Pixlarna hade knapp hunnit formera sig i förra inlägget om lindfröers fertilitet förrän jag insåg att jag lurat mig själv. Och hade fel, fel, fel! Ibland är enögdheten så påtaglig... man accepterar bara sin egen förklaring och sanning. Den är som fastvuxen i skallen och lämnar inget utrymme för något annat. Detta blev jag varse idag när jag gav mig i kast med att fortsätta gallringen i det som så småningom skall bli en hamlingslindlund (nytt ord).
I ett hörn av slåtterängen har det varit fri utveckling. Eller igenväxning, om man så vill. Det började 2002 med att en kursdeltagare i en hamlingskurs ville ha späda lindar att plantera hemma på sin gård.
– Absoult, svarade jag... det finns gott om skott här på ett område som varit satt på undantag skötselmässigt.
– Kom hit när du vill så gräver vi upp några stycken. Jag väntade och väntade men ingen kom. Jag kunde ju inte bara slå av alla med lien när jag lovat bort några.
Nu har det gått elva år sedan jag lovade bort de unga lindarna. Ingen har kommit och hämtat några plantor. Idag är det en nästan ogenomtränglig slyskog med bortåt 300–400 stammar. Mestadels lind.
Vet inte hur min hjärna var programmerad igår när jag pratade med Ingegärd om frögrodd. Hon hade ju själv sett groning av frön från parklind i slutet av 1990-talet. Typ 1996-1998... Alltså för cirka sextorn år sedan. Men jag tog inte in det i min hjärna. Undvek att värdera det. Jag vet varför, men lägger ner alla försök att förklara...
Nu, däremot, har jag tagit in det. För idag när jag jobbade med gallringen och läste av antalet årsringar på de unga lindar jag gallrade bort... 1, 2, 3.... 15 kanske 16... Alltså, 2013 minus 16 = 1997. Detta kan vara plus/minus ett eller två år... men det är ändå träff!
Dock, inget ont utan att det för något gott med sig... Jag har nu således en grund för en lindlund med träd som frösåddes i slutet av 1990-talet. Kanske 1997! Ett av de fyra unika åren på 1900-talet då lindarnas frö blev fertilt och grodde. Det skall bli både spännande och roligt att se hur dessa träd kommer att utvecklas. Jag skall spara ett antal stammar, kanske ett 15-tal, som skall topphuggas och bli som en liten lund av hamlade lindar – en lindlund etablerad 1997.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar