På liv och död

Stararna kom igång tidigt i år med sina häckningsbestyr. Redan den 4 maj hittade jag det första äggskalet som avslöjade att kläckningen börjat. Och stararna är många. Antalet tangerar den gamla toppnoteringen tolv par. Och i skrivandets stund kan det vara ytterligare ett på gång, vilket i så fall betyder nytt rekord med tretton häckande par. Tolv i holkar. Ett i hålträd. Förutom de som jag räknat inom mina egna gränser finns ytterligare två par i närbelägna villaträdgårdar.

Det har varit tuffa veckor för mamma och pappa stare. Kyliga dagar och nätter har sannolikt krävt extra energi. Både för att växa och för att hålla värmen. Det har dessutom varit nederbördsfattigt vilket gjort marken hård. Vilket troligen i sin tur gjort maskar och larver passiva och svåråtkomliga.

I veckan efter första kläckningen dök en ny fara upp. Det var en skata som slagit sig på att plocka nykläckta starungar ur holkarna. Det är ganska gott om skator här i grannskapet. Men det verkade som det bara var en individ som klurat ut en metod att stilla sin hunger. Hon hängde sig med klorna i holkhålets underkant. Stoppade sedan in huvudet och plockade ut ”maten”.

Det verkade enkelt. När ungarna hörde skrapet av skatans klor mot holkväggen trodde de naturligtvis att det vankades mat. Sträckte på halsarna och så var skadan skedd. Den genetiska variationen övergick från stare till skata...

Till att börja med blev jag irriterad och arg på den usla skatan. Det kändes som holkarna jag i välmening satt upp oväntat förvandlats till foderautomater. I hastigt mod tänkte leja någon att skjuta den förbannade skatan… Men jägaren som jag sporde hävdade bestämt att skjuta en skata gör man inte ostraffat. Det betyder otur. Och tur var väl det.

Nej, nu behövdes andra sätt att tänka. Letade i min ”verktygsbox” och hittade en tankeövning som jag nyttjat då jag själv inte kunnat påverka situationen: ”Hur skall jag se på detta för att jag skall gilla det?”

Till en början klurade jag på att addera något slags skydd för att skatan inte skulle kunna nå in till ungarna. Ett tjockare framstycke på holken skulle nog kunna hindra. Men i ett akutläge som detta syntes det alltför omständligt… och att montera en sådan anordning skulle innebära störning och riskera göra skadan långt värre. Nej, den åtgärden får bli ett experiment inför kommande säsonger.

Istället fick jag leda in tankarna i skatans perspektiv. Skatan som en länk i näringskedjan. Maskar och larver kalasar på växter och växdelar. Stararna äter maskar och larver. Skatorna äter också växter, växtdelar, maskar och larver men avvaktar gärna tills de förädlats genom stararnas försorg.

Jag fantiserade också om hur det sett ut om skatorna vore endemiska. Alltså att de bara fanns på ett enda ställe. Och just bara här i byn. Bara några få par i hela Sverige. Då hade synen på skatan varit annorlunda. Då hade jag troligtvis satt upp ännu fler ”foderautomater” för att säkra dess fortlevnad. Och förnöjt sett på när de gjorde kalas på späda fågelungar.

Efterhand har det visat sig att skatan inte tagit rubbet. En holk är helt tom. I resten av holkarna sjuder det av liv. Jag har också kunnat ana att när ungarna vuxit till sig har de lärt sig skilja på en förälder med mat på ingång och en hungrig skata.

Efterhand som ungarna vuxit har försöken att röva ungar helt uteblivit. Sista tiden har de något vekare stararna dessutom fått undsättning av nejdens björktrastar. Björktrastarna rycker ut mangrant och tvingar skatorna på flykt. Dessutom är björktrastar bestyckade med träck-bomber. De lättar gladeligen på trycket och skiter kaskader mot alla former av inkräktare. De har inte fått epitetet ”skittrastar” för inte.

Nu när flera av parens ungar är på vingarna kan jag också sluta mig till att skatorna på något sätt räddat ett obestämt antal ungar till vuxet liv. Genom att decimera ungfågelbeståndet har födotillgången varit tillräcklig för de återstående ungarna.

Friska och starka ger de sig nu ut på födosök på egna vingar. Då handlar det återigen om att äta eller ätas…

Lycka till på flykt… och välkomna åter till Skog nästa vår!