Kulturlandskapet i Skog

Kosläpp

Finsbusken – en ärtig ört

 

Det har gått ett par månader nu, men kanske lyssnade du på Naturmorgon i P1 på midsommardagen? Där kunde vi höra fältreportern Jonatan Martinsson tillsammans med Ingvar Claesson berätta om de stäppartade torrängarna på Knätte kullar. Förutom att Ingvar är en av mina vänner sedan länge har också orten Knätte kopplingar till mig. Dubbelkoppling alltså. Från slutet av 1970-talet och fram till hösten 1985 bodde jag där med min familj. Vi hyrde ett ställe i Nåtared. Det var under ”Gröna vågen”. Vi hade växthus med tomater, paprika och gurka, odlade morötter, vitkål, lök och en hel massa annat. Dessutom gjorde vi utflykter i nejden. Bland annat till naturreservatet Knätte kullar. Vi var också med när knätteborna ordnade slåtter i reservatet. Vi deltog i den traditionella skötseln vid flera tillfällen.
Ännu mera kopplingar har jag till Knätte. Min farfar arrenderade gården Stora Remma under en tid av fem år – 1920–1925. Två av mina fastrar föddes där. May 1921 och Anna-Lisa 1923. Och min far började skolan under de åren.

Men nu till saken!
I programmet från Knätte kullar berättades om torrängen som naturtyp och en del av dess karaktärsväxter presenterades. Till juvelen i kronan utnämndes drakblomman. På kullarna växer också sällsyntheter som trollsmultron, blodnäva, vildlin och krissla.
Gemensamt för dessa växter är att de är väl anpassade för långa perioder av torka. Liknande växtmiljöer finns i stäppområden i Östeuropa och Ryssland. Dessutom gynnas örterna av den kalkrika miljön som finns i hela Ätradalen och särskilt då på kullarna i Knätte. Det kalkrika gruset som kullarna mest består av transporterades hit med inlandsisen norrifrån, från den sedimenterade kalkberggrunden som Västgötabergen idag är en rest av. Där Halle- och Hunneberg, Billingen och Kinnekulle är kända exempel.

Vingvialen
Ännu en växt som nämndes i programmet och som har ett gott fäste i Ätradalen och på Knätte kullar är vingvialen (Lathyrus latifolius subsp. heterophyllius).
I programmet fick vi veta att trots att den är storvuxen och frodig så är den väldigt torktålig. Den har djupa rötter och när andra örter runtomkring lider i torka står vingvialen till synes nästan opåverkad.
Den trivs gott på de kalkrika torrbackarna. Vingvialen är ovanlig i andra delar av landet men i Ätradalen och på Falbygden är förekomsten god.

Fins-busken
Med stor glädje och viss stolthet kan jag här i ängarna i Skog också uppvisa ett par exemplar av vingvialen. Vialen här i Skog har sin alldeles egna och speciella historia. Den har aldrig benämnts med sitt vetenskapliga namn. Jag är säker på att ingen visste vad den hette. Däremot fick den ett lokalt namn. Av mina förfäder på gården kallades den alltid för ”Fins-busken”. Ibland också ”Fins trollbuske” eller bara ”trollbusken” rätt och slätt .
Bakgrunden till namnet var att det på orten fanns en så kallad ”klok gubbe”. Gubben hette Peter Fin. Peter Fin var soldat och Fin var hans soldatnamn. Han var född 1812 i Gällstad (död 1891). Han blev soldat 1833 och bodde i soldattorpet nummer 164 i Ruggebo i Tvärred.
Fin var begiven på alkoholhaltiga drycker och fick sannolikt av den anledningen avsked som soldat. Han flyttade då tillsammans med sin hustru Maria Christina Svensdotter (född i Tvärred 1806) till ett torp under gården Berg 1858. Vad jag erfarit hette platsen Vassbacken men fick i folkmun namnet Fina-löcka eller Fines. (Tvärreds kyrkoarkiv, husförhörslängder 1871–1876, sidan 106).
Det var under tiden på Fina-löcka som Peter Fin utvecklade sin verksamhet som ”klok gubbe”. Han sades vara synsk, kunde trolla och spå.

Kändis vida omkring
Fin var känd vida omkring och det finns mycket skrivet om honom och hans förmågor. I hembygdsföreningens bok ”Tvärred förr och nu” (1988) tillägnas Peter Fin hela femton sidor! Mycket av det som står boken är upptecknat av folklivsforskaren Carl-Martin Bergstrand (1899–1998).
I Tvärredsboken kan man i inledningen till kapitlet om Fin läsa följande: ”Under 1860- och 70-talen inföll hans storhetstid. Stora mängder folk strömmade till. De kom från västkusten, långt uppifrån Skaraborg och från västra delarna av Småland. Hans flesta kunder var från Sjuhäradsbygden. Dock sökte inte tvärredsborna honom annat än undantagsvis”.
Bland allt det han kunde stå till tjänst med var att avslöja tjuvar, bedragare och till och med mördare. Han botade både sjuka djur och människor. Han kunde leverera spådomar och förutsägelser och även reda i kärleksaffärer.

Degar och drycker
För att ge läkedom åt människor och kreatur tillredde Fin degar och drycker. Och det är här som trollbusken kommer in i sammanhanget. Min morfars farfar Sven Persson (1793–1864) och morfars far Clas Erik Svensson (1828–1885) bodde på Skog och var samtida med Peter Fin. Det är här som sägnen om trollbusken börjar.
Fin gick i markerna och samlade örter till sina dekokter. Bland de som han uppskattade var bland annat vialen. Vingvialen är en storvuxen ärtväxt. Den är iögonfallande på växtplatsen och det kan anas att den tillmättes särskild uppmärksamhet.
Jag har också förstått att vingvialens frukter, ärtorna, kan ligga i jorden länge innan de gror och växer upp till större omfång.
Lite av detta tror jag också spelat in när växten givits epitetet ”trollbuske”. Det förhöll sig så att den kunde dyka upp lite varsomhelst i den brukade jorden. Den upplöjda marken låg ett tag som vall. Plötsligt, som genom ett under, syntes vialen blomma mitt i åkern. Några år senare kunde den dyka upp någon annanstans. Eller på flera ställen. En sorts magi… rena trolleriet således.

Moget frö
När jag blev ägare till Skog föll det i minnet med trollbusken. Jag visste heller inte vad det var för en växt. En sommar upptäckte jag något som höjde sig över det omgivande på vallen. Det var trollbusken!
Den hade en fantastisk växtkraft. Just detta år hade en lång och fin sommar som varade ända in i sena hösten. Trots att ”busken” slogs av med slåttermaskinen växte den åter upp samma sommar och blommade. Året efter sparade vi den så att den fick moget frö. Jag samlade fröskidorna i en papperspåse. Påsen ställde jag i pannrummet. Senare under under hösten hörde jag hur det prasslade i påsen. Tänkte att nu har mössen kommit in. Men så var det inte. Det var fröskidorna som sprack upp och kastade ärtor med ett smattrande ljud mot påsens insida.
Det året tog jag vara på mycket av ärtorna. De såddes på flera platser ute i ängarna. Av dessa ärtor är det några få som gett nya ”buskar”. Den allra mest frodiga har jag i sydsluttningen cirka femtio meter från min farstutrappa. I år har den, trots torkan under försommaren, blommat ymnigt och satt moget frö.
Än lever Fins-busken här i Skog och än lever historien om soldaten och trollgubben från Ruggebo och Fina-löcka!

Förarbete för efterbete #17

Med assistans av vännen Christer har det idag satts elstängsel inför höstens efterbete i ängarna.
Det är sjuttonde året i följd som dessa förberedelser utförs. I år något senare än vanligt. Sen slåtter ger nu alltså sen betesstart. Men i början av nästa vecka kommer två KRAV-kossor hit till Skog för att fixa slutfinishen i äng och på vall.
Cirka 1200 meter elstängseltråd har vi dragit. Den sträckan begränsar den totala arealen om cirka 3 hektar.
Tanken med efterbete är att efterlikna det gammaldags ängsbruket. Förr i tiden gick kossorna på skogen under somrarna. Efter att ängarna var slagna och höet bärgats fick korna lämna skogen och komma ner i ängarna. På så sätt togs växtligheten under hela sommarhalvåret tillvara. Samtidigt skedde den utmagring av ängsmarken som efter hundratals år givit dessa marker sin unika sammansättning av örter och gräs.


Sinko: Dräktig kossa som är tagen ur mjölkproduktion för att kalva senare under hösten. Sin betyder att kon ställs på mager kost så att mjölken sinar. Detta för att kalven skall tillgodogöra sig näring.

Höbärgning mot alla odds

När detta skrivs har det gått ett dygn sedan sista hötussen samlades upp i Åkes självlastarvagn. Det har under denna tidsrymd också fallit 7,5 millimeter regn. Och mer är på väg.

När vi slog gräset i Sorgedalen förra veckas fredag var väderprognosen hyfsat lovande. Den optimismen kom dock snabbt att dränkas. När gräset låg nyslaget och vi lämnat ängen för kvällsvilan visade prognosen regn så långt som gick att se.

På söndagen tömde jag 15 millimeter ur min regnmätare. Den vattenmättade marken klafsade ljudligt under fötterna och volymen på bäckens brus var rejält uppskruvad.

I min oro över det hela skulle kunna räddas tog jag mig tid till några allvarsamma samtal med högre makter enligt tidigare inövat mönster. Det inövade mönstret innebär att jag kontaktar min hädangångne morbror. Ber honom sammankalla sina syskon för att i gemensam sak besöka Gud fader på hans kontor. Väl därinne framlägga protest mot regnskurar över fädernetorvan i Skog under de närmsta dygnen.

Efter denna seans kunde anas en svag tendens till väderkantring. Prognosen för onsdagen var dock in i det sista: Regn. Detta gjorde att det upplevdes meningslöst att utföra behövlig hövändning. Hade protesten inte rönt bifall? Lite uppgivet konstaterade jag att ”nu får det bli som det vill”. Blir det regn så får vi köra alltsammans till skogen. (Alltså det är här det gamla uttrycket ”det går år skogen” är hämtat). Att kassera fint hö är, förutom ett arbetskrävande arbete också, ett bakslag för den högt ställda ambitionen att det alltid skall komma till nytta.

Onsdagskvällen mulnade. Det blev dystert mörkt ute. Det hade bevisligen regnat både i Vegby och i Hökerum under kvällen. Men här i Skog bara några få droppar! Droppar som sannolikt vände upp mot himlen i samma stund de nådde marken. Den fukt som fanns på torsdagsmorgonen var mindre påtaglig än de tidigare morgnarnas dagg.

Vid en titt i väder-appen hade symbolen ”gråvädersmoln” ersatts med litet moln med sol bakom och redan tidigt på dagen blev den uppgraderad till en fullt lysande solsymbol.

Vi började vända höet vid elvatiden. Värmen flödade. Vinden drog som en fön genom ängen och förde med sig det sista av dagg och gammalt surt regn. Strax efter tre lade vi upp strängar inför lastningen.

Mot alla odds antog detta till slut formen av ett vackert hölass som ”paraderade” ut ur ängen. Och Sorgedalen bytte skepnad till en plats full av lycka och glädje!

Denna torsdag blev, utan jämförelse, augusti månads finaste dag och i mitt perspektiv – en riktig solskenshistoria!

Hannarna tassar in

I slutet av juni hade jag besök av Inger och Mats Runesson från företaget Pratensis, hemmahörande i småländska Lönashult. Inger och Mats var här i Skog för att samla frö från ängsskallra.
Ängsskallran har sedan några år ökat sin förekomst explosionsartat. Det var därför både lämpligt och enkelt att samla mycket frö.
Vid besöket gjorde vi tillsammans en liten rundvandring. Dels för att se på ängsmarkerna. Dels för att kolla var insamling av frö bäst kunde ske.
Jag visade naturligtvis mitt lilla bestånd av kattfot. Och berättade om hur jag på olika sätt försökt att rädda den kvarvarande lilla resten.
Kattfoten har hon- och hanblommor på skilda plantor. Tyvärr är honorna i total dominans. Jag har har bara sett en enda blommande hanplanta från det ursprungliga beståndet.
År 2017 gjordes ett försök att inplantera hanplantor. Det lyckades så tillvida att en planta kom till blomning året efter, alltså 2018. Sedan dess har ingen hanne gått att finna. Troligt är att de dog bort under torksommaren 2018. Blommade och försvann. Deras rotsystem var sannolikt inte tillräckligt utvecklat för att klara den påfrestningen.
– – –
I sammanhanget vill jag också nämna att honplantorna i år, 2023, satte ett nytt rekord i antalet blommande stänglar. Tidigare år har det varit ett tiotal. I år räknade jag till fyrtiofem!!! Det är det mesta som jag sett under mina år här i Skog. Samma tynande gamla plantor gjorde nu något av en kraftansträngning för att rädda sig kvar här in i framtiden. Dock blev det inget lyckat försök. Det blev ingen pollingering. Inget utvecklat frö kunde anas i någon av de granskade fröpenslarna. Vilket alltså beror på avsaknad av hannar.
En trolig orsak till ökad blomning kan ha varit det faktum att jag tog ner en riktigt gammal björk i anslutning till ängsbacken. Björken var en flera hundra år gammal kämpe. Den visade tecken på ålderssvaghet och trots vånda lät jag fälla den. Det gav mera eftermiddagsljus åt backen vilket kan ha gynnat blomningen.
– – –
När jag berättat om arbetet med att rädda kattfoten i Skog fick jag ett vackert löfte! Inger och Rune har inte bara frö i sina ”gömmor” utan också plantor. Där på stående fot blev jag lovad att få några hanplantor av kattfot som utbyte mot skallrafröet.
Idag kom plantorna i ett paket med posten. Femton frodiga pluggplantor med välutvecklade rotsystem!
Med hjälp av dammsugarröret gjorde jag perfekta hål för plantorna. Hällde i en skvätt vatten, satte i planta och plantpinne och tryckte till.
Nu ser jag fram emot en försommar med större könsbalans i kattfotsbeståndet! Hoppas det skall lyckas.

Bilden längst ner: Kanske det kan vara lite svårt att urskilja men LÅNGA PINNAR visar befintliga kattfotsplantor. KORTA PINNAR visar var jag satt de nya pluggplantorna.

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2010/06/pionstatus-9-juni.html
https://sunebroman.blogspot.com/2015/06/kattfot-och-kattfoto.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/11/operation-kattfot.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/05/hon-och-han.html
https://sunebroman.blogspot.com/2023/06/froskord.html

Hövändning mot alla odds

Oväntat men högt önskat blev det väderomslag med sol.
I fredags när vi slog örter och gräs i Sorgedalen anade vi goda chanser till sol och värme de närmsta dagarna. Den förhoppningen grusades dock rejält redan natten till söndag. Då kom 15 millimeter regn i en störtskur.
Det som såg bra ut i tiodygnsprognosen i fredags såg plöstligt väldigt illa ut. Regn i stort sett så långt det gick att se.
Men så hände något... det blev ett fantastiskt torkväder idag!!!
Byig västvind, mestadels klar himmel. Den plan vi hade lagt att köra gräset till skogen ändrades hastigt och det blev hövändning istället.
Nu gäller det att det blir uppehåll ett par dagar till!

Björkebacken bärgad

Tack vare några solglimtar under lördagen gick det att bärga några tussar hö i Björkebacken.
Det var verkligen på gränsen.
Simon från Skärvenäs hämtade med hästkärran som jag drog in i ängen med fyrhjulingen.
Höet blev väl inte lämpat för någon längre tids lagring men duger gott till att fodra med direkt ute i hästhagen.

Väddarna drar

De få stunderna som solen tittar fram och det blir varmt i luften då blir det drag i ängsväddarna som jag sparat.
Idag fanns det påfågelöga, silverstreckad pärlemofjäril, talrikt med citronfjärilar, vinbärsfux och nässelfjäril.
Dessutom gott om humlor och blomflugor i en mångfald av skepnader.

”Sorgis” slutligen slagen

Idag har Sorgedalen blivit slagen. Som den sista arealdelen av slåtterängarna. Det satt långt inne. Vi har väntat och väntat. Hoppats och hoppats. Nog skulle det väl kunna bli några varma och soliga dagar för att kunna få gräset torrt till hö?
Väntan och hopp har gjort att det dröjt ända tills idag. En hel månad senare än normalt.
Hur det kommer att gå i slutändan är osäkert. Det ostadiga lågtrycksbetonade vädret verkar följa oss ända in i hösten.
Under de 17 åren som gräset blivit slaget i Sorgedalen under ”mitt kommando” har det bara hänt en enda gång att vi inte fått det torrt. Alla andra år har det blivit prima hö som kommit till nytta. Ibland till får. Ibland till hästar.

De arealdelar som slagits tidigare denna säsong har mött lite olika öden. Det slogs på slåtterdagen och angränsande dagar (6–8 juli) bärgades veckan efter genom inplastning tillsammans med vallhöet. Det var väl knappt att alltsammans blev helt torrt men ”dinosarie-ägg-metoden” räddade den portionen från förruttnelse.

Mindre delar har jag slagit efterhand och det mesta har packats i fyrhjulingssläpet och rullat iväg till skogen för kompostering.
Backen härutanför kökstrappan som slogs förra fredagen ligger fortfarande kvar orört. Möjligen kan det gå att rädda om det blir ett par dagar sol och värme. Jag har inte petat i det alls sedan det slogs vilket är det bästa för att undvika att det börjar brytas ner när fukt och värme tillförs varannan  dag.
Detta gräs ligger det också i ”solvinkeln” med goda förutsättningar för snabb tork bara vädret infinner sig.

Det har varit ett segt år att vara ängsskötare. Väder-apparana i telefonen har kollats flera gånger per dag i en hel månad. I mitt huvud har samtidigt cirkulerat tankar på hur det kunde ha varit om jag haft djur i ladugården och varit hänvisad till gamla metoder att fixa vinterfoder. En sommar som den hade det sannolikt slutat i totalt haveri.

Om somrarna i fortsättningen blir som förutspås – kalla och regniga – blir det årlig sorg i Sorgedalen...

Relaterad länk:

https://sunebroman.blogspot.com/2017/09/namnet-sorgedalen.html

16 augusti – Kvällsbad i Haganäs

Bocken i bäckadråget

Slåtter i Skog 2023

Förslåtter 2023

Igår startade förslåttern här i Skog. Fem och en halv timma med slåtterbalken. Idag har det arbetet fortsatt. Parallellt med slåtterbalken har Ingemar och Bengt fixat efterputs och klippning av basalskott kring de hamlade lindarna.

Förslåtter betyder att vi slår delar av ängen innan den officiella slåtterdagen. Främst är det för att det är färre lieslåttare och flera räfsare. På så sätt förses räfsarna med fullt jobb medan liarna tar sig an de mera svårlänta ytorna.

Slåtterbalken tar alla ytor där den går att köra. Mistor kring träd. stena och stubbar tar liarna hand om.
Dagens arbete utfördes i ett för ändamålet miserabelt väder. Regn i skur efter skur.
Men trots allt är det att konstatera att surt väder alltid är värst när man tittar ut genom fönstret.
När man väl är ute är det faktiskt helt okej. Riktigt skönt. Lagom arbetstemperatur. Och lien biter alltid bättre när det är fukt i gräset.

Traditionsenligt fick vi också surdegsbröd från Fritsla bageri. Perfekt till gulaschsoppan. Dagen avslutades med kaffe och våfflor.

Stort tack till mina hjälpare! Resultatet... som alltid tip top!

Fröskörd

Den här dagen fick jag besök av två professionella fröspridare – Inger och Mats Runesson från Lönashult i Småland.
För mer än 20 år sedan startade de sin verksamhet som handlade om att producera svenskt ängsfrö. Företaget som så småningom växte fram fick namnet Pratensis. Pratensis är latin och betyder närmast ”växa på äng”. Många av de fleråriga ängsväxterna har Inger och Mats odlat på sin egen gård.
Besöket här i Skog gjordes för att samla in frö av den ettåriga ängsskallran.
Ängsskallran är halvparasit och använder energi från gräs för att frodas. Därför har också skallrorna blivit ett ”vapen” i kampen mot alltför utvecklad gräsväxt. Enkelt uttryckt: Genom skallrornas försorg sänks gräshjöden till små låga blommande örters fördel.
Ängsskallran fanns i några få exemplar vid en inventering som gjordes här i Skog alldeles i början av 2000-talet. Något år senare gick de inte att finna. Ytterligare något år gick och då gjordes en insådd av ängsskallra på ett par ytor. Detta var omkring år 2006. Efterhand har skallrorna ökat i antal och de senaste tre åren fullständigt exploderat.
Nu kommer skallror från Skog att spridas till nya områden. Hoppas att det leder till önskat resultat.

Relaterade inlägg:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/07/skallraormen.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/08/saningsmannen.html

Länk till Pratensis: www.pratensis.se

Plötsligt händer det!

I början av maj 2018 satte jag upp holkar för tornseglare på ladugårdsgaveln i Skog. Året efter blev det starar som flyttade in. Det störde mig så till den grad att jag stängde holkarna med en trälist som jag skruvade upp framför ingångshålet. Jag tyckte väl att stararna hade tillräckligt med bostäder utan att behöva ta seglarholkar i besittning.

Lagom till att tornseglarna anlände året därpå efter sin långa resa från södra Afrika öppnade jag holkarna. På så sätt hoppades jag att seglarna inte skulle möta upptagna lägenheter vid ankomsten. Men det blev inga seglare. Varken år två eller tre. Nu struntade jag i vad som flyttade in. Om stararna ville bo där så okej!

Men nu i förra veckan hände något som gjorde mig väldigt glad! Tornseglarna visade plötsligt intresse för en av holkarna. Och det dröjde inte länge förrän jag en afton vid pass klockan 19 såg båda fåglarna i paret flyga in. Det blev ett säkert tecken.

Nu i eftermiddag har jag suttit några timmar i skuggan vid stugans norra vägg och slappat. Käkat midsommarlunch i repris, druckit kaffe. Och mera kaffe. Och glass. Tillbakalutad. En kanna vatten inom räckhåll. Kikaren till hands och kameran med det långa teleobjektivet.

Det blev en lång väntan men till slut fick jag se ett ansikte i öppningen ett kort ögonblick. Ett karakteristiskt skriii… och vips kom seglaren ut på vingarna. Snabbt som blixten.

Senare efter ett par timmar återkom den och gjorde flera inflygningar mot ladugårdsväggen för att till sist hastigt smita in i holken. Väl därinne hördes dess karakteristiska högljudda skri. Liksom i triumf tycktes det. Jag tror bestämt det betyder att seglarparet gillar läget.

För mig framkallar detta en stark lyckokänsla. Tornseglare är väldigt svårbjudna. Erfarenheter säger att det tar lång tid för dom att acceptera nya boplatser. I detta exempel alltså fem år från det att holken sattes upp tills den blev bebodd. Sannolikt kommer denna boplats att användas åren som kommer. I alla fall om häckningen blir lyckad. Det kommer att bli en fantastisk sommar. Att sitta där vid stugväggen… se och höra seglarna skri och deras vinande vingar. Håller tummarna för att allt skall gå deras väg!

Bonus: Lyckades att få ett par bilder. Det är inga fotografiska mästerverk. Mera som ett bevis för att detta verkligen har hänt!

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2018/05/nu-kommer-seglarna.html

Efterlängtade droppar