av citronfjärilen som fladdrar över det varma fjolårsgräset.
Jag räfsar löv. Pratar med grannar. Vilar mot en vägg. Sippar mitt kaffe. Lyssnar både inåt och utåt.
Ingen vet hur det ser ut i augusti… men jag hoppas så innerligt att det värsta är över. Och att vi tillsammans kan njuta varandras sällskap innan sommarvärmen helt försvinner. Då kanske du hälsar på här hos mej?
Bloggen har varit vilande ganska länge nu. En lösryckt bild då och då. Mest för mitt eget minne för att kunna kika tillbaka på. Men att bloggen vilar betyder inte att jag vilar. Inte mer än när trötthet efter hårt arbete bjuder till vila. Och då är vilan skön och efterlängtad. Arbetet och den fysiska tröttheten hjälper till att hålla mörka tankar på avstånd.
Den senaste tiden har jag lagt de sista grenarna på mina två rishögar. Buskar, stubbskott och hamlingsris blir till bränsle i den stundande påskens aftonbrasa. Jag har också kluvit ved. Men framförallt har jag börjat räfsa löv i ängarna. Drygt 30 timmar hittills. Den nedre delen av Björkebacken ligger färdigröjd. Backarna som på ömse sidor omsluter mitt vindskydd. Bäckravinens västra sida mestadels klar. Ängsremsan utmed brukningsvägen till Linnekullen är påbörjad. Ungefär så.
Jag önskar Dej allt det bästa… hoppas innerligt att du håller dej frisk och att du kan NJUTA AV ATT FINNAS TILL!
PS Bilderna är från den gångna arbetsveckan DS
Himlen är oskyldigt blå:
https://www.youtube.com/watch?v=_kSdTPigq60
tisdag 21 november 2017
Hög på höjden
Lite om rihögens konstruktion:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/12/i-rishogens-inre.html
http://sunebroman.blogspot.se/2016/02/sist-i-kon.html
































