Blasted!

Igår kväll fick jag för mig att gå och lägga mig tidigt. Tidigt för mig betyder före midnatt. Har kört med vakenmissbruk i allt för långa perioder under sommaren och är just nu inne i en sådan. Kände dock under kvällen att sömntåget var på väg in på perrongen. Och passade på att hoppa på. Klockan var väl vid pass 22.30. Jag somnade, för ovanlighetens skull, nästan bums. En timma senare väcktes jag av katten Simbas ihärdiga jamande. Mjau, mjau, mjau, mjau... Jäkla katt! Jag for upp med ett skutt... sömndrucken och ilsken. Betedde mig allmänt ohyfsat mot den helt oförstående stackars katten. Efter en stund gick jag så åter till sängs... men då fanns det inga mera sömntåg att åka med. Det sista hade redan gått. Inte ens en nattlig spårvagn. Det var bara att stiga upp. Käka några knäckemackor och dricka en mugg te. Så småningom blev det väl trots allt lite sömn.
På morgonen tog jag en stor mugg nybryggt starkt kaffe. Gick ut och satte mig på trappan. Lät den sömndruckna blicken scanna av den närmaste omgivningen. Drog några djupa klunkar kaffe och andades in den tunga doften av blommande lind. Svepte med blicken över grönsakslandet. Min stolthet. Över potatis, grönkål, morötter, kålrot och rödbetor... men va i hela...!!! Rödbetorna ser konstiga ut... jag verkligen konstiga... Halva blasten är borta! På alla rödbetor! Sablar! Ett rådjur hade haft kalas i natt. Nu var min fina rödbetsodling helt fördärvad. Blasted!
Så slår det mig i detsamma att det naturligtvis var detta som föranledde Simba att väcka mig mitt i natten. Han hade varit ute och sett vad som pågick. Han ville, i all välmening, göra mig uppmärksam på det. Trög som jag var gick det inte alls in i min skalle att katten hade något viktigt att berätta. Så på sätt och vis får jag väl skylla mig själv.
Förmiddagens aktivitet blev att sätta upp ett nät kring återstoden av rödbetorna. Rädda vad som räddas kan. Det blev också en räd bland de andra växterna i landet. Och så det fördömda bladmöglet. Både Cherie, Amandine och Rocket har fått svåra angrepp av potatisbladmögel. Även här gällde tesen ”rädda vad som räddas kan”. För att undvika brunröta återstod bara att klippa av all blast och hoppas att knölarna får ligga friska och fina tills de är dags att skörda.