måndag 27 april 2020

Uppsåtlig våda



Denna vår har jag haft bra flyt med eldningen. Trots att det varit torrt i markerna har jag kunnat pricka in tillfällen att både elda löv och ris.

Det mesta lövet av årets röjning har komposterats. Men efter heldagsröjningen i Sorgedalen (sôrjada'n) eldade jag allt löv där. Det var en vindmässigt perfekt eftermiddag. Svag vind från söder gjorde att all rök från de tjugofem högarna drev spikrakt upp mot skogen över mina egna marker. Ingen i byn fick denna gång smaka på vårens mixture av brända fjolårslöv. Dessutom var lövet så torrt att högarna brann ut snabbt och bra.

Vid påsken hade jag två rishögar från höstens och vinterns buskröj och hamling. Den ena högen tände jag planenligt på påskafton strax efter solens nedgång. Läget på den högen medgav tändning trots torr väderlek. Den hårdbetade ängen hade inget fjolårsgräs som kunde fatta eld. Med bäcken som avgränsning österut finns heller inget som kunde få elden att sprida sig. Även denna gång gick röken norrut.

Under natten till påskdagen lovade prognosen något regn. Och regnet kom… det småregnade hela natten. När jag steg upp vid sjutiden på morgonen var det rejält blött på marken… utan att ens äta frukost hastade jag iväg upp till min hög… nu eller aldrig…

Jag slarvade lite med tändmaterialet och det tog en bra stund att få fart på brasan…men när det väl tog sig blev det en magnifik och smått skrämmande eldkvast. Högen brann ner på en timma. Fram på dagen när markfukten började lyfta vände vinden till rak nordlig. Det betydde att den eventuella glöd som spreds med vinden drog rakt ut mot den hårdsnaggade åkern och ner mot bäcken. Brandrisk noll!

Sedan påsken hade inte regnat överhuvudtaget. Kallt på nätterna och soligt på dagarna har gjort att höstens och vinterns allt regnande känns som det inte alls påverkat marken.
Det har varit kruttorrt i markerna. Och det har proklamerats stor brandrisk.

Men så under den gångna helgen väcktes ett hopp om nederbörd. Prognosen visade först ganska mycket regn. Sedan nästan inget. Men vid elvatiden föll de första efterlängade dropparna. Och så pågick det hela dagen. Vid tretiden fattade jag mitt beslut… ”Åretrunthögen” uppe i Intagskullen ska brännas! Och samtidigt allt ris från Vattenfalls röjning i kraftledningsgatan.

Vid tretiden när jag satte stickan till högen var det svag vind från sydväst. Så pass mycket vind att den lilla begynnande lågan i den kruttorra rishögen snart växte till ett hotfullt monster. Det dånade, knastrade och small så det ekade inne i skogen. Det kändes smått olustigt att se på…

Men markfukt och begynnande grönska gjorde det hela att det ändå kändes ganska lugnt. Hela tiden som rishögen brann föll ett sakta stilla regn. Knastret och smällandet blandades med trastsång och morkulleknorr. Och det fortsatte även sedan högen brunnit ner.

Kvällskonserten fortsatte långt in på kvällen och avslutades med rödhakesång.

Under natten väntades vinden bli svag nordlig. Det kom sig så att den enorma glödbädden så kom i lä för den svaga förmiddagsvinden.

Under de nu tjugo åren i ängarna har det blivit en eller ett par rishögar varje vår. Högar bestående av buskar, grenar och hamlingsris. Sådant som avverkas under hösten efter lövfällningen. En av högarna är alltid ämnad att blir påskeld.

Åretrunthögen, den som jag brände nu senast, är en rishög med blandat material som ligger uppe i skogsbrynet. Den högen är avsedd att ta hand som sådant som klipps och sågas under den annars avverkningsfria delen av året. Vår, sommar och tidig höst. Det kan kan också vara träavfall av annat slag som just denna gång… gamla murkna och uttjänta fågelholkar. Den högen är långliggare och eldas vartannat eller vart tredje år. Nu tror jag närmast att den legat ännu längre…


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar