Nu kommer seglarna

Bland de sista fåglarna att återvända från sina vintervisten är tornseglarna. Burna av vindar från södra delarna av Afrika och Madagaskar förs de genom lufthaven hit till oss uppe i norr. Och som ingen annan är seglaren sommarens mest värdiga budbärare. Tornseglaren är den främsta av mina favoritfåglar. I mitt tycke representerar tornseglaren den totala friheten mer än någon art. Den lever hela sitt liv i luften. Sover och vilar i luften. Övernattar på mellan 1000 och 3000 meters höjd. Fångar sin föda i flykten hisnande fart. En kost bestående av tusen och åter tusen små insekter som ”trålas” i luften. Lite som luftens motsvarighet till havets plankton. Vatten dricker de genom att svepa över blanka vatten med vidöppen näbb. Bara en knapp millimeter av undernäbben mot vattenytan för att ta en slurk. Även parningen kan ske i luften.
Som allt annat i naturen är tornseglaren hotad. I Sverige har tornseglarna minskat med 35 procent de senaste 20 åren. Minskande förekomst av insekter kan vara en orsak. Men främst är troligen den allt mer ökande bristen på lämpliga boplatser. Senare tids takläggningsmetoder med plåttak och platta pannor ersätter mera luftiga taktäckningsmaterial som exempelvis enkupigt tegel. I de fall utrymmet under takmaterialet skulle räcka hindras inflygningen ofta genom hängrännor och andra konstruktioner. Skogsbruket har också under flera decennier ”städat” bort alla gamla hålträd. Och det ges heller inget utrymme för ”nya gamla träd”. Produktionsskogen är ingen plats för diversitet. Ängs- och hagmarker med gamla vårdträd och hamlade träd är också till mesta delen borta. Igenväxta. Förmörkade. Det finns helt enkelt ingenstans att bo för tornseglaren.
Tornseglaren hette tidigare tornsvala. Eftersom arten tillhör familjen seglarfåglar ändrades namnet år 1980 till tornseglare. Förledet ”torn” har den naturligtvis fått därför att den föredrar att ha sitt bo på högt belägna platser.
Här hos mig är tornseglaren inte årsviss häckande. Den finns här i grannskapet. Men jag vet inte var den har sina bon. Ett par somrar bodde seglarna i en av mina starholkar. Stararna brukar vara klara med sin häckning under försommaren. Ungarna lämnar oftast boet första veckan i juni. Eftersom tornseglarna då nyligen anlänt väntade de ut stararna för att sedan flytta in. Det var då en lustig upplevelse att se hur seglarna besökte stararna för att kolla när det skulle bli ledigt.
Seglarna flög in mot holkarna och med sitt säregna höga skri kunde det förstås som att de uppmanade de unga stararna att jobba hårdare med flygträningen och snarast lämna plats åt nya bosättare.
Räddningen för tornseglarna och flera andra arter är att medvetandegöra behovet av lämpliga boplatser. En av dessa möjligheter är fågelholkar. Fler fågelholkar. Och ännu fler fågelholkar.
Under senvåren detta år har jag snickrat nya holkar. Ett par av dem specialgjorda för just tornseglare. Nu sitter de på ladugårdsgaveln som en välkomsthälsning. Seglare är svåra att locka in i nya holkar men med tiden hoppas jag kunna njuta av snabba roteflygningar under ljumma sensommarkvällar…