Rymmare och fasttagare

I går kväll, när jag skrev om Simbas kurragömmalek, erinrade jag mig en händelse som ägde rum en söndag i slutet av maj. Denna söndagseftermiddag hade jag suttit ett par timmar på en sten i skogsbrynet för att försöka få klarhet i huruvida jag fått en knipa att häcka i en nyuppsatt holk. Det fanns indikationer i den riktningen. En knipa sågs då och då komma flygande nerifrån sjön och upp över skogen där den försvann ur sikte. Det fanns också dun som fastnat i nederkanten av ingångshålet på holken. Bäst som jag satt där på stenen, i skogen, vid holken, nåddes mina öron plötsligt av ett fasligt oväsen. Nerifrån gården kom det. Det var upprorstämning hos starfamiljen i holken på vedbacken. Skrän och skrik! Oj, tänkte jag och hastade ner för att se vad som stod på. Väl som jag visade mig händelsens närhet blev situationen klar. En sparvhök hade fångat en av föräldrarna stare. Den andra föräldern satt på en gren ovanför och skrek i högan sky. Även de närmsta grannarna var engagerade i försöken att jaga överfallaren på flykt. När jag fick syn på höken hade den brottat ner staren på marken. Höken satt tungt på sitt byte. Dödsångesten kved ur starens hårt pressade bröst. Mitt uppdykande kom dock att bryta den pågående dramatiken för en kort stund.
Höken stirrade hastigt på mig med sina svavelgula ögon. I häpenheten släppte den taget om sitt byte. Staren for upp med ett skrik... yes, tjihiii jag är friiiiiiiii... och passade på att rymma. Med snabba vingslag, nära marken drog den iväg ner mot huset. I detsamma tog höken upp jakten på nytt. Kom på vingarna och störtade iväg. Med några snabba klipp var den strax ikapp den flyende staren. Staren närmade sig husväggen. Såg ljuset genom husets fönster... och PANG... rakt i rutan... Det blev en blodfläck på glaset... och staren föll död ner. Höken som kom tätt efter gjorde en snabb manöver men flög in i väggen med en duns... och hamnade på marken. Där blev den sittande en stund. Omtumlad. Med utbredda vingar och flämtande med öppen näbb. På några få sekunder kvicknade höken till. Nappade åt sig den döda staren och försvann in i skogsbrynet. Det var en stunds dramatik. Vi, alla som såg på, följde andlöst hela händelsen fram till sin upplösning...

– – – – –
Hur gick det då för familjen stare? Jo, den ensamma föräldern tog sitt fulla ansvar. Säkert ivrigt påhejad av sina vänner. Staren ökade takten på matningen och lyckades få ut alla sina ungar samtidigt som alla de andra paren i grannskapet. Som middagsmat i hökarnas hem gick den förlorade partnern in i kretsloppet på ett brutalt sätt... och de sista flygturerna gjordes i hökfamiljens magar...