Om fertilitet och läkedom

Den gångna sommaren ståtade lindarna här i landskapet med sällsynt rik blomning. Det stod som skyar av ulliga blommor kring träden och en tung doft av menthol impregnerade lufthavet. I trädkronorna surrade det långt in i julinätterna av humlor och bin som samlade nektar. Det blev ett rikt lindhonungsår. Om detta vittnar mina biodlande vänner. Det blev också en riktigt fin skörd av lindblommor till te (bild). Jag och ett par vänner plockade litervis och lade på tork. Lindblomste har använts vid förkylningar och feber för att stödja kroppens egna processer. Teet har bland annat i en amerikansk studie visat bättre resultat än att behandla med antibiotika vid infektioner hos barn. Lindblomste är också rogivande och passar bra för den som har svårt att sova. Och för den som behöver förbättra blodcirkulationen så lär det också fungera.
Eftersom sommaren varit varm, lindarna har blommat ymnigt och till synes blivt väl pollinerade blir det spännande att se om det kommer att bli några grobara frön. Det är nämligen väldigt ovanligt att lindarna utvecklar fertila frön. Enligt en observatör som jag varit i kontakt med under kvällen lär det bara ha förekommit tre gånger under 1900-talet.
En gång i början, typ 1915-1920. Nästa gång troligen i mitten av 1940-talet. Och så ytterligare en gång och då kring mitten av 1980-talet. Kan ha varit 1986–1987. Jag minns hur märkligt och märkvärdigt min far tyckte det var då i mitten av 1980-talet... han hade gjort upptäckten att lindfrö hade grott. Han återkom ofta till detta ”naturens under”. Nämnda dateringar tör gälla skogslinden (Tilia cordata) och vårt område (ulricehamnsbygden). Min ”observatör” hade också själv fått frö från lind att gro under senare delen av 1990-talet. Men då gällde det den förädlade och odlade formen –  parklind (Tilia x vulgaris) och som är en korsning mellan bohuslind och skogslind. Det är den som planteras och växer i stadsmiljöer.
När jag besökte Torpa förliden dag tog jag några bilder på lindfrö framför stenhuset. Lindarna där är just parklindar. De har ganska stora, runda och lite ludna nötter (bild).
De lindar som växer här hos mig är skogslind och deras nötter (bild) är mera päronformade och inte nämnvärt håriga.
Nog om detta outtömliga ämne och över till helt andra frön som bringar hälsa till människokroppen.
Långt inne i mitt skafferi fann jag en öppnad och oförsluten påse med alfaalfafrö. Datummärkningen visade bäst före 2009.07.24. När de var skördade och förpackade går bara att fantisera om.
Vad göra med dessa frön? Prova att grodda!
Sagt och gjort. I blöt med fröna. Sköljning några gånger. Och se! De små ynkliga bruna fröna började vakna till liv (bild). De är inte riktigt ätfärdiga ännu men idag när jag provsmakade fanns det inget som knastrade mellan tänderna. Inte ett enda som inte hade grott. Här kan vi snacka om fertila frön!
Etthundra procent grobarhet fyra och ett halvt år efter bäst-före-datum. Det kallar jag växtkraft. Alfaalfa har enligt forskning påvisat sig kunna minska risken att utveckla kroniska sjukdomar som fetma, hjärtsjukdomar, diabetes, benskörhet och vissa former av cancer. Jag är nästan beredd att tro det när jag nu fått detta synliga bevis för deras obändiga livskraft. Följden blir gissningsvis att om jag dagligen äter groddar av alfaalfa får jag ett, nära nog, evigt liv och bevarar min fertilitet ända in till döden...


FOTNOT: Alla uppgifter om lindarnas fröfertilitet är egna, och vaga, slutsatser efter diskussioner med andra intresserade. Uppgifterna är inte vetenskapligt styrkta. Jag har sökt efter information här på webben men inte funnit något som varken styrkt eller motsagt mina uppgifter. Ej heller handböcker nämner något om den svaga föryngringen. Du som har kunskap och erfarenhet om lindars föryngring etc. Skriv gärna till mig. Antingen som kommentar här på bloggen. Eller via e-post.

FOTNOT 2: En uppgift i detta inlägg ha en uppföljning/revidering i nästa dags inlägg – med rubriken ”Lindlund etabl 1997”.