Den här sommaren har varit rätt tuff för många småfåglar. Brist på insekter gjorde att det blev svårt med mat till ungarna. Trots det lyckades två hårt arbetande rödhakemakar mata fram en kull i min närhet. Under slåttertiden hördes deras varnings- och kontaktläten borta i ravinen. Tick, tick, tick! Parallellt med att de unga rödhakarna växte upp hade jag en sommarkatt här hos mig på besök. Simba. Jag har berättat tidigare om honom. Och om hans alltmer växande färdighet och intresse för jakt. Bland allt det han släpade in i mitt kök fanns två unga rödhakar. När Simba flyttade hem till sin urbana miljö blev det lugnare i de närmaste omgivningarna. Efter att ha lekt med de små krabaterna lämnades de livlösa inför mina morgontrötta ögon. Och till mitt förtret. Jag gillade Simba. Men jag ogillade hans alltmer ”lyckade” jakter. Han hade ju Friskisar i skålen? Och ibland lite Pussi! Bara några dagar efter att Simba lämnat jaktmarken dök det upp en liten nyfiken krabat. En ung rödhake. En kavat liten typ. Jag kallar honom för Robinson (som enda överlevare och som travesti på hans engelska namn Robin). Robinson verkar lite övergiven och sökande. Kanske tror han att Simba bara bjudit in hans syskon att leka en stund. Och hoppas att de skall komma ut snart. Han behöver ju deras sällskap. Robinson tittar uppfordrande på mig. Nästan anklagande. Och jag vet inte vad jag skall säga till honom. Hur skall jag kunna ta hand om detta lilla fågelhjärtats röst? Jag har inte svaret. Bara sorgen.
– – – – –
Det är trevligt med husdjur. Det är viktigt också. Ensamma människor behöver en kamrat. En hund. En katt. Barn mår bra av att växa upp med djur. Det är otvivelaktigt något positivt med det. Svårt att förneka. Men vetskapen om att kringstrykande katter dödar mer än 10 miljoner*) småfåglar varje år gör det hela känslomässigt väldigt grumligt.
*) = Siffran är hämtad från Naturskyddsföreningen på nätet och härstammar från en undersökning gjord av Ekologihuset i Lund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar