onsdag 6 november 2013

Snö på väg och bär som smäller

Har känt mig frusen hela da’n. Trots att jag varit i rörelse har jag inte uppnått komfortvärme inombords. Allt mer pekar mot vinter. Den första höststormen har rört runt i vädersystemen. Kallare luft har rasat över oss. Vägverket har satt upp snöstakar. Från allt fler bilar hörs rullningen rassla. Snödäck med dubb. I måndags rasslade det av hagel när ett mökt moln tömde sin last över Skog. Och igår hittade jag en domherre som krockat med något i sin flyktväg. Den satt yr och omtumlad på min farstutrapp. Efter en stund piggnade den till och flög iväg. Domherrar nära hus och gårdar vid denna tid på året är ett omen som talar sitt tydliga språk: Snö på gång!
Lika tydligt och säkert var det när min far gnodde sitt vänstra ben från knät och en bit uppåt.
– Dä blir snö, sa han. Och så gnodde han lite extra för att liksom visa vad det var som fick honom att utfästa denna så pålitliga väderspådom.
Och det blev snö! Förr eller senare...

När jag, på min promenad, går genom strandskogen passerar jag ett stort snöbärsbuskage. Vårdträd och snöbär. Det är vad som vittnar om att det en gång bott människor här på sluttningen mot sjön.
Varenda gång som jag ser snöbär poppar det upp minnesbilder i huvudet på mig. Bokstavligen ”poppar”! För snöbär kallas ju också för smällbär... just bara för att de ger ifrån sig en liten diskret puff när man trycker på dom och skalet spricker... ”popp”!
En av minnesbilderna med smällbär är från min skoltid. Nu pratar vi 1960-tal... typ 1963 eller 1964, och jag går i tvåan eller kanske trean. Ibland när vi slutade tidigare kunde vi få vänta rätt länge på skolbussen. Vi fick då för oss att, istället för att vänta, promenera det tre kilometrarna hem. Att gå hem från skolan tillsammans med sina kompisar blev ofta som små äventyr. Och det blidde många upptåg och påhitt utefter vägen. Ungefär halvvägs växte en stor smällbärshäck. Om höstarna var den översållad av vita bär. Vi plockade massor... så mycket som vi kunde få med oss i händer och fickor... sen kastade vi ett och ett.... rusade efter och tryckte med foten på bäret... ”popp”... Det där lilla poppet var liksom en bekräftelse på att man lyckats trampa precis lagom hårt... För hårt – inget popp... för löst – inget popp... lagom hårt – ”popp”!
Utefter vägen var det fler saker som skulle ”utföras”. Vi kastade varsin liten sten i en källa som låg alldeles vid vägkanten... och så önskade vi nå’t ouppnåeligt...
Ofta mynnade kampen mot bussen i dött lopp. Den hann i fatt oss. Och om vi inte stod vid en hållplats utmed vägen körde den retfullt förbi. Men ibland ”vann” vi. Vi kanske kom hem tio minuter före våra kompisar som åkt buss. I vår värld var det en hisnande tidsrymd. Vi skulle inte ha den tiden till något speciellt. Det var bara det... det att ha skapat eget suveränt tidsutrymme... Som en riktig vinst!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar