Utan titel

Nyfagat landskap

 

Självtryck

Förutsättningarna har funnits men initiativet har uteblivit. Ända tills nu. Ja, det var faktiskt förra sommaren som teorier, planer och praktik sammanfördes till verkställighet.

Till mitt vindskydd hör en egen brunn. Det är ur den jag, medelst en eldriven pump, hämtar mitt vatten. Sommaren 2018 gjorde det sig påmint att vattenreserven inte tål alltför stort uttag. Visserligen klarade jag mig utan att brunnen sinade. Samtidigt tiggde mina odlingar om vatten. Att ta vatten ur den egna brunnen var inte att tänka på. Och effekten med regndans och böner om nederbörd hjälpte föga.

Därefter avlöpte några somrar där behovet av vattning blev mindre påkallat. Dessutom gjorde jag en grop nere vid bäcken som jag hämtade vatten ur med kannor och hinkar. En stor tunna och en utlagd takränna under stupröret blev gott tillskott de dagar det kom regn.

Under tiden som dessa odlingssomrar passerade sneglade jag mer och mer på den gamla grävda brunnen som hör till gården. Den brunnen ligger cirka 80 meter ovanför mitt vindskydd. Men mellan brunnen och trädgårdslandet finns en hög kulle. Skulle det gå att ordna självtryck från brunnen? Jag funderade. Jag sporde sådana som jag trodde kunde ge svar.

– Du behöver en sugande pump!

– Du kan skaffa en dränkbar pump!

Jag sökte på nätet efter svar men där blev det om möjligt än mer komplicerat. Många åsikter och idéer men inget som syntes enkelt och lättbegripligt.

Återstod inget annat än att utföra ett praktiskt prov. En entums plastslang med kran från ett tidigare ”vattenprojekt” på gården fanns gömd i ett skjul. Det blev att rulla ut slangen och kapa till rätt längd.

Skulle nivåskillnaden mellan brunnens botten och trädgårdslandet vara tillräckligt för självtryck? Och hur ordna detta flöde? Återigen sporde jag de som jag trodde kunde ha svar på frågan. Och jag testade några metoder. Den ena mera omöjlig än den andra.

Det gällde ju att fylla slangen med vatten och sedan stoppa ner den övre änden i brunnen. För att sedan hoppas att flödet skulle komma igång. Mina två första misslyckade försök vill jag inte ens redovisa här. Ni får finna på något annat att skratta åt. De tog lång tid att utföra och ledde inte till något annat är total fysisk utmattning. Och påtagliga hopplöshetskänslor.

Så en dag språkade jag med vännen Ingemar som ännu inte blivit invigd i mina planer. Jag berättade om projektet och undrade då hur jag skulle kunna få igång det önskade självtrycket.

Utan att idiotförklara mig svarade han lågmält men med självklarhet:

– Jag brukar göra så här: Jag stoppar ner slangen i brunnen. Kopplar trädgårdsslangen på kranen vid tappstället. Öppnar kranen och vrider på vattnet!

Sååå, självklart enkelt! På det sättet kunde jag driva ut all luft ur min transportledning. Jag gick upp till brunnen och hörde till slut hur det upphörde att bubbla luft ur vattnet. Och dessutom att nivån i brunnen syntes öka.

Därefter ner till kranen som stängdes av. Bort med trädgårdsslangen. Öppna kranen… VOILÀ… vattnet kom flödade ur pipen!

Förra sommarens initiala prov visade också att trycket räckte gott till för att driva en enkel vattenspridare.

Önskar att jag själv kommit på lösningen! Men där fanns uppenbarligen alltför många blockeringar i min tankeapparat...

Inbjudan till humledrottningen

Allt emellanåt byter jag ut gamla holkar till nya. Alla gamla behöver nödvändigtvis inte vara helt kass. Bara lite ”ledsna”. Sedan en tid har jag lagt undan några av de gamla holkarna i akt om mening att göra renoveringar. Byta ett tak eller en monteringsribba.

De senaste dagarna har lockat fram humledrottningarna ur sina vintergömmor. Jag har uppfattat dem som väldigt talrika. Kanske beror det på att alla kommit på vingarna samtidigt.

I stunden kom jag att tänka på de gamla fågelholkarna som blivit liggande på hög. Undrar om de skulle kunna tjäna som humleholkar?

Efter eget huvud har jag förfärdigat två stycken experimentholkar enligt ovanstående illustrationer.

Jag bytte ut framstycket på fågelholken mot en heltäckande skiva. Fyllde holken med en blandning av halm och hö. Inte hårt packat utan ganska luftigt.

Skruvade fast framstycket. Ingången till holken blir nu underifrån i det lilla utrymmet där framstycket tidigare suttit. Nu återstår det att se om det blir något hyresgäst. Om försöket lyckas lovar jag att återkomma i ämnet! Håll tummarna!

Sista räfset

Denna bild togs igår, tisdag den 18 april. Det var eftermiddag och jag körde den sista kärran löv till komposten.

Det mesta av lövet i Sorgedalen gick att elda men det blev några kärror att köra. Främst beroende på att den lynniga vinden gjorde det äventyrligt att tända högarna. Dessutom var vindriktningen i huvudsak sådan att mycket av röken tenderade att dra sig ner bland bostäderna.

Dagen innan eldade jag ganska många högar. Vattnade en bred ring runt varje hög och eldade en i taget.

Lugnt och säkert kändes det.

Nu är årets fagning/röjning i huvudsak avklarad. Cirka etthundra mantimmar har det gått åt. Allt inkluderat: Räfsning, lastning, körning, eldning... Som jag tidigare i ett inlägg skrivit har detta gått att genomföra tack vare vänner som villigt kommit på besök. Greppat var sin räfsa och skapat ivriga arbetslag. Allt inramat av god anda och trivsel. Vi har fikat tillsammans, lunchat och samtalat.

JAG ÄR SÅÅÅÅ TACKSAM!

Röjehjälp i Sorgedalen

Kyla och värme

Huset som jag lever i är byggt 1955. Då för tiden utrustades det med centralvärme genom vedpanna i gjutjärn, rinnande kallt och varmt vatten, avlopp och dessutom kylskåp. De som lät bygga huset var min mor och far. De hade båda levt hela sina liv utan dessa tre nymodigheter. För deras del gällde vedspis i köket och kaminer i rummen. I bästa fall kakelugnar. Vatten hämtades i hinkar i brunn ute på gården. I min mors fall var det att bära vatten från brunnen uppför ett rejält motlut. I köket stod en hink med vatten. En hink med ”skulor”. Skulhinken var den tidens ”avlopp” och fick bäras ut när hinken var full. En del av skulorna förtärdes av hushållsgrisen.

Kylskåp fanns inte. Man fick lita till jordkällaren och saltbaljan. Och under kallare årstid fungerade en skänk ute i kvisten som närbelägen förvaring av kylvaror. Kvisten var ett ouppvärmt vindfång vid ytterdörren.
Toaletten utgjordes av ett torrdass. För att uträtta sina behov fick man företa sig en liten promenad från boningshuset till avträdet. I min mors hem var det väldigt primitivt ordnat. Längst in i vagnsskjulet var ett litet bås uppspikat. I båset satt en stång på snedden. Stången utgjorde alltså ”toasitsen”. Det som lämnades efter besöket gjorde sällskap med ladugårdsdyngan och blev gödsel på åkern.

Toaletten i stugan från 1955 placerades i källaren. Nära till avlopp som då för tiden var en slaskbrunn alldeles nedanför huset. Slaskbrunnen öste min far med hink och hällde ut direkt i potatislandet.
Det var mycket som var annorlunda för inte alltför länge sedan. Numera tar kommunen hand om skiten mot en viss avgift.

Det jag egentligen hade tänkt berätta var om kylskåpet. Denna revolutionerande tingest som satt inbyggd i köksinredet från Länghemssnickerier. Skåpet kom från en firma som hette Håkanssons och liknade mest ett litet kassaskåp. Gediget byggt. Modellen hette Everest och och kylan genererades via ett kompressoraggregat med ammoniakgas.

En väsentlig skillnad på hur min mor och far fram tills de flyttade in i den nybyggda villan var också det elektriska. Visst hade de upplevt elektriskt ljus i sina hem men det kom till ganska sent. Jag tror det var någon gång mellan 1935 och 1940. Med det elektriska följde också, precis som nu, en viss avgift. Något som faktiskt kunde bli ganska kännbart ju mer lampor och apparater som adderades i hemmet.

Detta faktum fick till följd att en, genom fattig uppväxt, nedärvd sparsamhet kom väl till pass. Så när temperaturen sjönk i matkällaren stängdes kylskåpet av.

Det var väsentliga markörer som jag upplevde med detta skåp när sommar blev till höst. Och vinter slog om till vår.

När jag kom hem från skolan någon dag framåt senhösten upplyste min mor följande:
”Nu har vi stängt av skôpet”! Det betydde alltså att kylskåpet var avstängt och att kylvarorna nu förvarades i källaren. Om våren kom så åter den viktiga händelsen: ”Nu har vi satt igång skôpet”! Vilket betydde att temperaturen i matkällaren inte längre kunde garantera mjölkens fräschör.

Denna vinter har jag gjort praktik av denna gamla ”nedärvda” kunskap. I mitten av december stängde jag av ”skôpet”. Naturligtvis delvis beroende på de hotande höga elpriserna. Men också för att känna var mina egna gränser gick. Det har gått alldeles utmärkt att ha alla kylvaror i matkällaren. Där förvaras både det som kräver kyla men också det som nöjer sig med svalt. Hela mitt årsbehov av potatis till exempel förvaras där. Och mycket annat som bidrar till mitt ”prepperförråd”.

Sedan ett par dagar har jag märkt att temperaturen ökat några tiondels grader. Med tanke på den värmebölja som just nu förestår har jag funnit det för gott att avsluta kylförvaring i källaren med denna logiska påföljd:
– ”IDAG HAR JAG SATT IGÅNG SKÔPET”!

Fyra månader utan kylskåp inga problem!

Förutom denna tydliga markör med övergång från den kalla årstiden till den mera tempererade har jag ägnat en del av dagen att skola om mina tomatplantor. Tomatfröna såddes den 23 mars och har hittills stått på fönsterbrädan i ”salongen”. Vartenda frö har grott och plantorna har kommit fint. Nu har jag alltså skolat om dom och nu blir drivplatsen vindsrummet mot söder i gamla Skog.

Dagens sol och värme blev nästan en chock. Kändes som att sommaren kommit på gästspel. Och mer verkar vara på gång… Vitsipporna ploppar upp lite här och var… och de gula liljorna presenterar ett försenat påskfyrverkeri!!!

Ekebacken röjd

Text, text, text...

Eld och rök i bäckakrök

Kanske undrar du varför det röker!?
Dä ä ja' som bränner löv där bäcken kröker!

Påskafton 2023

Med hjälp av mina vänner

När Lasse och Christer var femton respektive sexton år… var jag arton. Det hände emellanåt att vi åkte omkring i min nyförvärvade folka-bubbla. Året var 1972. Det var framför allt exkursionerna under Fältbiolog-tiden som knöt oss samman. Och den knuten har suttit hårt sedan dess. Vi byggde vår relation med studiecirklar, botaniska utflykter, fågelskådande, ugglekvällar och miljöaktioner. Vi hade också flera år i fotoklubben tillsammans.
Femtio år av vänskap… och nu är vi pensionärer alla tre!
För min egen del har jag kommit till en punkt där jag, i allt högre grad, behöver hjälp för att klara skötseln av ängarna. Vissa moment tendrar att suga musten ur kroppen. Och framförallt dra ut på tiden. Det går inte längre att köra ensam med räfsan i sju timmar om dagen dag efter dag. Motivationen är i stort sett den samma som tidigare. Jag älskar verkligen jobbet med lövet. Men återhämtning kräver, med stigande ålder, mer och mer tid.
I detta läget är det helt oundgängligt och oerhört värdefullt att få hjälp.
Idag har vi delat en dags arbete och gemenskap här i Skog. I Björkebackens nordvästra hörn. Den här dagen skänkte fina möjligheter att njuta av naturen, lyssna till hackspettens trummande… och få ett välgörande fyspass.
Just den här delen av ängen är nog den mest lövrika av totala ängsarealen. Den lilla ängsbiten, med sina cirka 1400 kvadratmeter, är omgiven av många träd. Delvis utanför min egen gräns. När det är lövfällning och vinden ligger på från väst, vilket det ju ofta gör, landar mycket av grannfastighetens löv ”hos mig”.
Vi lastade ”lådan” på fyrhjulingssläpet och jag körde till lövkomposten tio gånger. Avrundat mättes den totala volymen till cirka åtta kubikmeter löv! Främst från ek, lind, asp, hassel och bok. Ett litet men värdefullt steg i skötselåret!

– – –

Lennon/McCartney, 1967/Joe Cocker, 1969:
Try With A Little Help From My Friends!
I’m gonna keep on tryin’ yeah
I’m gonna make it with my friends!

Heldag i Björkebacken

Tumult vid matplatsen

Uppvärmning

I morse var det tio minusgrader och lite snö hade fallit under natten. Framåt lunchtid hade snön försvunnit i sydsluttningarna. Vid 14-tiden kunde jag köra ett uppvärmningpass med räfsan.

Lite längre fram på eftermiddagen var det till och med så torrt i backen att det gick att bränna ett område med fjolårsgräs och vinterståndare av ängsvädd.
Det var ett litet område som blommade väldigt fint under sensommaren och som då fick blomma ut. Den mossa som fläckvis fanns försvann också i krattningen efter att det brunnit över. Resultatet blev utmärkt.

Det känns bra att ha kommit igång med årets löv-maraton. Och belöningen för ett hårt arbetspass blev en fin kväll där i sluttningen. Koltrasten tränade revirsång. Staren som kom i går hade också sjungit upp sig och spelade några takter ur sin repertoar. I bakgrunden porlade bäcken muntert samtidigt som röken gav nejden en vårlig bouquet…

Fäll upp kragen – stå pall

I helgen färdades jag på vägarna i Skaraborg. På hemväg från Lidköping i går gjorde jag stopp vid Stora Bjurum och Trandansen. Väl ute ur bilen fick jag smaka på en riktig smocka… en rak nordlig isande vind. Det blev att fälla upp kragen och ställa sig i lä.

Utmed Naturumets södra sida var det trots allt ganska behagligt. Från den positionen ”avkodades” ett stort antal fåglar. Stjärtand, bläsand, kricka, brunand, bläsgås och många fler… och tranor naturligtvis. Cirka 3 200 hade räknats.

I morse vaknade jag vid fyratiden. Var uppe en liten sväng för ett trängande behov. Kikade på termometern… minus 9 grader!!!

Uppladdningen för att köra igång fagningen i ängarna kommer av sig gång på gång. Det gäller att hitta på jobb som trots vädret ändå går att utföra. Förmiddagen i dag har jag ägnat åt att stapla ved. Äntligen är ”knabbarna” uppfloade. Tidsödande både att hugga och att stapla. Men nu är det gjort… i en uppfälld krage!!!

Dagsmejan smälte efterhand bort snön där där solen kom åt. Jag kunde köra bort några lövhögar som räfsades ihop i förra veckan. Under arbete med veden hörde jag vårens första sädesärla. Två gånger hörde jag den… men jag kunde inte upptäcka den. Årets första stare här i Skog, däremot… den både hördes och syntes. I högsta almens topp anmälde den sin ankomst! Välkommen, ropade jag till svar. Under almarna hade också de allra första blåsipporna kommit upp. De har trotsat både snö och kyla… visst hängde de lite med huvudena men manade ändå till optimism!

Väderleksrapporterna spår mera regn, snö, snöblandat. Kylan tycks hålla i sig så långt prognoserna når. Polarvindar på gång… fäll upp kragen – stå pall!

Sådda förhoppningar

Förra årets tomatodling överträffade förväntningarna och gav mersmak. Till en början var jag dock lite otålig. Jag tyckte det dröjde länge innan den första tomaten gick att skörda. Därför testar jag nu att starta tidigare.

Idag kom tomatfröna i jorden. Två veckor tidigare än förra året. Tre sorter; Shirley med sju frön, Paola med sex frön... och repris på förra årets högavkastande och goda Gardeners Delight... tror jag räknade 40 frön. Om alla gror och jag lyckas skola om dem utan missöden bör det bli styvt 50 plantor. Det går kanske inte att få plats för alla, men ett större antalet ger goda möjligheter att välja de kraftigaste och bästa exemplaren.

Nu gror förhoppningarna!

Lite å vart

Idag har det varit ett tydligt genombrott för våren. I går tippade det över och nu framledes blir dagarna längre. Natten kortare. Men det har varit ganska tjurigt väder hittills. Ett par snösmockor. Tjäle i marken. Och blött ovanpå. Massor av vatten i bäcken.
Jag går här otåligt och väntar på att kunna börja att räfsa lövet i ängarna. Testade lite idag men det var ganska tungt. Framförallt att lasta och köra till komposten. Det går men inte optimalt så att säga.
Dagen har innehållit ”lite å vart”. Lite av varje alltså!
Passade på att ge i ”finveden” en extra klyvning. Finveden är den ved som är ämnad för kakelugnen. Prima björk från de båda gammelbjörkarna som stod helt nära vedbacken. Det blev en liten hög. Ska lägga upp den lite mera noga och få den torr och solblekt. Den skall få sällskap av ”knabbarna” som är ämnade till vedspisen. Den veden behöver också läggas upp lite mera ordnat.
Allt samman från röjningarna i markerna ligger nu i vedhögarna. Utom några granspiror. Det fanns några granar bland allt lövsly. Bestämde tidigt att dessa inte skulle gå i kapen. Utan istället bli till stängselstolpar. Så, idag har jag lagt ett timmar på att barka fjorton långa stolpar. Långa därför att de är tänkta att användas till en utökade beteshage för hästar. Det skall bli ”säsongsstolpar”, vilket betyder att de tas upp och in efter betesperioden.
Under dagen har det varit mycket fågel i farten. Två mindre flockar med tranor passerade på låg höjd. Kanske ett 50-tal totalt. Femton sångsvanar… ivrigt trumpetande. Också de på låg höjd över mig där jag stod vid vedklyven. Gröngölingarna är i sitt esse och hörs över hela samhället. Dom är väl i full gång med att ”dra upp” gränserna för sina revir.
Vid lunchtid hade jag sällskap av fåglarna vid fröautomaten. Förutom de arter som checkat in under de gångna dagarna kom där en, i mitt tycke, celeber gäst… en steglits. Han satt där i snöbollsbusken först. Verkade som om han väntade på sin tur. De mera hemmastadda – bergfinkar, bofinkar, domherrar, grönfinkar och stenknäckar – fick ta för sig innan han vågade sin fram.
Men sedan satt han där… i sin brokiga skrud och glänste i solen!
För solen… den tittade också fram idag.
Summa summarum… en riktigt härlig vårdag med ”lite å vart”!

Röjningsbrasor och tranor

Idag har jag eldat ris från hösten och vinterns röjningar. Första brasan tände jag i Intagskullen. Grunden till den var lagd redan förra hösten (2021).
Den andra brasan kommer från röjning i västra delen av ängarna. Här låg också allt riset från de två gammelbjörkarna som fälldes för en månad sedan.
Det var perfekta förhållanden för att elda just idag. Svag vind från söder. Vilket betyder att all rök drog till skogs. Marken är tjälad och det ligger en del snö kvar. Alltså brandrisk noll!

Under den tidiga kvällen, just som det började skymma kom de första tranorna. Två små flockar. Totalt cirka 35 stycken. Ivrigt samtalande under överflygningen. Och jag ropade hej och välkomna!
Fick rapport om att det räknats 232 exemplar vid Hornborgasjön idag. Så nu får de plussa på det antalet. Säkert kommer siffrorna att öka snabbt de närmaste dagarna.
Alltid roligt när de första kommer här förbi... och signalerar vår!