Självtryck

Förutsättningarna har funnits men initiativet har uteblivit. Ända tills nu. Ja, det var faktiskt förra sommaren som teorier, planer och praktik sammanfördes till verkställighet.

Till mitt vindskydd hör en egen brunn. Det är ur den jag, medelst en eldriven pump, hämtar mitt vatten. Sommaren 2018 gjorde det sig påmint att vattenreserven inte tål alltför stort uttag. Visserligen klarade jag mig utan att brunnen sinade. Samtidigt tiggde mina odlingar om vatten. Att ta vatten ur den egna brunnen var inte att tänka på. Och effekten med regndans och böner om nederbörd hjälpte föga.

Därefter avlöpte några somrar där behovet av vattning blev mindre påkallat. Dessutom gjorde jag en grop nere vid bäcken som jag hämtade vatten ur med kannor och hinkar. En stor tunna och en utlagd takränna under stupröret blev gott tillskott de dagar det kom regn.

Under tiden som dessa odlingssomrar passerade sneglade jag mer och mer på den gamla grävda brunnen som hör till gården. Den brunnen ligger cirka 80 meter ovanför mitt vindskydd. Men mellan brunnen och trädgårdslandet finns en hög kulle. Skulle det gå att ordna självtryck från brunnen? Jag funderade. Jag sporde sådana som jag trodde kunde ge svar.

– Du behöver en sugande pump!

– Du kan skaffa en dränkbar pump!

Jag sökte på nätet efter svar men där blev det om möjligt än mer komplicerat. Många åsikter och idéer men inget som syntes enkelt och lättbegripligt.

Återstod inget annat än att utföra ett praktiskt prov. En entums plastslang med kran från ett tidigare ”vattenprojekt” på gården fanns gömd i ett skjul. Det blev att rulla ut slangen och kapa till rätt längd.

Skulle nivåskillnaden mellan brunnens botten och trädgårdslandet vara tillräckligt för självtryck? Och hur ordna detta flöde? Återigen sporde jag de som jag trodde kunde ha svar på frågan. Och jag testade några metoder. Den ena mera omöjlig än den andra.

Det gällde ju att fylla slangen med vatten och sedan stoppa ner den övre änden i brunnen. För att sedan hoppas att flödet skulle komma igång. Mina två första misslyckade försök vill jag inte ens redovisa här. Ni får finna på något annat att skratta åt. De tog lång tid att utföra och ledde inte till något annat är total fysisk utmattning. Och påtagliga hopplöshetskänslor.

Så en dag språkade jag med vännen Ingemar som ännu inte blivit invigd i mina planer. Jag berättade om projektet och undrade då hur jag skulle kunna få igång det önskade självtrycket.

Utan att idiotförklara mig svarade han lågmält men med självklarhet:

– Jag brukar göra så här: Jag stoppar ner slangen i brunnen. Kopplar trädgårdsslangen på kranen vid tappstället. Öppnar kranen och vrider på vattnet!

Sååå, självklart enkelt! På det sättet kunde jag driva ut all luft ur min transportledning. Jag gick upp till brunnen och hörde till slut hur det upphörde att bubbla luft ur vattnet. Och dessutom att nivån i brunnen syntes öka.

Därefter ner till kranen som stängdes av. Bort med trädgårdsslangen. Öppna kranen… VOILÀ… vattnet kom flödade ur pipen!

Förra sommarens initiala prov visade också att trycket räckte gott till för att driva en enkel vattenspridare.

Önskar att jag själv kommit på lösningen! Men där fanns uppenbarligen alltför många blockeringar i min tankeapparat...