Skog 17.29

Kluvet förhållande

För första gången i mitt liv har jag gett mig i kast med att klyva grenar av ek till stängselstolpar. Har många gånger tänkt att förädla några lagom grova stammar eller grenar på detta sätt. Dels för att det finns en mängd sådana stolpar här i markerna sedan tidigare. Stolpar av kärnek som stått där sedan min morfar levde och verkade. Stolpar som kan stå i hundra år utan behandling. Utan att ruttna. Dels för att prova hantverket. Och så är det den estetiska aspekten. Det är förargligt fult med raka tryckimpregnerade stolpar. De blir liksom ett skrik i naturen. Skapar disharmoni. Stör ögats vandring längs lanskapets linjer. Stolpar från ekens grenar smälter in. Lite krokiga. Lite sneda. Lite olika grova. Lite olika långa. De är liksom skapta för att på ett naturligt sätt kamouflera sig och ingå i det mångformiga. Och de kan, genom sina naturliga sprickor och ojämnheter, bilda hemvist för allehanda kryp, mossor och lavar.

Det har känts väldigt kluvet att fälla de gamla ekjättarna. De är också viktiga ur mångfaldssynpunkt. Men nu när jag väl motiverat mig att låta det ske känns det också roligt att ha kommit på ett användningsområde där träden delvis får finnas kvar. På ett annat sätt. Att allt inte blir ved.

Jag har också, som sagt, varit nyfiken på hur det går till att klyva fram såna här stolpar. Tänkte att det är nog nåt som man lätt misslyckas med. Eller nåt som bara gamla gubbar kunde förr. Alltför ofta och alltför länge har jag tänkt så utan att verkligen prova. Men nu är ju jag precis en sån där gammal gubbe, så varför skulle det då inte funka? Och just idag förvandlas ju snart till förr i tiden! Alla formler tycktes stämma. 

Och se! Det var enklare än jag trott. Och väldigt roligt! Jag blev helt såld på att klyva fram stolpar... lite som en kärlek till ett gammalt hantverk. Genom detta har jag nu således skaffat mig ett nytt förhållande... ett förhållande till det kluvna...

PS. Bifogar några bilder som jag hoppas är så instruktiva att du kan prova själv när du får tillfälle. Lycka till!

Tulpanerna #4

EN MÅNAD HAR GÅTT

Tulpanerna #1:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/02/avslut.html

Tulpanerna #2:
http://www.sunebroman.blogspot.se/2013/02/tulpanerna-2.html

Tulpanerna #3:
http://www.sunebroman.blogspot.se/2013/02/tulpanerna-3.html

Lind går före ek

Efter en härlig arbetsmåndag har vi nu avslutat huggningen för detta året. Ja, jag tror att vi huggit klart i ängarna för gott nu. Det som varit planerat under flera år är nu i stort sett genomfört. Vi har tagit bort 24 storkroniga träd i slåtterängen Sorgedalen (sôrjadal'n = den fuktiga sänkan) sedan 2005.
På gamla bilder från början av 1960-talet har jag kunnat se hur få träd det var i ängen tidigare. Efter att djuren lämnade gården i början av 1950-talet, och betet upphörde, släpptes efterhand fler och fler träd upp. De växte bra och blev, till slut, på de 60 åren nästan till ett heltäckande krontak.
Mörker och skugga gjorde att det blev färre och färre blommande örter. Trivialiseringen var på stark frammarsch. Gräs och högörter på blommornas bekostnad. Det blev också, när fagningen upphörde i början av 1980-talet, mängder av löv och pinnar och lagret av förna växte och gödslade högörterna som exempelvis hundkäx.
Från vintern 2005–2006 har restaureringen pågått. Vi har efterhand släppt in mer och mer ljus. Huggit lite då och då. För att slippa den mineraliseringschock och dito ljuschock som vi riskerat om vi sopat ner allt på en gång. Hittills har utfallet blivit mycket gott. Det blommar mer och mer. Örter som funnits kvar långt nere i gräset och där kämpat för sin överlevnad har återfått sin dominans. Insekterna blir fler och fler. Och ängen är åter en äng värd namnet. Ängens olika partier uppvisar sina speciella karaktärer.
Vi har prioriterat lind framför ek.
Historiskt sett var eken illa sedd av bönderna. Den skuggade marken, gav sur lövförna och sämre gräsproduktion i slåtter- och betesmarker. Men ekarna var skyddade av kungen. De skulle växa och ge timmer till fregatter i krigsflottan.
För att hålla ekarna i schack plågade bönderna dem. Under fagningen på vårarna eldade de nedfallna löv och grenar nära stammarna för att skada och kanske, allra helst, döda träden.
Idag finns det inget krav från konungen att spara ekar. Därför prioriterar jag, så långt det är möjligt, större variation. Och i första hand vill jag behålla lindarna. Linden är det främsta karaktärsträdet här i Skog. Och min mormor hette Lindgren och förfäder på min morfars sida tog sig namnet Lindskog. Så vad passar då bättre?
På översta bilden fäller Lennart Bodenhem en gammal senvuxen ek i Ekebacken, vid Ekvägen (ja, det heter så och det finns många fler ekar kvar). Som framgår av bilden växer en massa sly intill den ståtliga stammen. Nästan alla buskar där är lindbuskar. De har frösåtts där nån gång i mitten av 1990-talet. Det är inte självklart att lindarna sätter befruktade frön som mognar och gror. Det händer, vad jag erfarit, mycket sällan. Kanske var tionde år typ. Här i Ekebackens övre hörn skall jag prioritera fram ett tiotal stammar som så småningom skall bli hamlingsträd. Det skall blir som en liten minilund med hamlade lindar. På den mellersta bilden tvingar Lennart en ekjätte på fall. Den bilden är tagen i stora ängen, Sôrjadal'n, nere vid Rudevägen. Till vänster om eken syns en lindstam. Det är en lång och slank, vacker lind som smugit sig upp i skuggan bakom eken. Den skall nu få mera ljus och dessutom njuta av näringen från ekens, efterhand multnande, rotsystem under många år. Jag hoppas att det skall bli ett riktigt ståtligt träd med vackert hängande slöjlika grenar och myriader av lindblommor varifrån sommarkvällens cyklister och vandrare skall kunna lyssna till ett öronbedövande surr från humlor och bin.
Hur blir det med ekvirket då, när det inte behövs till flottans fregatter? Ja, tänker jag... kanske blir det ett vackert salsgolv av parkett i ett gammalt pietetsfullt restaurerat hus... där de lyckliga som lever kan surfa i livets virvlar över krusiga vindlingar av år och känna tidlöshetens oändlighet på en ocean av det förflutna...
Ja, nåt i den stilen tänker jag... i skrivandets stund högtidligt och lite högtravande...

Skådarsöndag

Idag sammanstrålade jag med vännen Jan Andersson i kanten av Bredgårdens gärden i Marbäck. Vi träffades för att språka lite grann och framförallt för att ta pulsen på våren i fågelvärlden. På plats, i samma ärende, fanns också Ingemar och Jan Larsson.
Förmiddagens högtidsobsar blev vårens fyra första starar och lika många råkor som spankulerade omkring och letade efter nåt ätbart ute på det nygödslade fältet.
En liten flock kanadagäss hade också stannat för att rasta. I samma flock en handfull grågäss. Kråkor och kajor fanns gott om. De flög upp lite då och då, som om de vore skrämda. Men någon jagande rovfågel syntes inte till.
Den kyliga natten och den nordvästliga vinden bidrog säkert till att det inte var nån riktig fart på fåglarna. Vi hade ställt i förhoppning att få vårens första observation av tofsvipa. Och kanske någon överflygande sånglärka. Men, se det, blev inget med det.
Däremot kom tre glada snattrande björktrastar som lite kompensation.
På vägen hem gjorde jag ett stopp vid Fästeredssund. Säkert ställe med öppet vatten hela vintern. Ett sångsvanpar låg vid iskanten väster om lillabron. Och söder om stora bron vårbadade gräsänderna så det stod härliga till. Vattnet stänkte i yviga kaskader och ändernas signalvissligar gjorde klart att deras kroppar pulserade av vårkänslor...

Värme och kyla

Ofta när jag håller på att arbeta ute kommer det någon hundmänniska eller nån annan som hittat ut för att ta sig en promenad. Utan hund. Det finns såna också. Men inte så vanligt. Såklart stannar han eller hon till och skall prata lite.
– Jaså, du hôller på mä din ve', säger mannen som kom förbi idag.
En fråga? Eller ett konstaterande? Jag vet inte riktigt vad jag skall svara. Men bestämmer mig för att hålla en positiv profil. Det är ju ändå så att jag kan ju inte slingra mig ur situationen och säga, nej det gör jag inte. För det är ju  m i n  ved. Och jag håller verkligen på med den. Jag håller på med den så det känns i hela kroppen. Och svettig är jag också...
– Jajjamän! Dä ä bra arbetsvä'r å ja' har lite brått nu fôr å få hemkört allt så ja kan börja klyva, säger jag sanningsenligt.
– Dä ä blåsit ida', säger vandraren. Å kallt, tillägger han.
Samma där. Jag kan bara hålla med. Det är blåsigt. Rejält blåsigt. Men jag tycker inte det är kallt. Jag är ju varm av mitt ansträngande arbete.
– Ja, dä har blåst hele da'n. Män ja hôller me varmer nôr a jûbbar, säger jag.
 Han hade nog tänkt sig en lite längre pratstund men det blir inte så mycket mer sagt den här gången. Jag ville inte vara otrevlig men kände att jag blev kall och frusen om jag ställt mig till och prata när jag var svettig.
När mannen gått kommer de där gamla slitna tystnadsspräckarna fram i min skalle. Såna där urgamla lustigheter som egenligen är så uttjatade så man bara önskar att man slapp dom. Men som på nåt sätt måste sägas om inget annat står till buds för att bryta isen.
Eller vad sägs om: Det är bra med ved för den värmer flera gånger! Både när den skall huggas, klyvas, staplas och bäras in.
Stämmer. Kan bara referera till det ovan skrivna.
Och så den här: Nordan ä kåller veckket hôll den än kômmer ifrå'.
Stämmer. Det var nordan idag fast jag tror bestämt att den kom från ett annat håll...

Att växa

Alla har behov av att växa. Och för att växa behövs bra mylla och näring. Även den som är gammal, som jag, vill gärna växa lite. Kanske inte på bredden eller på längden så mycke. Nej. Mera på ställen där det inte går att mäta med fysiska instrument.
Under tiden som jag idag sysslade med mitt lite-av-varje nåddes mina öron av vårens skvalpande i stupröret. Det var snön på taket som genomgick en metamorfos i det värmande solskenet. Detta kluckande och porlande förde mina tankar till insikt om att det nog är lämplig tid att gjuta livsmod i pelargonerna.
De har stått där i källarfönstret hela vintern. Haft vinterns svaga ljus och föga värme. Tills nu. När dagarna hastigt blivit längre. De har vaknat upp ur sin vintervila. Och genast har de offrat sin sista magasinerade energi från roten för att skjuta nya friska blad.
Detta kunde blivit deras sista gröna lungor. Cellandningen och assimilationen hade i detsamma kunnat avstanna och de hade gått kvävning till mötes. Men larmet gick i tid! Hämta fotosyntesstartaren!
Säcken med blomjord kom fram i ett huj. Jag lyfte rötterna ur krukorna och skakade bort all gammal torr jord. Fyllde med ny och vattnade rejält med näringslösning.

 – Ibland kan man känna sig sådär som en överblommad torr pelargon. Eller som att man fällt ut det sista gröna bladet. Roten står i gammal fattig jord. Tom på energi. Och man bara längtar efter den ungdomliga kraften. Då man, som en välskött pelargon, kan skjuta friska och blommande skott i oändlighet. Att man bara kan hålla på. Tills allt är klart och  s e d a n  blir trött. Inte som nu, bli trött och håglös när projektet bara är halvfärdigt.
Men så vist är det ordnat, att allt går så mycket lättare när någon annan pytsar in lite energi. Eller när man kommer till sällsamma platser som flödar av den.
Tänkte på det när jag, i onsdags, var långt ute på Komosse och åkte skidor. I flera timmar åkte vi. Stundtals med stora styltor under skidorna. Jag var i ett inspirerande sällskap. Som gav mig kraft, lust och intresse. Samtidigt kände jag att jag också delade med mig av kraft och framåtanda. Och att naturen, solen och min kropp plöstligt hade ett överskott av det som man ofta så längtar efter. Jag blev inte trött. Bara förbaskat nöjd!

Jag hoppas att allt ska ta fart nu. Alltså, med pelargonerna. Att jag har gett dom en injektion och ingjutit en obändig livslust i deras förtorkade rotknölar. Om de svarar med att låta mig njuta av vackra blommor under sommaren... blir jag i min glädje frikostig med vatten och näring tillbaka... och framförallt kommer vi att växa tillsammans genom våra samtal... att prata med växterna på fönsterbrädet ger säkerligen bättre stoff till växande än att prata med en piassava...

Torsdag = Soppdag

Lunchen idag blev en snabbräddnings-variant på soppa. Egenligen gör jag inte anspråk på att kunna nåt om matlagning men kanske finns nån som kan gilla den här sopp-idén?
Soppan bygger helt och hållet på paketerade livsmedel. Halvfabrikat. En påse Blå Band potatis- och broccolisoppa i pulverform. Ett paket bacon. Rikligt med kvistar fryst broccoli. Fixa soppan enligt receptet på påsen. Stek bacon så det blir knaprigt. Ångkoka broccolikvistarna försiktigt så att de inte blir mjuka. Dom ska ha bra tuggmotstånd.
Häll upp soppan i tallriken. Lägg i de varma broccolikvistarna och toppa med bacon.
En rejäl macka av fullkornsråg passar bra till. Med nån god ost. Gärna brie i tjocka skivor.
Ibland har jag lagt broccolin direkt soppan och låtit den koka med de sista två minuterna. Men det blir vackrare om man kokar dom separat. Och så färskpressad apelsinjuice.

Höjdpunkten

En skidtur på Komosse i slutet av februari är alltid lockande. Vid rätt förhållanden bjuder en sådan utflykt på upplevelser lite utöver det vanliga. Denna veckan har slösat med finväder och idag var det dags att dra österut. Tillsammans med vännerna Ingemar och Ingvar anträddes mossen från Smålandssidan.

Alldeles i början av turen åkte vi genom ett område med tusentals vinterståndare av myrlilja (bild). Detta visade tydligt att snödjupet var litet. Det är annars inte vanligt att man kan åka skidor på mossen med så tunt snötäcke men tack vare att det är tjäle så bär det överallt.

Vi drog norrut och kom fram till ett lite låglänt parti där Hulubäcken rinner genom en svacka. Bäcken är omgiven av knotiga vackra björkar. Ett ställe med annorlunda karaktär. Här stötte vi upp en tjädertupp som suttit och spanat på oss från en talltopp.

Det är annars inte mycket liv på mossen så här års. Förutom tjädern är två korpar och en duvhök det enda levande vi ser. Spår av räv leder kors och tvärs över snön.

Och så är det alla jetplanen som flyger högt över oss. De gör sina spår i himlen. Vi gör våra i snön.

På väg tillbaka till vår utgångspunkt har vi siktat in oss på att tangera mossens högsta punkt. Den ligger på 350,16 meter över havet. Efter lite sonderande, och med hjälp av ciceronen Ingemar, hittar vi fram till markeringen. Den består av tre skyltar. Varav den ena fallit ner. Bara ramen kvar. Att se Svenska Turistföreningens (STF:s) gamla skyltar av emalj här ute i vildmarken ger en påtaglig känsla av att vara på museum. Troligen har de suttit här ute på mossen sedan början av 1950-talet. Kanske ännu längre. För området var ju känt för sina naturvärden långt innan dess. Delar av mossen inköptes år 1949 av Svenska Naturskyddsföreningen för att skydda en del av området. Sedan dess har arealen med skydd utökats succesivt. Året 1980 bildades natureservatet som idag omfattar cirka 1500 hektar.

När vi nått höjdpunkten på vår expedition passar jag på att ta den obligatoriska toppbestigningsbilden (överst). 

Turen idag blev också denna månads höjdpunkt. Med sex timmar i gnistrade sol. Trots att dagsmejan mitt på dagen gjorde att det stundtals klabbade på lite under skidorna var det riktigt, riktigt fina förhållanden.

Mitt på dagen var det också i stort sett helt vindstilla. Vi tog vår första fika i en gles talldunge och satt med näsorna mot solen och bara njöt... och jag tänkte just då att det ibland är det en förmån att kunna bestämma sin egen dag...

Soltrappan

Det har varit soligt och fint väder ett par dagar nu. På min farstutrapp har dagsmejan smält bort all snö och all is. Idag var trappan helt torr och piassavan och jag kunde ta en skön fikastund tillsammans. Det är gott med lite sällskap. Särskilt med en som inte behöver så mycket uppmärksamhet. Vi har haft en god relation under vintern, faktiskt. Även om det ibland har knakat lite i skaftet. Det känns därför väldigt fint att, just under dessa goda betingelser, få en välförtjänt rast i samförstånd.
För att vara riktigt ärlig och för att använda ett grovt och oborstat sätt att uttrycka det, så har jag, denna vinter, varit jävligt slarvig med snöröjningen här på trappan. Jag har kommit att mest använda källaringången. Men nu när solens värmade strålar utplånat spåren efter den något undermåliga snöskottningen, känns det som ett bra beslut att inte ha slösat energi på detta.
Bilden ovan är ett självporträtt. Taget vid sen lunchtid. Typ vid 14-tiden. Jag sitter i lä i söderväggen och det är riktigt behagligt. Varmt. Trappan fungerar näst intill som en amfiteater med sina trappstegsformade åskådarplatser. Man kan välja höjd och läge beroende på de skeenden och scenereier som utspelar sig på arenan.
Detta, dagens tillstånd, ger en föraning om vilken potential trappan har för stunder av eftertanke och kontemplation*.

*) Kontemplation: En inre, utdragen och ordlös bön, varvid man tömmer medvetandet för att stilla betrakta det gudomliga. (Enligt Wikipedia).

Sol o sång

Hela dagen igår och hela dagen idag har grönsiskor och grönfinkar hållit livlig konsert. Det är det tilltagande ljuset som triggar igång deras hormoner och lockar fram den variationsrika sången.
Jag har haft ganska gott om båda arterna här. I synnerhet den senaste veckan. Grönfinken (Carduelis chloris, där carduelis är  släktnamn bland tättingar och chloris betyder "gröngul") väljer ofta de energirika hampfröna före solrosfrön ur automaten. Det är fascinerande att se hur de plockar ett och ett och knäpper isär skalet och låter det falla till marken... finess!
Grönfinkens sång är väldigt mångsidig. Jag blir lite nyfiken på att läsa hur den beskrivs av Erik Rosenberg (1902-1971), som har gjort sig legendarisk med sina målande och noggranna lätesbeskrivningar.
Så här skriver Rosenberg i boken Fåglar i Sverige (1953): Fågelns vanligaste läte är en utdragen, hastigt rullande vissling, ungefär som när man blåser i en visselpipa med en ärta i; under flykten utstöter han en liknande men kort vissling djy-rypp-rypp. Ofta låter han också höra ett behagfullt d j o i t. Grönfinken sjunger på två sätt, dels låter han med korta mellanrum höra ett kväkande eller fräsande, bergfinklikt  d s c h v ä s c h  med eller utan sammahållande visselrullningar, dels sjunger han på allvar en omväxlande kanariefågellik strof  d j i p p
d j i p p  d j i p p  d j y r r r r r t u j  t u j  t u j  d i j o i t...,  som stundom kan klinga så väl och rikt att den väcker uppseende om den ljuder från ett träd på stadsgatan.
Ja, ungefär så! Och så långt Erik Rosenberg.
Under eftermiddagen åkte jag några rundor på skidor kring åkrarna... alltmedan februarisolen gassade, dagsmejan dripp-dripp-droppade och finkarna rypp-rypp:ade och tuj-tuj-dijoit:ade...

Tulpanerna #3

Askskottsjuka och träddöd

Askskottsjukan går hårt fram här i Skog. Nästan alla askar är angripna. Mer eller mindre. Och några är på väg att kapitulera helt för svampangreppet. Svampen heter (Chalara fraxinea) och sprids med sporer via luften.
Askskottsjukan är en ganska ny sjukdom här hos oss. 2002 gjordes de första upptäckterna i länet. Och sedan dess har mer än hälften av askarna i vårt område betydande skador. Ja till och med uppåt 80 procent av skyddsvärda askar är angripna.
Svampen kommer via luften. Från Polen, Tyskland med flera länder i Mellaneuropa. Ingen vet varför den plöstligt fått så stor spridning. Teorier finns om att det kan vara klimatologiska orsaker.
Svampangreppet börjar på bladskaften och sprider sig till späda skott. Innerbarken dör och det syns på skotten som då blir rödaktiga eller bruna. Fjolårsskottens knoppar slår därför inte ut på våren. Kronan minskar successivt. Sjukdomen sprider sig sedan från skotten och de mindre grenarna för att senare angripa även grövre grenar och till sist till och med hela stammen.
Det finns dock hopp om att genetiska skillnader och att vissa individer och bestånd skall vara motståndskraftiga mot angrepp och kunna ge upphov till nya askar i framtiden. Jag har faktiskt några här hos mig som hittills klarat sig hyfsat bra. Det finns ju en mängd arter av lavar, symbioslevande svampar, insekter mm som har asken som värdträd. När askar, i stor skala, försvinner minskar deras livsmiljöer och den biologiska mångfalden påverkas negativt.
Rekommendationer från Länsstyrelsen säger att man skall spara alla askar även de döda eller döende. Det gör inte jag! De askar som står i slåtterängen och är döda tar jag konsekvent bort. Det rasar allt för mycket torrgren under lång tid om döda träd står kvar i ängen. Torrgren blir ett problem när man skall köra slåtterbalk eller slå med lie. Ängen skall var fri från kvistar, grenar och löv när skördetiden kommer. Bättre att föryngra och ersätta med annat. Lind till exempel, som är lite av karaktärsträd här i Skog.
Idag har jag fällt en av de angripna askarna. Det är den som syns här ovan på bilderna. På den understa bilden framgår tydligt hur kronan ser ut. Mängder av nödskott som är angripna och en massa torrgren. (Om du klickar på bilden blir den lite större och då går det också att se hur bruna och äckliga de angripna askskotten är). När man fäller ett sådant här dött träd hörs ett rasselsmatterkrasande ljud och de torra grenarna sprätter omkring åt alla håll. Det blir liksom bara bûs av alltihop! Fruktansvärt trist! Bara rôten skit...

Hjärtat bankar

Efter mässan i bara mässingen...
Alltså... det kanske blir lite tjatigt med bilder och blogginlägg från kallbadhuset... men det är utan tvekan ett av de bättre ställena för en naken kropp att lämna sig till...
Att koka i bastun, när Alingsås-Stefan kylt ner termostaten och fått bastuaggregatet att glöda, är en hudflängande upplevelse... som triggar endorfinerna... Därefter, månskensbelyst, nedstiga i det iskalla, svarta vattnet... Då skjuter hormoner födda av välbefinnande i raktetfart rätt upp i hjärnan... hjärtat bankar hårt i bröstet... det sticker som tusen nålar i benen... märgen blir till is... värme sprider sig i hela köttet... huden blir len och mjuk... musklerna slappnar av... man känner sej som nyfödd... rakt uppstigande ur Åsundens vattnet på ett manér likt Afrodite...

Hjärtligt på mässa

Denna dags eftermiddagen besökte jag Näringlivsmässan i Ulricehamn. Hade inget specifikt mål med mitt besök. Nyfikenhet tänker jag. Träffa folk. Eller för att jag alltid tidigare varit engagerad i monterbygge och förberedelser i liknande sammanhang på den goda tid då jag jobbade på UT.
Så på nåt sätt lockades jag av att känna in stämningen. Se om den goda känslan kunde komma. Den som infinner sig när man är en självklar del av det som händer.
Och det gjorde den! Jag träffade en hel radda av människor som jag fick dela tid med. Samtala. Allt med stor hjärtlighet. Ödmjukheten värker!
Hjärtliga aktiviteter blev det också i mässans centrum. Hjärtstartar-projektetets initiativtagare och beskyddare Bengt Nilsson (Björnhälsan-Bengt) och Cadsafe-instruktören Donny Bruhn visade på ett pedagogiskt sätt hur en hjärtstartare skall användas. Bra, viktig och väl genomförd programpunkt är mitt beröm!

Iakttagen