Bocken i bäckadråget

Slåtter i Skog 2023

Förslåtter 2023

Igår startade förslåttern här i Skog. Fem och en halv timma med slåtterbalken. Idag har det arbetet fortsatt. Parallellt med slåtterbalken har Ingemar och Bengt fixat efterputs och klippning av basalskott kring de hamlade lindarna.

Förslåtter betyder att vi slår delar av ängen innan den officiella slåtterdagen. Främst är det för att det är färre lieslåttare och flera räfsare. På så sätt förses räfsarna med fullt jobb medan liarna tar sig an de mera svårlänta ytorna.

Slåtterbalken tar alla ytor där den går att köra. Mistor kring träd. stena och stubbar tar liarna hand om.
Dagens arbete utfördes i ett för ändamålet miserabelt väder. Regn i skur efter skur.
Men trots allt är det att konstatera att surt väder alltid är värst när man tittar ut genom fönstret.
När man väl är ute är det faktiskt helt okej. Riktigt skönt. Lagom arbetstemperatur. Och lien biter alltid bättre när det är fukt i gräset.

Traditionsenligt fick vi också surdegsbröd från Fritsla bageri. Perfekt till gulaschsoppan. Dagen avslutades med kaffe och våfflor.

Stort tack till mina hjälpare! Resultatet... som alltid tip top!

Fröskörd

Den här dagen fick jag besök av två professionella fröspridare – Inger och Mats Runesson från Lönashult i Småland.
För mer än 20 år sedan startade de sin verksamhet som handlade om att producera svenskt ängsfrö. Företaget som så småningom växte fram fick namnet Pratensis. Pratensis är latin och betyder närmast ”växa på äng”. Många av de fleråriga ängsväxterna har Inger och Mats odlat på sin egen gård.
Besöket här i Skog gjordes för att samla in frö av den ettåriga ängsskallran.
Ängsskallran är halvparasit och använder energi från gräs för att frodas. Därför har också skallrorna blivit ett ”vapen” i kampen mot alltför utvecklad gräsväxt. Enkelt uttryckt: Genom skallrornas försorg sänks gräshjöden till små låga blommande örters fördel.
Ängsskallran fanns i några få exemplar vid en inventering som gjordes här i Skog alldeles i början av 2000-talet. Något år senare gick de inte att finna. Ytterligare något år gick och då gjordes en insådd av ängsskallra på ett par ytor. Detta var omkring år 2006. Efterhand har skallrorna ökat i antal och de senaste tre åren fullständigt exploderat.
Nu kommer skallror från Skog att spridas till nya områden. Hoppas att det leder till önskat resultat.

Relaterade inlägg:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/07/skallraormen.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/08/saningsmannen.html

Länk till Pratensis: www.pratensis.se

Plötsligt händer det!

I början av maj 2018 satte jag upp holkar för tornseglare på ladugårdsgaveln i Skog. Året efter blev det starar som flyttade in. Det störde mig så till den grad att jag stängde holkarna med en trälist som jag skruvade upp framför ingångshålet. Jag tyckte väl att stararna hade tillräckligt med bostäder utan att behöva ta seglarholkar i besittning.

Lagom till att tornseglarna anlände året därpå efter sin långa resa från södra Afrika öppnade jag holkarna. På så sätt hoppades jag att seglarna inte skulle möta upptagna lägenheter vid ankomsten. Men det blev inga seglare. Varken år två eller tre. Nu struntade jag i vad som flyttade in. Om stararna ville bo där så okej!

Men nu i förra veckan hände något som gjorde mig väldigt glad! Tornseglarna visade plötsligt intresse för en av holkarna. Och det dröjde inte länge förrän jag en afton vid pass klockan 19 såg båda fåglarna i paret flyga in. Det blev ett säkert tecken.

Nu i eftermiddag har jag suttit några timmar i skuggan vid stugans norra vägg och slappat. Käkat midsommarlunch i repris, druckit kaffe. Och mera kaffe. Och glass. Tillbakalutad. En kanna vatten inom räckhåll. Kikaren till hands och kameran med det långa teleobjektivet.

Det blev en lång väntan men till slut fick jag se ett ansikte i öppningen ett kort ögonblick. Ett karakteristiskt skriii… och vips kom seglaren ut på vingarna. Snabbt som blixten.

Senare efter ett par timmar återkom den och gjorde flera inflygningar mot ladugårdsväggen för att till sist hastigt smita in i holken. Väl därinne hördes dess karakteristiska högljudda skri. Liksom i triumf tycktes det. Jag tror bestämt det betyder att seglarparet gillar läget.

För mig framkallar detta en stark lyckokänsla. Tornseglare är väldigt svårbjudna. Erfarenheter säger att det tar lång tid för dom att acceptera nya boplatser. I detta exempel alltså fem år från det att holken sattes upp tills den blev bebodd. Sannolikt kommer denna boplats att användas åren som kommer. I alla fall om häckningen blir lyckad. Det kommer att bli en fantastisk sommar. Att sitta där vid stugväggen… se och höra seglarna skri och deras vinande vingar. Håller tummarna för att allt skall gå deras väg!

Bonus: Lyckades att få ett par bilder. Det är inga fotografiska mästerverk. Mera som ett bevis för att detta verkligen har hänt!

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2018/05/nu-kommer-seglarna.html

Efterlängtade droppar

Skymningsstråt

Ymparna blommar

För tio år sedan stod en risig buske utanför östra gaveln i Skog. En vildapelbuske med tre stammar. Den hade varit tuktad flera gånger men visade livskraft och ville upp. Kanske hade den planterats som äppelträd någon gång i början av förra seklet. Något gick fel och trädet blev skadat. Därefter började grundstammen skjuta skott.

Någon gång 2017 fick jag för mig att nyttja en av stammarna som ympträd. Två av stammarna sågades ner. Den kraftigaste lämnades kvar.
Sedan dess har alla grenar i grundstammen ympats och nu återstår ingen av det ursprungliga trädets grenar. Tjugotvå ympkvistar har satts i och nu blommar det i alla grenarna utom två.

Själva ympningen är väl inget skolexempel. Det har skett lite på måfå. Men det viktiga har varit att testa. Och resultatet är förbluffande. Ingen av de ympkvistar som satts har misslyckats. Alla har ”tänt” och förenat sig med trädet.

Och som sagt – i år blommar nästan allihop!

Relaterade länkar:

https://sunebroman.blogspot.com/2016/02/appelpinnar.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/05/foreningen.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/06/kvallsljus-och-appelymp.html
https://sunebroman.blogspot.com/2021/09/ympfrukt.html

Utplantering

Idag har jag satt ut tomatplantorna på ”friland”. Det är tre olika sorter. Shirley, Paola och Garderners Delight. Tjugonio plantor fick jag plats med. Resten gav jag bort. Kanhända är 29 plantor i mesta laget (?) men förra årets tomatodling gav mersmak. Om skörden blir god och jag inte mäktar äta allt själv har jag ju något att bjuda på…

Relaterad länk:

https://sunebroman.blogspot.com/2023/03/sadda-forhoppningar.html

Nockplåten målad

Flera månader har gått sedan det stora arbetet med renoveringen av källargrunden avslutades. Mycket har kommit emellan och det fortsatta arbete skjutits på framtiden. Den mörka årstiden har mest bestått av släktforskning och vila. Det har också varit arbete med ved och buskar, lövröjning i ängarna och nu senast kultivering av potatis- och grönsaksland.

De senaste dagarna har jag försiktigt närmat mig källarprojektet. Funderat en del på hur det skall fortskrida. En första insats gjorde jag idag då nockplåten fick en behandling som den länge blivit missunnad. Nockplåten är hemmagjord av galvaniserad plåt. Men den mesta av galvaniseringen har genom åren eroderat. I stort sett hela plåten har blivit rostig.
Eftersom teglet fortfarande ligger nedplockat i pallkragar gick det nu smidigt att komma åt nocken. Tegelribborna är förvånande friska efter många årtionden under de löst liggande lertegelpannorna.
Ribborna är i det mesta i så bra skick att de håller att klättra på.
Plåten är nu stålborstad och handslipad med sandpapper. All rost är inte borta men efter ett par energidränerande timmar lämnade jag godkänt för övermålning.
Målningen gjorde jag med min egen hemmablandade järnmönja enligt samma formula som när jag målade taket på stugan 2013.

Järnmönjan är järnoxid, hematit, som utvinns ur röd jord från Spanien. Receptet är ett kilo järnmönjepulver till en liter kokt linolja. Börja med hälften av oljan och rör till en färggröt. När gröten är slät fylls resten av oljan på och röres sedan till en slät färg. Roligt, enkelt och naturligt. Och sedan kan man kladda hur som helst! Om man får färg på händerna är det bara att tvätta med linoljesåpa och ljummet vatten. Penslarna förvaras stående i rå linolja tills nästa gång de skall användas.

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/09/bokslut-over-malarsommaren-2013.html

Hamlingslindar i lövsprickningstid

Äppelymp 2023

Sippor och potatis

Utan titel

Nyfagat landskap

 

Självtryck

Förutsättningarna har funnits men initiativet har uteblivit. Ända tills nu. Ja, det var faktiskt förra sommaren som teorier, planer och praktik sammanfördes till verkställighet.

Till mitt vindskydd hör en egen brunn. Det är ur den jag, medelst en eldriven pump, hämtar mitt vatten. Sommaren 2018 gjorde det sig påmint att vattenreserven inte tål alltför stort uttag. Visserligen klarade jag mig utan att brunnen sinade. Samtidigt tiggde mina odlingar om vatten. Att ta vatten ur den egna brunnen var inte att tänka på. Och effekten med regndans och böner om nederbörd hjälpte föga.

Därefter avlöpte några somrar där behovet av vattning blev mindre påkallat. Dessutom gjorde jag en grop nere vid bäcken som jag hämtade vatten ur med kannor och hinkar. En stor tunna och en utlagd takränna under stupröret blev gott tillskott de dagar det kom regn.

Under tiden som dessa odlingssomrar passerade sneglade jag mer och mer på den gamla grävda brunnen som hör till gården. Den brunnen ligger cirka 80 meter ovanför mitt vindskydd. Men mellan brunnen och trädgårdslandet finns en hög kulle. Skulle det gå att ordna självtryck från brunnen? Jag funderade. Jag sporde sådana som jag trodde kunde ge svar.

– Du behöver en sugande pump!

– Du kan skaffa en dränkbar pump!

Jag sökte på nätet efter svar men där blev det om möjligt än mer komplicerat. Många åsikter och idéer men inget som syntes enkelt och lättbegripligt.

Återstod inget annat än att utföra ett praktiskt prov. En entums plastslang med kran från ett tidigare ”vattenprojekt” på gården fanns gömd i ett skjul. Det blev att rulla ut slangen och kapa till rätt längd.

Skulle nivåskillnaden mellan brunnens botten och trädgårdslandet vara tillräckligt för självtryck? Och hur ordna detta flöde? Återigen sporde jag de som jag trodde kunde ha svar på frågan. Och jag testade några metoder. Den ena mera omöjlig än den andra.

Det gällde ju att fylla slangen med vatten och sedan stoppa ner den övre änden i brunnen. För att sedan hoppas att flödet skulle komma igång. Mina två första misslyckade försök vill jag inte ens redovisa här. Ni får finna på något annat att skratta åt. De tog lång tid att utföra och ledde inte till något annat är total fysisk utmattning. Och påtagliga hopplöshetskänslor.

Så en dag språkade jag med vännen Ingemar som ännu inte blivit invigd i mina planer. Jag berättade om projektet och undrade då hur jag skulle kunna få igång det önskade självtrycket.

Utan att idiotförklara mig svarade han lågmält men med självklarhet:

– Jag brukar göra så här: Jag stoppar ner slangen i brunnen. Kopplar trädgårdsslangen på kranen vid tappstället. Öppnar kranen och vrider på vattnet!

Sååå, självklart enkelt! På det sättet kunde jag driva ut all luft ur min transportledning. Jag gick upp till brunnen och hörde till slut hur det upphörde att bubbla luft ur vattnet. Och dessutom att nivån i brunnen syntes öka.

Därefter ner till kranen som stängdes av. Bort med trädgårdsslangen. Öppna kranen… VOILÀ… vattnet kom flödade ur pipen!

Förra sommarens initiala prov visade också att trycket räckte gott till för att driva en enkel vattenspridare.

Önskar att jag själv kommit på lösningen! Men där fanns uppenbarligen alltför många blockeringar i min tankeapparat...

Inbjudan till humledrottningen

Allt emellanåt byter jag ut gamla holkar till nya. Alla gamla behöver nödvändigtvis inte vara helt kass. Bara lite ”ledsna”. Sedan en tid har jag lagt undan några av de gamla holkarna i akt om mening att göra renoveringar. Byta ett tak eller en monteringsribba.

De senaste dagarna har lockat fram humledrottningarna ur sina vintergömmor. Jag har uppfattat dem som väldigt talrika. Kanske beror det på att alla kommit på vingarna samtidigt.

I stunden kom jag att tänka på de gamla fågelholkarna som blivit liggande på hög. Undrar om de skulle kunna tjäna som humleholkar?

Efter eget huvud har jag förfärdigat två stycken experimentholkar enligt ovanstående illustrationer.

Jag bytte ut framstycket på fågelholken mot en heltäckande skiva. Fyllde holken med en blandning av halm och hö. Inte hårt packat utan ganska luftigt.

Skruvade fast framstycket. Ingången till holken blir nu underifrån i det lilla utrymmet där framstycket tidigare suttit. Nu återstår det att se om det blir något hyresgäst. Om försöket lyckas lovar jag att återkomma i ämnet! Håll tummarna!

Sista räfset

Denna bild togs igår, tisdag den 18 april. Det var eftermiddag och jag körde den sista kärran löv till komposten.

Det mesta av lövet i Sorgedalen gick att elda men det blev några kärror att köra. Främst beroende på att den lynniga vinden gjorde det äventyrligt att tända högarna. Dessutom var vindriktningen i huvudsak sådan att mycket av röken tenderade att dra sig ner bland bostäderna.

Dagen innan eldade jag ganska många högar. Vattnade en bred ring runt varje hög och eldade en i taget.

Lugnt och säkert kändes det.

Nu är årets fagning/röjning i huvudsak avklarad. Cirka etthundra mantimmar har det gått åt. Allt inkluderat: Räfsning, lastning, körning, eldning... Som jag tidigare i ett inlägg skrivit har detta gått att genomföra tack vare vänner som villigt kommit på besök. Greppat var sin räfsa och skapat ivriga arbetslag. Allt inramat av god anda och trivsel. Vi har fikat tillsammans, lunchat och samtalat.

JAG ÄR SÅÅÅÅ TACKSAM!