Dawid, Jesper och Linda

Tre spännande fotografer med motiv långt, långt ifrån från min basla vardagsfotografi. I kväll var det  trippelvernissage på Abecita konstmuseum i Borås.
Tre salonger. Alla med bilder som kräver lite extra av betraktaren. Men för den skull icke desto mindre intressanta.
Dawid, Jesper Molin och Linda Bergman uppvisar bilder som ställer mig som åskådare med begäran om svar.
Och som vanligt, när jag ställs inför nya utmaningar som betraktare får jag också väcka nya tankar i mitt huvud.
Vad vill fotografen säga? Hur har bilderna kommit till? Vad tar jag med mig härifrån?
Jespers arbetssätt, tankar och bilder är påträngade och spännande. I sitt projket ”Yes Baby” ställer han frågor som ”Vem är du?” ”Är du den person du vill vara? Eller den du tror att andra vill att du skall vara?” ”Reflekterar du över dina egna behov och känslor?”
I den samling bilder Jesper visar har han använt modeller och rikligt med rekvisita. Han har arbetat fram motbilder från sin vardag som modefotograf. Vänt upp och ner på det förväntade. När han fotograferar driver han fram bilderna på ett intuitivt sätt. Söker sig fram till bilder med den känsla som han har och som ställer frågorna...

Dawids utställning och Lindas, Female Masquereade, hänger hela våren. Jespers ända fram till augusti.

Vattentryck

Under ett par veckor har jag varit engagerad i ett projekt tillsammans med Ulricehamns Energi och Tjäder & Tjäder.
Lisbeth Johansson på UEAB har varit projektledare, Sören Håkanlind svarar för de flesta bilderna, Göran och Agneta har skrivit texter och jag har redigerat den trettiosexsidiga skriften, med titeln ”VATTEN”. Publikationen är ämnad att ges ut i samband med att kranvattnet i Ulricehamn fyller 100 år.
Idag var jag på LH-Tryck när de allra första arken snurrade genom tryckpressen.
Det är alltid spännande att äntligen få se det på papper  som man under en tid haft framför ögonen på datorskärmen. Det där fysiska... att ha nåt att hålla i är förenat med en speciell känsla. Det är liksom mera på riktigt. På bilden är det LH-tryckaren Jessica som sätter tryck och färgtäckning under lupp.
Nånstans i häradet 12.000 exemplar är upplagan och det är sex intagningar i pressen på inlagan så det blir cirka 72.000 tryck innan det är klart. Med omslaget blir det nog i runda slängar 100.000 tryckvarv. Under tiden skall färghållningen kollas och när man kör offsetpress är det också vatten med i processen. Utan vatten blir det bara smet av alltihop. Vattnet och färgen måste samsas om utrymmet på plåtarna. Och ve den, av de kemiska substanserna, som inte håller sig inom sina givna gränser! Vatten finns i ett fuktverk som avsätter en mikroskopisk vattendimma på de ytor på tryckplåten som inte skall föra över färg till den, mot pappret, tryckande gummiklädda valsen. Så när denna skrift kommer till världen handlar det alltså om vatten i flera dimensioner...

Dolken på hyllan

Precis som de flesta dagar gick jag idag min entimmasrunda. Ibland kan den utsträckas till en tvåtimmars. Det beror av humör, väder och behov.
Den allra vanligaste rundan är ”Skärvenäsrundan”. Den är lite drygt 5 kilometer och det blir, med lagom tempo en timmas arbete.
Varje gång jag går den här rundan tänker jag på ett minne som min pappa har sparat till framtiden. Hans familj, alltså min farfar, farmor och syskonen, kom till Skärvenäs i mitten av 1930-talet som arrendebönder. Senare köpte de gårdarna i Skärvenäs och blev bönder på riktigt så att säga.
Bland alla de sysslor som fanns att göra på dessa ägor var att förbättra vägen. Tidens krav blev allt större på att vägen skulle fungera. Detta blev ett av de riktigt stora projekten. Det kilades sten för att bygga ny bro över ån. Och det chaktades bort jord i Högebacken för att om möljligt försöka att göra krönet mindre brutalt. Arbetet pågick av och till under många år. Någon gång mot slutet av kriget, kanske 1943 eller 1944 var min far med och arbetade i Högebacken. Med spaden grävde han vid foten av det branta klippstupet vid sidan av vägen.
Och där på en liten hylla i berget gjorde han ett fynd som var väldigt omtumlande och som gjorde att han i samma ögonblick, som bonus, också fick en fin historia att berätta.
Där på den lilla hyllan låg en välformad och vacker flintdolk! Ett visitkort från en människa som varit där flera tusen år tidigare! Att finna en sådan tingest sätter fantasin i rörelse. Tankarna svindlar. Det gör de av att bara hålla i den och tänka på när, hur och varför den blivit till... 
Min far berättade ofta om fyndet. Och han ville gärna också fantisera om hur dolken hade hamnat på den lilla hyllan. Hade någon glömt den där? Någon som skulle vidare på strövtåg. Eller var den förlorad? Tappad? Var Högebacken en jaktplats med ett gömställe där jägaren tillfälligt lagt ifrån sig dolken. Och hur stor kunde förlusten vara att slarva bort ett viktigt verktyg? Eller hade han rent av blivit skadad, förblött och dött där vid berget?
Jag gillar också att umgås med dessa tankar. Jag kan fundera på om det kanske varit någon ung pojke som fått sin första dolk. Eller som i förtroende fått låna den för att prova sina färdigheter. Eller, ve och fasa, lånat den utan lov.
Att komma hem och berätta att den fina dolken var försvunnen var nog inte enkelt. Och vilka repressalier kunde det innebära?
Fantasin sträcker sig vidare till namnet Skärvenäs. Innan Åsundens yta sänktes var Skärvenäs ett mycket tydligare näs än i dag. Men när man går vägen ner mot sjön kan man lätt förstå hur det såg ut när näset var vattenomflutet. Det var grunda vikar som skar långt in i landskapet och mötte forsande åar med livligt vatten på väg mot sjön. På dessa sluttningar var det med all säkerhet de allra bästa platser att bo och leva på under stenåldern. Det var lätt att fiska och det var lätt att färdas. Jag vet också att min farmor fann nätsänken på tegarna när de brukade jorden. På den del av gårdens areal som var nyvunnen genom sjösänkningen och som alltså var gammal sjöbotten. Där hade människor tidigt satt ryssjor och nät...
Kommer då namnet Skärvenäs av att man funnit många skärvor där? Flintavslag från tillverkning av pilspetsar, skäror och dolkar? Jag har inte svaret, men förklaringen räcker för mig... när mina tankar går till den som lagt dolken på hyllan...

Ask och alm

Hjort i dag:

Tur och stuckatur

Ett fullmånedygn och ännu en dag med sydligt väder... eller, kanske mera passande, sytligt. Under de tidiga förmiddagstimmarna drev blötsnön nästan horisontellt genom luften och packade in hela naturen i vitt. Allt som vände sidan till fick ett lager stuckatur över sig. Skulpturalt och, trots allt, riktigt vackert.

En promenadtur anträdde vi också, mina vänner och jag. Men på upplevelsesidan blev det ganska magert. Med uppfällda kapuschonger och djupt neddragna kepsar blev uppmärksamheten klart begränsad.

Detta hindrade dock icke att vi observerade tvenne, över nejden hastigt uppdykande och lika hastigt försvinnande, ringduvor. Ett tydligt tecken är vår (!) bedömning. Visst är det på gång... När jag senare under eftermiddagen lyssnar på nyheterna i radio får jag höra Åke i Falköping berätta om den första tranan vid Hornborga. Ovanligt tidigt, är hans bedömning...

Förlorat omdöme

Ibland växer hornen ut och då är det lätt att tappa huvudet...

Det är nåt med ljuset

Skyltar utan relevans?

Denna veckan har jag stirrat in mig lite i skyltarnas värld. Och det finns mycket att upptäcka och förundras över i denna flora av diffusa, osynliga och luddiga budskap.
Under lång tid har jag förfasats över den totala bristen på estetik som möter vägfararen när han eller hon besöker Hulu.
På den lilla gräsplätten vid affären med sina gamla, stolta och vackra träd finns en skyltflora som slår det mesta vad beräffar skräpighet. Och är skyltarnas budskap aktuella? Behövs dom?
En gammal blek, med alger påväxt, 50-skylt toppad med en skylt som signalerar ”Annan fara” som i sin tur har en bucklig tilläggsskylt som varnar för lekande barn. Uppriktigt sagt det är sällan man ser några lekande barn här. Och jag antar att det är därför som alltför många bilister ger fullständigt faen i allt vad hastighetsbegränsning genom byn betyder. Dom har inte sett några lekande barn. Och då är det väl bara att gasa på?
Nästa skylt gör reklam för BingoLotto. Och har så gjort i flera år. Oftast är det inget mera budskap på skylten. Skylten bara står där och skräpar. Den skymmer sikten i korsningen precis som den jätteblaffa till skylt upplyser om att det är 4 kilometer till B&B. Hade det inte varit mera lämpligt att sätta den skylten på andra sidan stora genomfarten? För att bevara det lilla grönområdets estetiska värden. Jag vet inte om jag är ensam om att märka hur det verkligen ser ut. Porten till den här delen av Fhulu är enligt mitt förmenande i hög grad missprydande...

Utraderade budskap

Igår delade jag med mig av iakttagelsen av ”diffuserde budskap”. Idag när jag var ute i ett uppdrag nere vid sjön upptäcker jag ytterligare ett par skyltar med samma ursprungliga budskap. Troligen uppsatta vid samma tidpunkt – för många år sedan – då larmnumret fortfarande var 90000.
Vad beträffar de idag, nyupptäckta skyltarna går jag längre i min bedömning av graden av budskapsbärande och använder istället epitetet ”utraderade budskap”.
Märk väl att skylten, från gårdagens inlägg, som kamouflerats av albuskar faktiskt är den som har det tydligaste budskapet.
Skyltarna som varit utsatta för väder och vind har inte pallat för det slitaget. Funderar på hur länge de här viktiga informationsbärarna saknat sitt budskap. Och vad som händer när budskapet plöstligt skulle behöva nå fram?
Rekommendation till beställaren är att reklamera hela partiet, men risken är väl överhängande att den möjligheten är förbi och att även texten på garantisedeln bleknat bort...

Diffuserade budskap

Att sätta upp en skylt är ju rätt vanligt när någon vill informera. Eller vill styra och hålla ordning. Vanligt är också att skyltar som mist sin funktion blir kvar där de en gång blivit uppsatta. Eller som här på mina bilder. Skyltar som mer och mer tappar slagkraften i sitt budskap. Under påverkan av naturen kommer dessa skyltar snart att leva sitt eget liv. En text som bleknat bort har kompletterats med en textremsa. På detta sätt får det ursprungliga försvagade budskapet en liten förstärkning. Och skylten kan leva vidare ett tag till.
En annan skylt som jag observerat under mina promenader är en vackert blå, som lyser fram mellan albuskarna i vägdiket, och som med sin vita text uppmanar läsaren att kontakta brandkåren vid risk som kan skada grundvattnet.
Med lite trixande är skylten fullt läsbar. I all fall så länge det är vinter. Men när lövet slår ut kommer den att leva sitt eget liv där i skymundan... stå där med sitt budskap och inte kunna nå ut...

Ledupplysning

Infrusna objekt

Sydlig vind, tre plusgrader och regn idag.  Det ser ut att bli stabilt gråväder minst ett par veckor framöver. Extra trist nu denna veckan då skolorna har sportlov. Det behövs verkligen en vecka mitt i vintern med stärkande aktiviteter utomhus. Tillfällen att byta luft i lungorna, befria sin kropp och sin själ och göra sig av med överskottsenergi.

Hos mig är väl det inte så där väldigt mycket överskott av energi. Ofta tvärtom. Men ändå måste jag ut en stund på dagen just för det där med själen. Minst ett par timmar. Bara för att få använda mina sinnen. Ögon och öron. Se och lyssna. Och för att väcka min kreativitet.

Som vanligt bar det av nedåt sjön. Nederbörd och plusgrader har gjort isen alldeles nyspolad. Att gå på den kräver god stabilitet och kontroll på jämviktstillståndet. Annars slutar det högst sannolikt med platt fall. Jag riskade inte idag. Bara en liten, liten bit ut på isen för att föreviga de tre infrusna objekt som är finns utställda alldeles nära land.

1) Berloque (Berlock).

2) Diameter (Diameter).

3) Attention (Givakt).

Kärnkraft

Coccothraustes coccothraustes... ja så heter stenknäcken på latin. När jag läser i mitt uppslagsverk, ”Våra svenska fåglar i färg”, får jag reda på att det vetenskapliga namnet är grekiska och betyder kärnknäckare. På norska heter den kjernebiter. Alltså rakt av översatt: ”kärnbitare”. Det finska namnet är nokkavarpunen... men vad det ordagrant betyder får jag släppa tillsvidare... men jag gillar att säga det... Prova gärna högt! Titta... en nokkavarpunen!
På bilden syns vilken enorm näbb den har. Det ser ut som hela huvudet är näbben...
När jag började kolla på fåglar i min tidiga ungdom (hmm, det är längesedan) var stenknäcken inget man kunde se här i mina marker. Det är på senare tid som den blivit mera vanlig. Här i byn är den numera årsviss. Ja, den till och med häckar. Och drar varje sommar runt här med sina ungfåglar. De har ett läte som är väldigt speciellt och som överröstar de flesta andra ljud som gräsklippare, bilar och stark vind...  ett väldigt distinkt pix, pix, pix som ofta hörs i flykten och röjer dess närvaro.
Denna vinter, och i synnerhet två senaste veckorna, har tre stenknäckar besökt mitt fågelmatnings-center flitigt. Det är främst solroskärnorna som de hämtar kraft ur. För stenknäcken som har ett redskap som kan utveckla en kraft av 50 kilopond är solrosfrön ingen utmaning. De bjuder tämligen mesigt motstånd. Däremot körsbärskärnor tarvar lite mer att knäcka, men fixas lätt av en stenknäck. Här snackar vi om kärnkraft... även om det inte bokstavligt handlar om att klyva atomer... så är det ändå lite däråt...
Trots att stenknäckarna är framme vid fröautomaten väldigt ofta har jag haft lite svårt att fotografera dem. De är blyga. Mest skygga av alla ”mina” fågelbordsarter. Enda undantaget skulle möjligen kunna vara skatorna... när de är tillsammans flera stycken är de oerhört vaksamma och tar till vingarna för minsta rörelse...


Från vänster i bilden: Nötväcka, stenknäck och grönfink.

Trollbundet på Abecita

”Fantasien får dagligen och stundligen mat i skogen”... ett citat av John Bauer... den unge konstnären från Jönköping som hämtade inspiration till sina målningar av tomtar och troll i skogarna kring södra Vättern.
I kväll var det fotokväll på Abecita konstmuseum i Borås. Där berättade konst- och naturfotografen Mats Andersson historien om John Bauer. John Bauer, och hans familj, omkom under tragiska omständigheter då ångaren Per Brahe förliste i en höststorm på Vättern år 1918. John Bauer var då 36 år gammal.
Mats har med sin kamera följt i John Bauers fotspår. Mats visade bland annat bilder från egna dykningar som han gjort på förlisningplatsen. Men framförallt handlade kvällen om bilder från de miljöer där John Bauer sannolikt hämtade inspiration till sina motiv. Mats har ägnat flera år åt att utforska vad som kunnat väcka John Bauers fantasi och sätta den i rörelse. Mats har kommit det väl på spåren och har i sina bilder hittat många av de väsen som man kan tänka ligger till grund för målningar till ”Bland tomtar och troll” och ”Prinsessan Tuvstarr”. Mats jobbar nästan uteslutande med svartvita bilder. Mycket oskärpa. Dubbelexponeringar. Ibland hårda kontraster. Men vanligen mjuka, nästan drömska bilder. Han skapar en illusorisk värld med sina bilder. Där verkligheten omvandlas, eller kanske i sammanhanget mera passande, förtrollas till en dröm- och fantasivärld. Som ur drömmar... med flyktiga intryck... men i nästan varje bild någon, mer eller mindre dold figur... Dessa dolda väsen som finns att upptäcka i många av hans bilder håller betraktarna på halster... och utmanar deras fantasi...
Och utan tvekan lyckades Mats att trollbinda kvällens publik...
– Trivsamt och inspirerande! Tack Mats!

Kitsliga frågor

Nu har jag beställt linoljekitt. Fem kilo. Efter att ha räknat fram att alla mina nyglasade fönsterbågar tillsammans har cirka 60 meter kittfals. Så nu är det bara att vänta på leverans. Och sedan passa in några dagar med ruggigt väder och stänga in sig i fönsterverkstaden med krita, kitt och kittkniv.
Fönstret på bilden med nio rutor skall sitta i farstukvisten. Likadana bågar sitter på långgarderoberna. Det var lite överraskande att räkna fram mätresultatet av hur mycket kittfals det var i detta fönster. 5,8 meter... 580 centimeter. Om det går åt ett hekto kitt per meter kittfals då lär det bli 6 hekto som behövs här.
För ett par dagar sedan lade jag ut denna bilden på facebook. I en grupp av ”nördar” (förlåt Arja, André, Johan, Wanja, Pierre m fl) som gillar byggnadsvård. Eller som snarare har det som livsstil. Som passion. Jag frågade då hur mycket kitt det skulle gå åt... och naturligtvis fick jag svar... 1 kilo per 10 meter kittfals. Nu beror det ju naturligtvis på hur djup falsen är. Mina fönster som är sedan förra sekelskiftet har en relativt grund fals. Därför lär det räcka och bli över med de fem kilo jag beställt.
Samtidigt som många i gruppen engagerade sig i min konkreta fråga så dök också nya frågor upp. Följdfrågor. Vilket fabrikat på kitt? Du färdigstryker väl insidan innan du glasar? Använder du tryckkitt (sättkitt). Den där sista frågan är en samvetsfråga. Hade hoppas slippa få den – faktiskt. Men mitt svar är, nej. Jag använder inte sättkitt. Va i hela friden är då sättkitt, undrar säkert du? Sättkitt eller tryckkitt är kitt som man lägger i falsen innan man sätter/trycker i glaset. Sättkittet tätar insidan i falsen mellan glas och trä. På gamla bågar är det ofta lite skevheter och annat som gör att glaset inte alltid kommer i kontakt med bågens trä. Det är också vanligt att det gamla munblåsta glaset är buckligt, vilket då också bidrar till dåligt kontakt mellan glas och båge på insidan. Kombination av skevhet i bågen och buckligt glas kan göra att det blir ganska mycket luft.
Det finns dock en del komplikationer med sättkitt. Dels är det kletigt att få på plats om man inte tränat. Dels är det lurigt att lägga lagom mycket där det verkligen behövs. Lägger man jämnt över hela ytan är det ändå inte säkert att det räcker för att täta glipan eller så blir det för mycket, och då får man pressa bort en del som då ”bajsar” ut på baksidan. Då får man sedan skrapa och fixa. Glaset blir kladdigt. Det finns också risk att man knäcker glas när man står där och pressar. Glaset är i vissa fall bara 1,5 mm tjockt. Kanske till och med tunnare i någon kant. En annan är också att man förminskar kittfalsen på utsidan ytterligare om man lägger kitt bakom glaset. Jag prioriterar att få så mycket kitt som möjligt mot glas och trä på utsidan. Jag följde även ”traditionen”, för det fanns inget sättkitt i bågarna när jag plockade ur glaset. Tänker nu när jag skriver att det kanske är en bra metod att granska sina bågar när allt är klart. Och därefter pressa ner lite linoljekitt inifrån där det är alldeles åt helsike för mycket glipor. Ska testa det!
Nåja, jag vet inte riktigt varför jag skriver allt detta. Men jag tänker att jag vill reda ut för mig själv vilket beslut jag tagit och på vilka grunder.
Och kanske kan du ha nytta av det när du själv ställs inför denna kitsliga fråga...

 

Inlägget uppdaterat/korrigerat 2021.01.27 efter upptäckt skriv-/räknefel.

Möte med en klon?

Min vana trogen gick jag en kvällspromenad även denna afton. Brukar försöka att klämma minst en timmes promenad alla kvällar som jag inte är upptagen med annat. I kväll kom jag ut just i den sena skymningen.

När jag kom nedåt sjön bestämde jag mig för att gå över isen. Det blev lite ljusare än att fortsätta hela vägen genom skogen. På långt avstånd ute på isen ser jag några fåglar. Åtta mindre och två större. Åtta korpar och två havsörnar. Örnarna ser ut som två gubbar som sitter och pimpelfiskar. Lite hoptryckta. Hukande. Bilden är ju rätt otydlig. Tagen med normaloptik i halvmörker. Den är mera som ett bevis på att jag inte fabulerar om allt jag ser. Det är alltid lika roligt att se dessa stora fåglar som på senare tid blivit sjön trogna.

Idag tror jag att de provianterade i pimpelfiskarnas spår. Jag brukar alltid rekommendera de som fiskar att lämna kvar alla småfiskar på isen. De som är för små att ta hem. Dessa kvarlämnade fiskar bidrar på ett bra sätt till kringstyrkande vinterörnars mathållning.

Så du som vinterfiskar: Lämna fångsten på isen. Den kommer till god nytta.

När jag sedan närmar mig Haganäs badplats ser jag en figur som står där helt stilla. Är det nån som väntar på mig? Som sett mig ute på isen.

För den som just sett tv-serien ”Äkta människor” blir det en naturlig fråga att ställa: Vems klon är detta? Gubben i fråga verkar dock lite stel. Och är ganska svår att komma till tals med. Han verkar urladdad och programmeringen håller på att konvertera. Grundämnet som han är byggd av är synnerligen instabilt. Troligen kommer figuren inom kort att genomgå fullständig transformering. Jag ger upp alla tankar på konversation. Men skulpturen ger inte upp. Han kommunicerar på sitt personliga sätt. Han gör mig berörd. Han får mig att dra på munnen. Han får mig att reflektera. Ställa frågor. Att tänka. Han gör mig glad inuti. Och jag sänder en tanke till den eller de som skapat honom...
– Ni gav min kvällspromenad extra dimensioner... Tack för det!

Disa gör dis

Mitt på dagen klarnade det upp och himlen blev blå. Solen nästan gassade och fåglarna lockades att sjunga och kvittra. Det droppade smältvatten från stupröret och det blev med ens så underbart vårlikt!
Jag hade en del måstegöranden inomhus... men kunde inte motstå... lämnade allt det åt sitt öde. Tog på mig min sågmundering och gick upp till min rishög och kvistade lite klenved som jag släpat fram.
Men plötsligt blev det disigt vid horisonten ute över sjön. Den klara himlen var inte längre så klar. Något stort, grått och fuktigt drog hastigt in över nejden. Ridån gick ner och det blev svinkallt.
När jag kom in för att värma mig kastade jag reflexmässigt ett öga på min almanacka.
Namnsdagar idag: Disa och Hjördis... Aha, det är så det ligger till... Det är Disa som är igång, och gör dis...