Linolja till lite av varje

Här borde finnas en text...

Målartvätt

Sju år har gått sedan jag startade ytrestaureringen av träfasaden i Skog. Vid den tiden var den svårt medgången. På södersidan hade det mesta av färgen vittrat. Det var mera naket trä och gråludd än färg. Västra gaveln var också väldigt nedgången. De andra sidorna något bättre. Främst då norrsidan som inte utsatts för väder och vind på samma sätt. Där var det mera frågan om naturligt åldrande utan uppenbart färgsläpp.
Jag började det omfattande skrap-, slip-, spacklings- och målningsarbetet 2013. Då gjorde jag södersidan klar. Sedan följde västra gaveln 2014, östra gaveln 2015 och sist norrsidan 2016.
Nu har det alltså gått sju år sedan projektet startade. För att inte förlora det grundarbete som gjordes då har jag beslutat att fräscha upp den södra sidan. Arbetet som gjordes har stått sig bra. Väl medveten om att det krävdes hårt jobb med underarbetet lade jag massor av timmar på det. Hela fasaden skrapades trären, slipades noga fri från grått träludd. Så noga som möjligt. Har haft en viss oro för att vidhäftningen av färgen inte skulle hålla… men det har det alltså gjort.
Linoljefärg är vad man kallar för ett offerskikt. Från att som nystruken ha hög glans glans övergår den sakta och blir matt. Det naturliga åldrandet ger en behagligt mjuk och vacker yta. Efterhand börjar färgen att ”krita”. Bindemedlet försvagas successivt ner igenom skiktet. När man stryker med handen över brädorna märker man när den processen är igång.
Jag hade säkert kunnat vänta ytterligare ett eller två år med det nu pågående arbetet men valde att ta det säkra före det osäkra.
Idag har jag rengjort hela fasaden, dörren och några av fönsterbågarna med ammoniaktvätt. Detta för att skölja bort kritningen och eventuellt smuts och skapa bra underlag för ny färg.
När jag målade 2013 strök jag väggen tre gånger. Först en gång med 40 procent förtunnad färg som grund, sedan en gång med 20 procent förtunnad som mellanstrykning och slutligen en gång med outspädd färg.
Denna gång skall jag endast bättra svaga fläckar, eventuellt avskrap med förtunnad färg och spackla synliga sprickor med linoljekitt. Därefter får väggen en slutstrykning med oförtunnad linoljefärg.
Det är ett fantastiskt arbete. Det är meditativt och ger kroppen en god varierad träning. Under tiden som jag arbetar upplever jag årstidens ljus och ljud. Idag under pågående arbete hängde en glada som en seglande drake strax ovanför hus och åkrar en lång stund. Ett par bivråkar sågs kretsade mot den blå himlen. Trädgårdssångare, svarthätta, lövsångare och svartvit flugsnappare sjöng växelsång nästan oavbrutet under dagen.
Mycket för kropp, öga och sinne!

PS. Nästa gång som fasaden börjar krita kan det räcka med att påföra så kallad halvolja. Halvolja är en blandning av hälften linolja och hälften terpentin. Då återförs bindemedel och färgen blir nästan som ny igen. Att använda halvolja kan vara en bra lösning för att slippa att färgskiktet byggs upp och blir tjockt. Tjocka färgskikt kan ge upphov till sprickor, blåsor och flagning med en massa arbete som påföljd. Med halvolja på gammal färg blir den som ny igen... och det blir mindre utgifter...

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/06/da-flyter-pa.html
 

På liv och död

Stararna kom igång tidigt i år med sina häckningsbestyr. Redan den 4 maj hittade jag det första äggskalet som avslöjade att kläckningen börjat. Och stararna är många. Antalet tangerar den gamla toppnoteringen tolv par. Och i skrivandets stund kan det vara ytterligare ett på gång, vilket i så fall betyder nytt rekord med tretton häckande par. Tolv i holkar. Ett i hålträd. Förutom de som jag räknat inom mina egna gränser finns ytterligare två par i närbelägna villaträdgårdar.

Det har varit tuffa veckor för mamma och pappa stare. Kyliga dagar och nätter har sannolikt krävt extra energi. Både för att växa och för att hålla värmen. Det har dessutom varit nederbördsfattigt vilket gjort marken hård. Vilket troligen i sin tur gjort maskar och larver passiva och svåråtkomliga.

I veckan efter första kläckningen dök en ny fara upp. Det var en skata som slagit sig på att plocka nykläckta starungar ur holkarna. Det är ganska gott om skator här i grannskapet. Men det verkade som det bara var en individ som klurat ut en metod att stilla sin hunger. Hon hängde sig med klorna i holkhålets underkant. Stoppade sedan in huvudet och plockade ut ”maten”.

Det verkade enkelt. När ungarna hörde skrapet av skatans klor mot holkväggen trodde de naturligtvis att det vankades mat. Sträckte på halsarna och så var skadan skedd. Den genetiska variationen övergick från stare till skata...

Till att börja med blev jag irriterad och arg på den usla skatan. Det kändes som holkarna jag i välmening satt upp oväntat förvandlats till foderautomater. I hastigt mod tänkte leja någon att skjuta den förbannade skatan… Men jägaren som jag sporde hävdade bestämt att skjuta en skata gör man inte ostraffat. Det betyder otur. Och tur var väl det.

Nej, nu behövdes andra sätt att tänka. Letade i min ”verktygsbox” och hittade en tankeövning som jag nyttjat då jag själv inte kunnat påverka situationen: ”Hur skall jag se på detta för att jag skall gilla det?”

Till en början klurade jag på att addera något slags skydd för att skatan inte skulle kunna nå in till ungarna. Ett tjockare framstycke på holken skulle nog kunna hindra. Men i ett akutläge som detta syntes det alltför omständligt… och att montera en sådan anordning skulle innebära störning och riskera göra skadan långt värre. Nej, den åtgärden får bli ett experiment inför kommande säsonger.

Istället fick jag leda in tankarna i skatans perspektiv. Skatan som en länk i näringskedjan. Maskar och larver kalasar på växter och växdelar. Stararna äter maskar och larver. Skatorna äter också växter, växtdelar, maskar och larver men avvaktar gärna tills de förädlats genom stararnas försorg.

Jag fantiserade också om hur det sett ut om skatorna vore endemiska. Alltså att de bara fanns på ett enda ställe. Och just bara här i byn. Bara några få par i hela Sverige. Då hade synen på skatan varit annorlunda. Då hade jag troligtvis satt upp ännu fler ”foderautomater” för att säkra dess fortlevnad. Och förnöjt sett på när de gjorde kalas på späda fågelungar.

Efterhand har det visat sig att skatan inte tagit rubbet. En holk är helt tom. I resten av holkarna sjuder det av liv. Jag har också kunnat ana att när ungarna vuxit till sig har de lärt sig skilja på en förälder med mat på ingång och en hungrig skata.

Efterhand som ungarna vuxit har försöken att röva ungar helt uteblivit. Sista tiden har de något vekare stararna dessutom fått undsättning av nejdens björktrastar. Björktrastarna rycker ut mangrant och tvingar skatorna på flykt. Dessutom är björktrastar bestyckade med träck-bomber. De lättar gladeligen på trycket och skiter kaskader mot alla former av inkräktare. De har inte fått epitetet ”skittrastar” för inte.

Nu när flera av parens ungar är på vingarna kan jag också sluta mig till att skatorna på något sätt räddat ett obestämt antal ungar till vuxet liv. Genom att decimera ungfågelbeståndet har födotillgången varit tillräcklig för de återstående ungarna.

Friska och starka ger de sig nu ut på födosök på egna vingar. Då handlar det återigen om att äta eller ätas…

Lycka till på flykt… och välkomna åter till Skog nästa vår!

Försommardofter och ljud

Xxxxxx...

Så, blev det idag...

Nu har jag gjort klart hela min vårsådd. Potatisen är i jorden sedan ett par veckor. Purjolöken planterade jag ut igår. Och idag har jag sått alla rotfrukter; 40 sträckmeter rödbeta, 30 meter morot, 9 meter gulbeta, 6 meter palsternacka och 6 meter majrova. Desutom 6 sträckmeter mangold.
Att jag satsar så mycket på rödbeta beror på att jag blivit omättligt förtjust i mjölksyrade rödbetor. Jag centrifugerade också fram en hel del rödbetsjos under förra säsongen. Rödbeta är fantastisk att rosta i ugn. Soppa är också helt okej.
Nu är det att hålla tummarna för en god växtsäsong...

Observatören

Aprilväder

Majmorgon i Sorgedalen

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2017/09/namnet-sorgedalen.html

Körsbärsblom och knoppar av hägg

Potatis och plommonblom

Text, text, text...

Denna tiden är att njuta

Trots kyliga och nederbördsfattiga dagar och nätter händer det massor i naturen. Björkarna har fått musöron. Lönnen blommar. Kabblekan som ett gult stråk längs hela bäcken sedan ett par veckor. Ovanligt ymnigt blommande.
Häggen har svällande knoppar beredda att slå ut vilken dag som helst. Svinroten härutanför i backen har redan börjat blomma så smått. Två utslagna. Att svinrot och vitsippa blommar samtidigt känns ovant.
I skymningstimman fångas himmelsljuset i förgätmigejens kalkar.

Fågelsången är väldigt intensiv morgon och kväll. När jag hämtade in morgontidningen hörde jag den första ärtsångaren. Han satt i samma buskage som förra året och ”kastade ärtor i en burk”. Svarthättor sjunger av och till hela dagarna. Vid lunchtid hördes en rödstjärt bortifrån Ringvägen och en dubbeltrast sjöng från den höga lindens topp. Korta, djupa starka toner.

Den svartvita flugsnapparen har fått hit sina honor från tropikerna. Nu har han massor att rådda med… driven till rena nippran. Till kvällen hörs flugsnappare från alla håll, lövsångare likaså. Gransångare, trädpiplärka, bofink, talgoxe, rödhake… och alla trastarna… Stroferna vävs i varandra till ett konstant sorl av röster. Just den här kvällen är en av de mest röststarka jag upplevt på väldigt länge…

Satt en stund på en av mina vilsamma bänkar uppe i Skog. Konstaterade plötsligt och  överraskat att stararna i holken vid vedhögen har börjat mata. Det tog en stund för mig att fatta att det redan är så långt gånget. Att våren är i försommarfas. Föräldrarna kom i täta turer. Det blir små portioner i början. Sannolikt kläcktes äggen under den gångna helgen. Följaktligen är ungarna redo för sina första flygturer lagom till ”himmelsfärdsdagen”. Tidigt i år. Normalt brukar det dröja till första veckan i juni.

För den som vill vara med när allt i naturen händer så gäller det att hänga med. Att vara ute mycket. Lyssna och spana… och nu, senare på kvällen, på väg ner till en nattliga vilan fann jag det synliga beviset för att det är ungar i holken!

Denna tiden är att njuta!

Visit i Röttle By

Föreningen

Tidigare har jag berättat om en, i mitt tycke, märkvärdig vildapel på gården Skärvenäs. Närmare bestämt den apel där min far satte äppelympar i slutet av 1930-talet. (Länkar nedan).
Det är nu vid pass 80 år sedan den unge Kalle skar in de två kvistarna trädet på Stora svea (stora svejdan). Kvistarna härstammar sannolikt från sorten Signe Tillisch.
Trädet har burit frukt år efter år. Senast under hösten 2019 mognade stora friska och goda äpplen. Vid ett besök tillsammans med vännen Christer enades vi om att trädet behövde vård för att lägga ytterligare tid till sin ålder. Tillfället infann sig. Och i samband med denna, ganska omfattande beskärning tog jag vara på några ympkvistar. På grund av svag tillväxt var det ganska ynkliga kvistar. Men det var det som fanns.
För mig känns det roligt, betydelsefullt och spännande med ett försök förena min farfars/fars Skärvenäs med min morfars/mors Skog. Mina rötter.
Nu är denna förening påbörjad. Eller förgrening! Tolv små taniga ympris-kvistar sitter nu fördelade på två vildaplar i Skog. Nu är det bara att hoppas på framgång. Min höga önskan är att få vara med så pass länge att jag hinner se kvistarna blomma! Och allra helst naturligtvis… att kunna skörda en frukt...

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2016/11/fruktlanken.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/02/tradvard.html

Åttaåringen

Den 29 april är yngsta barnbarnet Lisas födelsedag. Lustigt nog sammanfaller det med en handfull vänner som fyller år samma dag. Grattis alla 29:e aprillare!
Om Lisa väntat en dag med att hoppa fram hade hon haft gemensam flaggdag med självaste Konungen.

På tal om att hoppa fram... en nyfunnen passion för åttaåringen är lätt att ana...

Uppsåtlig våda

Denna vår har jag haft bra flyt med eldningen. Trots att det varit torrt i markerna har jag kunnat pricka in tillfällen att både elda löv och ris.

Det mesta lövet av årets röjning har komposterats. Men efter heldagsröjningen i Sorgedalen (sôrjada'n) eldade jag allt löv där. Det var en vindmässigt perfekt eftermiddag. Svag vind från söder gjorde att all rök från de tjugofem högarna drev spikrakt upp mot skogen över mina egna marker. Ingen i byn fick denna gång smaka på vårens mixture av brända fjolårslöv. Dessutom var lövet så torrt att högarna brann ut snabbt och bra.

Vid påsken hade jag två rishögar från höstens och vinterns buskröj och hamling. Den ena högen tände jag planenligt på påskafton strax efter solens nedgång. Läget på den högen medgav tändning trots torr väderlek. Den hårdbetade ängen hade inget fjolårsgräs som kunde fatta eld. Med bäcken som avgränsning österut finns heller inget som kunde få elden att sprida sig. Även denna gång gick röken norrut.

Under natten till påskdagen lovade prognosen något regn. Och regnet kom… det småregnade hela natten. När jag steg upp vid sjutiden på morgonen var det rejält blött på marken… utan att ens äta frukost hastade jag iväg upp till min hög… nu eller aldrig…

Jag slarvade lite med tändmaterialet och det tog en bra stund att få fart på brasan…men när det väl tog sig blev det en magnifik och smått skrämmande eldkvast. Högen brann ner på en timma. Fram på dagen när markfukten började lyfta vände vinden till rak nordlig. Det betydde att den eventuella glöd som spreds med vinden drog rakt ut mot den hårdsnaggade åkern och ner mot bäcken. Brandrisk noll!

Sedan påsken hade inte regnat överhuvudtaget. Kallt på nätterna och soligt på dagarna har gjort att höstens och vinterns allt regnande känns som det inte alls påverkat marken.
Det har varit kruttorrt i markerna. Och det har proklamerats stor brandrisk.

Men så under den gångna helgen väcktes ett hopp om nederbörd. Prognosen visade först ganska mycket regn. Sedan nästan inget. Men vid elvatiden föll de första efterlängade dropparna. Och så pågick det hela dagen. Vid tretiden fattade jag mitt beslut… ”Åretrunthögen” uppe i Intagskullen ska brännas! Och samtidigt allt ris från Vattenfalls röjning i kraftledningsgatan.

Vid tretiden när jag satte stickan till högen var det svag vind från sydväst. Så pass mycket vind att den lilla begynnande lågan i den kruttorra rishögen snart växte till ett hotfullt monster. Det dånade, knastrade och small så det ekade inne i skogen. Det kändes smått olustigt att se på…

Men markfukt och begynnande grönska gjorde det hela att det ändå kändes ganska lugnt. Hela tiden som rishögen brann föll ett sakta stilla regn. Knastret och smällandet blandades med trastsång och morkulleknorr. Och det fortsatte även sedan högen brunnit ner.

Kvällskonserten fortsatte långt in på kvällen och avslutades med rödhakesång.

Under natten väntades vinden bli svag nordlig. Det kom sig så att den enorma glödbädden så kom i lä för den svaga förmiddagsvinden.

Under de nu tjugo åren i ängarna har det blivit en eller ett par rishögar varje vår. Högar bestående av buskar, grenar och hamlingsris. Sådant som avverkas under hösten efter lövfällningen. En av högarna är alltid ämnad att blir påskeld.

Åretrunthögen, den som jag brände nu senast, är en rishög med blandat material som ligger uppe i skogsbrynet. Den högen är avsedd att ta hand som sådant som klipps och sågas under den annars avverkningsfria delen av året. Vår, sommar och tidig höst. Det kan kan också vara träavfall av annat slag som just denna gång… gamla murkna och uttjänta fågelholkar. Den högen är långliggare och eldas vartannat eller vart tredje år. Nu tror jag närmast att den legat ännu längre…

Mera gult

Kabbleka (Caltha palustris)

Den gula sippan

Gulsippa (Anemone ranunculoides)

Fräck i frack

Igår kom flugsnapparen till Skog. Idag blev han porträtterad. I sin svarta rock och vita skjortbröst.

Tidigt i veckan hade jag tankar på att åka till Skaraborg. För att ta tempen på fågellivet i och kring Hornborgasjön. Men jag befann vädret alldeles för bra. Stark sol är inget bra skådarväder. Motljus och hårda skuggor. Nu är jag glad att jag stannade hemma. Det kändes fint att ta emot flugsnapparen på hemmaplan dagen då han anlände. Att välkomna honom hit efter den långa flygturen från tropikerna. Gårdagen bjöd också på den första flygande aurorafjärilen. Bara en sån sak!

Det är alltid lika roligt när flugsnapparen återvänder. I år blev det tidigare än förväntat. Återkomsten brukar jag räkna med under första veckan i maj.

Flugsnapparen är inte bara fin i sin frack. Han är dessutom överhövan fräck. Knappt hinner han landa efter sin långa resa förrän det blir konflikter med traktens stannfåglar. Talgoxar och blåmesar som redan bott in sig i sina holkar får med ens se sin tillvaro ställas på ända. Det blir ett liv och ett kiv.

Flugsnapparen uppträder högljutt och stökigt. Med explosiva attacker gör han allt för att köra ut de etablerade hyresgästerna. Han har inget annat val. Han har ju inte varit här och sett om sina hus. Han lever ju på flugor och måste vintertid flytta dit maten finns. Så går det som det går… krig och tragedier… Om det redan är upptaget och det finns ägg i holken händer det att flugsnapparen bygger ett nytt bo ovanpå.

Snapparen nöjer sig heller inte med en holk. Han vill ha två för han lever ofta i dubbeläktenskap. Några dagar efter att hanen anlänt kommer honorna. Då förväntas av honom att han skall ha fixat nånstans att bo. Det är ont om tid och det dröjer inte länge förrän första honan lägger sig att ruva. Under tiden uppvaktar hanen en nyfunnen älskarinna och erbjuder även henne en plats att bo… När det är fixat återgår han till den förstvalda och lever ett något lugnare familjeliv… emedan älskarinnan får reda upp sitt på solokvist…