Löftesrikt

Igår skrev jag här på bloggen om hur snabbt förändringar kan ske. Igår var det vädret som ändrades. Mot alla odds blev lördagen en av de finaste dagarna i veckan. Den blev precis som jag önskat och långt mycket bättre än vad någon prognos hade spått. Jag kan ibland få för mig att det finns en högre makt som styr min önskan. Det är naturligtvis bara i sagorna och fantasierna som det är så. Men jag tycker inte att jag för den skull behöver sluta att tänka så. Under årets målningsarbete hade jag de bästa tänkbara förhållanden i en hel månad. Jag önskade att juni skulle ge mig möjlighet att genomföra mitt projekt och det uppfylldes på det allra mest fantastiska sätt. När vi sedan skulle ha slåtter och bärga hö så var det i stor sett samma fullträff. Det såg väldigt dystert ut men i sista stund drogs moln och väta åt sidan och vi kunde genomföra allt enligt planen. Och nu alltså min sextionde födelsedag. Lördagen skulle bli usel vädermässigt. Alla sa det. Smhi.se sa det, yr.no sa det, klart.se sa det. Men det blev tvärtom. Det blev som jag önskade, och som det brudpar som gifte sig på Åsundsholm samma dag, önskade.
Idag när jag städade upp efter gårdagens födelsedagsfirande var det ganska ruggigt väder. Men för mig gjorde det detsamma. Jag gick och mös samtidigt som jag diskade, plockade och städade. Plötsligt upptäckte jag en fjäril. I en av mina pelargoner i söderfönstret satt en liten guldvinge! Den gjorde mig glad! Och undrande. Hade den sökt sig in för att skyla sig för vädret? Hade den tänkt att övervintra? Hade den kommit inför mina ögon för att berätta något? Strax därefter upptäcker jag att en av de fem liljorna i fönstret mot väster har en stor och fyllig knopp. Ingen av dessa liljor har blommat sedan jag fick dem under mitt beskydd. Det är tolv år sedan. Nu är den första blomman på väg. Har den kommit för att få mig att stanna upp inför livet? För att jag skall fånga mina dagar?  Har den kommit för att berätta något? Troligtvis. Troligtvis bär både fjärilen och knoppen på ett löfte... vad löftet kan vara är inte kristallklart... inte ännu... men det skänker hoppfullhet och optimism... och framförallt väcks min nyfikenhet...

16 augusti

Idag, den 16 augusti börjar smygjakt på råbock. Hornbärande djur får jagas från och med i dag. Smygjakt betyder inte att det jagas i smyg. Nej, det är jägaren som smyger för att jaga. Ingen hund. Bara jägaren mot råbocken. Jag är inte jägare. Min koppling till dagens datum är att jag firar min födelsedag just denna dag. I år för sextionde gången i ordningen. Jag föddes alltså den 16 augusti 1954. Det var måndag. Klockan var halv tio på kvällen. Min vikt var 4,4 kilo Längden 55 centimeter. Håret var rött. Ögonen blå.

Jag har haft en hel del ångest för den här dagen. Den sextionde födelsedagen. Det har känts ödesmättat på något sätt. Precis som att det mesta av livet ligger bakom. I nära 43 år var jag en stolt medarbetare på en dagstidning. Plötsligt är jag nu en som skäms för att vara en arbetslös. Frågorna och oron inför framtiden har hopat sig och blivit mer och mer som ett ogenomträngligt töcken. Tar mer och mer plats. Och mera kraft.

När jag vaknar denna morgon och drar upp rullgardinen är världen utan för grå och dyster. Det är mulet. Det har regnat i natt och hela landskapet är inpackat i en grå dimma. Jag kollade senast igår på alla vädersajter som går att uppfinna för att se om det kunde skönjas någon ljusglimt i tillvaron. Men icke. Alla prognoser visade dimmoln, helmulet med regn och kanske dessutom något inslag av åska. Ja, ja. Det var så min sextionde födelsedag skulle se ut. Grå och dyster. Men, för tusan, jag hade ju bjudit några gäster. Bäst att försöka skingra tankarna och börja fixa lite inför eftermiddagen och kvällen. Åkte upp till Skog för att värma huset. Just när jag steg ur bilen hörde jag en mindre hackspett uppifrån eket. Genast blev jag bättre till mods. Tände i vedspis och i kakelugn. Plockade fram lite prylar som skulle behövas. Alldeles som jag höll på hörde jag några välbekanta visslingar. Jag sprang ut på trappan. Ovanför stugan mot en blå himmel kretsade två fiskgjusar på låg höjd. Varje gång deras undersidor träffades av solens strålar blixtrade till, som spegelreflexer, i den silvervita fjäderdräkten.

– Vi skall dra i molntäcket så mycket vi förmår, lovade de. Och för varje varv de flög desto mera skingrades molen. Vid elvatiden var himlen mera blå än grå. En lätt bris smekte över nejden. Jag satte upp min lilla flagga och den lekte i vinden. Hoppet för dagen tändes och fick allt mer fäste i mitt sinne. När vi kom till Åsundsholm för att äta lunch flödade värmen emot oss. Senare på eftermiddagen, när alla mina gäster kommit, kunde vi sitta ute och fika. När grillen tändes var det fortfarande uppehåll. Senare, framåt natten, var det stjärnklart och Karlavagnens sju stjärnor avtecknade sig som kristaller mot den mörka augustihimlen.

För mig blev denna dag en fantastisk födelsedag. I takt med att mina vänner dök upp fylldes jag av tacksamhet och glädje. Framförallt nåddes mina tankar av hur snabbt allt kan förändras. Allt det grå, som spåddes i alla dystra prognoser byttes hux flux mot klart väder, sol och värme. Det blev precis så som jag önskat mig att min dag skulle se ut. Precis så kan det också vara med livet, tänker jag. Trots att allt kan se dystert ut kan det snabbt vända och bytas mot glädje, hoppfullhet och tro på framtiden. Även om man förlorat ett och annat på vägen och har fyllt sextio så finns det hopp om ett bra liv…

Drakfrossa

Vi ploppar upp i Bogesund

Bogesund blev mål och vändpunkt för kvällens paddling. Det blåste tämligen friskt och på vågtopparna red vita gäss. I medvinden kunde vi stundtals surfa på vågorna. Men det gällde att skjuta på med paddeln för att få bra häng. Vi gjorde en lov upp mot Kallbadhuset. Roligt, tyckte jag, att få detta perspektiv. Det vanliga är annars att jag sitter i bastun eller på bryggan och blickar ut över den långsträckta Åsunden. Just i denna vackra sensommarkväll hade segelsällskapet satt många segel på vädring. Och det var bra skjuts på båtarna i sydvästan. Skum kring bogen och frekventa kapsejsningar.
Vi angjorde Bogesund vid Kanothuset. Var annars! Lutade oss mot väggen, fikade och njöt av solens allra sista strålar innan den sjönk ner bak skogen vid Strands. När solen dalat friskade vinden i ytterligare och blev byig. Vågorna som vi tidigare lekullt surfat på gav nu, i motvinden, en dusch över däck vid varje bölja. Ute på vattnet var vinden ljuvligt ljum. Sjön var som en ackumulator – laddad med sommarglöd. Nu bjöd den på en tropisk touch med fuktig luft och värme. En så'n kväll det blev! En fantastiskt förlängning av sommaren. Får se var vi ploppar upp härnäst...

Händelser i natten

Innekatten Simba blir alltmer lik sin stora släkting Panthera leo – lejonet i Afrika. Från att ha legat inomhus på nätterna och sovit i lugn och ro, precis som människorna han bor hos, har han nu helt ändrat vanor. Nu går Simba ut i skymningen. Är ute hela natten och kommer in på morgonen när det ljusnat. Sedan ligger han, med tassen framför ögonen, på någon av sina favoritplatser och sover det mesta av dagen.Vad han gör hela nätterna är inte helt klarlagt men vissa spår kan ibland avläsas. Till exempel när jakten varit lyckosam. Några näbbmöss som dött av hjärtslag har jag funnit framlagda som bevis för nattlig fångstlycka. Nyligen hade ett litet ynkligt skogsmusbarn blivit Simbas jaktbyte. Nattens timmar är säkert väldigt spännande. I synnerhet för en innekatt som just börjat konfronteras med sina egna inneboende instinkter. Simba håller helt enkelt på att utforska vem han egentligen är. Från att ha varit en soffprydnad har han nu kommit ut som jägare. Och han har fyllt på rejält med äventyr och spänning i sitt liv. Ugglornas skrik, grävlingens snörvlanden och fladdermössens fladdrande blir som spöken i natten. Att han råkar i slagsmål då och då har jag hört. När det gått för hett till har han kommit in en stund och vilat upp sig. Men sedan gett sig ut i mörkret igen. Då och då har Simba säkerligen också bekantat sig med näbbmusens stora, taggiga släkting igelkotten. Att igelkotten trafikerar min trädgård och närmiljö finns det tydliga tecken på. Igelkotten är noga med att lämna visitkort. Inte gömda eller undanskymda. Nej, de ligger oftast helt öppet på rena och städade platser. De små cheesdoodle-lika korvarna är naturligtvis en av revirets viktiga markeringar. Igelkottens bajs har en stickande frän doft. En helt unik essens. När bajset torkat går det att smula sönder. Då går det också att se att födan till stor del består av myror, skalbaggar och andra insekter. Rester av skelett och täckvingar av kitin finns kvar och ger en god bild av födovalet. När jag läser om igelkottens övriga meny utökas den med nakna snäckor, maskar och gräshoppor. Även ryggradsdjur som mullvadar, möss, ormar och ödlor kan förtäras men oftast då som kadaver (uppgift från Wikipedia).

På trädgårdsgången kan jag spåra

händelser i natten.

Av både igelkott och katten.

Slagkraft

I dag plockade jag fram lien igen. För en stunds arbete. Sista lieslåttern i år. Varje sommar sparar jag en liten rundel framför gamla huset där jag försöker att samla ett koncentrat av ängens växter. De får också tid på sig att blomma ut ordenligt. På denna lilla yta var det som jag, för ett par år sedan, för första gången såg den sexfläckiga bastardsvärmaren. Därför är det extra motiverat att varje år göra på samma sätt – låta blommorna stå kvar extra länge.
Att slå med lie så här sent på säsongen kräver extra slagkraft. Gräset och örterna är väldigt sega och bjuder motstånd även om lien är ordentligt vass. Jag tar små skär. Tyst och fint löper lien genom växtligheten som ger vika. Att slå med lie är på visst sätt ganska arbetsamt. Men med skärpa, rätt rytm och utan stress löper det på fint. Det är bara att nöta och nöta. Jag tycker det är synd att lien i stor utsträckning får stå tillbaka för motordrivna snörsnurror. Miljömässigt är ju lien på alla sätt ett mycket bättre alternativ. Ingen bensin, inga oljor, inget störande ljud – jag kan lyssna på naturen samtidigt som jag jobbar, lägre investeringskostnad, skonsam mot växtligheten, jag får mera muskler och mindre fett, jag blir trött och sover bättre. Lieslåtter är en klart underskattad motionssport som rätt utförd också ger ett överlägset estestiskt resultat.
Som vanligt hade jag tänkt mig ett kvällsdopp vid Haganäs efter genomfört arbete. Det är det bästa sättet att ge mig själv den belöning jag anser jag är värd. Men idag satte vädret stopp för badande. Jag märkte redan när jag åkte ner till sjön att det låg oro i luften. Himlen blev rökigt grågul. En front närmade sig hastigt och plötsligt slog åskan med full kraft. Regnet ökade i styrka. Jag smet in i badhytten. I detsamma började det hagla. Det blev en slagkraftig skur. Ispärlorna trummade hårt på plåttaket. Regn och hagel piskade i vattnet och på bryggan. Luften fylldes av miljarder mikroskopiska droppar. Kvällssolens guldgula ljus fångades i vattendimman. Himlen tonade från gult till rosa. Det blev inget badat som sagt men ovädret med påföljande regnbåge blev min alldeles utmärkta belöning. En gyllene stund...

Bo i hytte

Varje sommar är det minst ett par ladusvalor som bygger sitt bo i badhytten vid Haganäs badplats. I år är det ett par som häckar strax innaför ingången till herravdelningen. Det brukar bli lite smutsigt kring svalboet när ungarna är kläckta och föräldrarna flyger med mat. För att hålla rent i boet vänder ungarna helt sonika rumpan ut över kanten och befriar sin nödighet. Årets bo innehåller tre ungar och mattransporterna går i skytteltrafik. Det är myggor, flugor och sländor som är mest på menyn. Ungarna växer fort. Från att de kläckts till att de flyger dröjer det bara tre veckor. Under den här tiden går det åt stora mängder insekter. Och det blir en rejäl hög med bajs om den får ligga kvar tills hela proceduren är över. Nu är det dock så vist inrättat att jag självpåtaget har sett till att städa under svalornas bo. För att eventuella badande som vill nyttja badhytten skall känna bästa möjliga trivsel. Skötseln av badplatsen är Hulu Samhällsförenings åtagande. Och mitt lilla bidrag är att ”svalstäda”. En stor hink, en vattenkanna och en diskborste är vad som behövs. Och så några minuters vattnande och skrubbande. Sedan är det klart. Ladusvalorna kan vissa somrar få ut tre kullar. I år har svalorna vid Haganäs troligen misslyckats med sina första häckningsförsök för denna sena kull på tre ungar är den enda i år. När jag står och tittar på mattransporterna blir jag lite förundrad. Det verkar som om denna sena kull matas av flera än två vuxna svalor. Sex stycken är det som flyger in och ut i badhytten. Min teori är att svalorna är så sociala att de par som redan fått ut sin sista kull hjälper sina grannar att mata ungar. Jag påstår inte att det är så, men det verkar lurt...

Godmorgon – Godnatt

Tidigt i morse startade jag min dator för att kolla väderprognosen inför kvällens eventuella fullmånepaddling. I detsamma plingade det i mejlboxen. Ett meddelande från en trogen bloggläsare landade överst på listan. Det var avsänt sent kvällen innan. En vacker bild med en soft soluppgång och ett par sommarbruna ben. Bilden andades ro och friskhet. Med ens byttes min morgonseghet mot en obändig lust att morronbada. Nere vid Haganäs låg vattnet som en spegel (en av denna sommarens karakteristikum). En häger längst ute på bryggan lyfte med ett hest skrik. Några svalor jagade över vassen. En ensam sädesärla trippade fram och tillbaka. Hon plockade insekter som satt sig i en bedräglig säkerhet mellan bryggans brädor. Jag doppade mina fötter. Stal min bloggläsares bildidé. Tog mitt morrondopp. Och vilade sedan på bryggan. Utsträckt på mitt badlakan och med en tröja som huvudkudde. Ärlan kikade nyfiket på mig. Lite rastlöst gick den omkring. Den såg ut, precis som jag, att ha det skönt i den stilla morgonen. Den till och med hade lite svårt att komma till rätta i sin njutning. Den prövade den ena platsen efter den andra. La sig att vila. Putsade lite på sin fjäderdräkt. Fällde ett litet dun. Flyttade sig igen. La sig ner. Gnuggade magen mot bryggans bräda. Gonade sig. Flyttade sig. Och gonade sig. Så höll hon på en lång stund. Det var en god morgon både för mig och för den lilla ärlan.
Morgonens väderprognos hade visat att kvällen skulle bli helmulen. När klockan drog mot åtta var det fortfarande helt klart på himlen. Den efterlängtade fullmånepaddlingen kunde genomföras. Det blev en vända bortåt Trollö just när augustimånen hissades upp över Sjöred.
Så avslutades dagen på samma ställe som den inleddes... vid Haganäs brygga... Godnatt!

Lindmystik

Igår skrev jag under rubriken ”Hasselmystik” om hur avklippta hasselnötsrosetter låg på marken under buskarna. Idag på morgonen närmade jag mig lösningen på mysteriet. En nötkråka, ivrigt skränande, dolde sig i en av de plundrade buskarna. Jag såg henne inte. Men jag hörde. Därmed inte sagt att jag knäckt nöten. Det kan naturligtvis vara någon annan som slarvat i hantverket men så här långt får nötkråka vara svaret på gåtan.
Just som utredningen kring hasselmystiken fått detta genombrott dök ett nytt mysterium upp. Detta torde dock vara mera svårlöst. I alla fall i min värld är det så.
Kring alla de nyhamlade lindarna skjuter upp nya skott. Det finns en enorm växtkraft därnere i underjorden. Pådrivet av en varm och gynnsam sommar har dessa skott formligen exploderat. Idag upptäckte en av mina vänner något som jag aldrig någonsin sett. En del av de späda bladen på en av unga lindarnas rotskott hade vuxit ut som strutar. Synnerligen besynnerligt. Naturligtvis finns förklaringen men jag har den inte... har du?

Hasselmystik

Efter kvällsregnet går jag en runda i markerna. Stannar och lyssnar. Tittar. Upptäcker att det ligger några hasselnötter under en av de mest nötbärande buskarna. Vid närmare granskning är det nästan rent från nöter på busken men väldigt många på marken. Jag går runt och tittar på flera buskar. Och det är samma där. Mycket nötter på marken under buskarna. Få kvar på buskarna. Endast ett fåtal är knäckta. De flesta sitter kvar i sina fästen och har skalet intakt. Det ser ut som om de blivit avklippta. Brottstället har mörknat litegrann. Troligen har nötterna legat på backen en tid. Undrar vem som varit framme. Ekorre? Nötkråka? Verkar onödigt och slarvigt att lägga möda på att leta upp fina nötter. Klippa av dem och sedan låta dem ligga kvar på marken? I morgon får jag försöka att vara mera uppmärksam på aktiviteter i hasselsnåren. Kanske kan jag skingra mystiken...

Rammsjön, Dannike 21.09

Nattpaddling vid Torpa

Tre gånger fyr

Strandnära porträtt

”Vilken sommar, det badas friskt ser jag på bloggen.” Ja, så skrev vännen Per till mig i ett meddelande på facebook igår kväll. Och visst är det så. Med risk för att bli tjatig måste jag ändå, detta till trots, visa ett par bilder från i kväll som är tagna i samband med det obligatoriska kvällsdoppet. Nere vid Haganäs var det, likt förra kvällen och förra, helt stilla. De enda ljud som hördes var några svalor som kvittrande drog tätt över vassarna i jakt på kvällsmat. En sädesärlas ”tsilitt, tsilitt” kom utifrån bryggan. Hon satt där och vippade stjärten. Gjorde utflog då och då för att fånga ätbarheter som passerade förbi. En harkrank, en fluga, en slända. Jag tar mitt kvällsdopp. Enda krusningen på vattenytan denna kväll är den jag själv åstadkommer när jag, på den guppande flytbryggan, hoppar ur mina brallor. Från luften hörs plöstligt ett välbekant läte: ”Krrrryi, krrrryi”! Den allra första höstflyttande kärrsnäppan landar på stranden. Hon kommer ensam. Tvärstannar i vattenbrynet. Spejande. Vadar ut tills buken möter vattnet. I detsamma hörs en ensam gluttsnäppa utifrån Långegrund. T j u u,  t j u u,  t j u u... i den annars knäpptysta kvällen. Solen står fortfarande en bit över Bruksudden men det handlar bara om en halvtimma till. Sedan är den borta för dagen. Jag förbannar mig själv att jag inte tog med mitt teleobjektiv. Kärrsnäppan verkar orädd. Kanske trött efter en lång dags flygning. Jag kommer ganska nära men det räcker inte för att ta ett porträtt. Tänker att det är värt en chansning att åka hem. Hämta teleobjektivet och hoppas att hon är kvar.

När jag återvänder går hon lugnt längs strandlinjen och plockar i sig av det hon hittar. Det verkar finnas gott om mat för hon är mer fokuserad på att äta än att vara skygg. Jag får mina bilder. Och kärrsnäppan får sitt kvällsmål.

– – – – –

Tidigare idag träffade jag mina pensionerade kollegor från UT-tiden. Vi är ett litet gäng som träffas då och då för att äta, fika och umgås. Idag lunchade vi på Restaurang Repet i Knalleland. Det var längesedan jag såg så mycket mat på en och samma gång! En gigantisk buffé med asiatisk mat i alla upptänkliga former, sushi och dessutom en stor buffé med svensk husmanskost. Därtill kaffe och dessert. Jag käkade bara av den asiatiska buffén och den var varierad och god. Efter lunch åkte vi till koloniträdgårdarna vid Örestrand och fikade i Lennarts gröna oas. En underbar eftermiddag i en underbar miljö med fantastiska vänner...

Härproducerad lunchbas

Mjölner på drift

Regnet faller, det mullrar på avstånd. En tilltufsad flugsnappare sitter och hukar under några löv i den lilla hamlade linden mitt i Björkebacken. Jag sitter i min farstu med dörren på glänt. Katten Simba ligger tätt intill under min stol. Vi lyssnar på regnet. Avvaktande. Det är mitt på förmiddagen men mörkt som på kvällen. Jag tar en bild av snapparen – 6400 ISO, 1/50 sekund, bländare 5,6. Luften åsktung. När skall det braka löst på allvar?
Åskmullret rullar fram och tillbaka över nejden. Tor verkar mest vara ute och söndagsåka. Planlöst rullar hans bullriga vagn fram och åter över himlen. Kors och tvärs. Han gör plötsligt en kraftig gir bortåt Dannike... Manar på sina dragare och kör en extrasväng utåt Sjöredshållet i full galopp. Det sprakar och dundrar rejält. Men de där riktiga skarpa och blixtrande urladdningarna dröjer. Det blir liksom inget av. Det verkar som om Tor förlorat sin Mjölner och nu åker runt och letar efter den. Till slut rullar vagnen iväg utom hörhåll. Det sista mullret dör ut. Samtidigt sjunger en lågmäld lövsångare ett par diffusa strofer om morgondagen. Borta i Sorgedalen signalerar en gröngöling högljutt ”faran över”. Framåt halvelva ljusnar det i söder. Det kompakta grå byts mot en allt mer lysande himmel. Gardinen dras ifrån. Ett våtvarmt omslag lägger sig över landskapet. Temperaturen stiger till nära 30 grader. Jag svettas ymnigt vid varje rörelse. Under eftermiddagen tar jag en tupplur. Sover drygt en timma. Sitter sedan, sömndrucken, gungande i en trädgårdsstol. Vaknar långsamt. En kustpipare drar över i en rak linje från norr mot söder – p l u u - i i i ,  p l u u - i i i ,  p l u u - i i i . . .  Tre signaler just när den passerar. En stund senare hör jag ett par fiskgjusar signalera till varandra med sina karateristiska snärtiga busvisslingar...  t j u i t t . . . ,  t j u u u i i i i i i i . . . ,  t j u i t t... Strax därefter dyker de upp. Alldeles ovanför där jag sitter. Den ena saknar en handpenna i vardera vingen. Den andra har också en glugg. Gjusarna kretsar över mig och mitt hus... liksom spanar av... stiger lite högre och i upprepade cirklande rörelser försvinner de i nordväst.
Det är en underbar kväll. Och vad är en underbar kväll som inte krönes med ett kvällsbad? Jo, det är en ofullbordad underbar kväll. Vid Haganäs är solen dold bak ett par bulliga, lågt liggande, cumulus. Molnen är som puffiga kuddar ämnade för nattens vila. Solen broderar den yttersta kanten med silver och guld... invävda drömmar och fantasi sänder strålar mot himlen...

Öppen träda

Ett av sommarens mer experimentella projekt är att hålla öppen träda på en areal hos vännen och grannen Christina. Förra året växte här, på hennes åker, mängder av fleråriga ogräs. Högvuxna och grymt vegetativa. Näst intilll ogenomträngliga bestånd av kraftiga gräs och kirskål. Arealen har nu nyttjats till att lägga ner jordvärmeslangar. Och det är nu, genom trädan, tänkt att bli fritt från det mesta av spontanväxande fleråriga ogräs. Planen är att  det sedan skall gå att så in önskad och mera lätthanterlig gröda. Denna sommaren har hittills varit idealisk för att hålla öppen träda. Minst ett par gånger varje vecka kör vi harven över åkern och oroar på det sättet allt som vill växa. En del av rotogräsen kommer upp till ytan. Torkar och dör. En del försvagas och skall förhoppnningsvis tappa kraft att återkomma i samma omfattning som tidigare.
Den gamla harven som vi använder är ett fynd som jag gjort i en stenhög uppe i skogen. Den har legat där i säkert minst 50 år. Det var nog tänkt att den skulle gå till den eviga vilan men blev återuppväckt på den yttersta dagen. Efter att ha släpat fram den från skogen testkörde vi för att se om den gick att använda. Och trots att ena meden var helt sönderrostad fungerade harven utmärkt. Efter att senare ha varit en vända hos smeden Göte i Dannike blev den lika bra som ny. Den sjupinnade fjärderharven är nu perfekt att hänga efter fyrhjulingen. Och med lite extra last på harven gör den ett gott jobb i myllan. Om sommaren fortsätter att vara torr skall nog det mesta av rotogräsen vara borta. Kanske går det att så ny gröda redan i höst...

Tegalurv, mûrtagräs och dalskallar

Idag har jag varit hos vännen Ingvar på Hansagården i Böne och kört hö. För att göra arbete lättare och roligare har vi kommit på att någon gång ibland göra arbetsbyte. Nu var det min tur att lätta Ingvars börda och framförallt förkorta tiden för högbärgningen. Ingvar har ett fantastiskt långtidsprojekt där han under några år arbetat med att förvandla igenvuxna tegar till slåttermark. På tegarna var det för några år sedan en drygt 30-årig granskog. På bilderna kan du se hur tegarna ser ut just idag. För varje år dyker nya örter upp och mångfalden ökar. Nu efter slåttern är det inte så mycket kvar av den rika floran men vackert blommande kåltistlar som undgått lien och några exemplar av slåtterblomma var fortfarande att beskåda. Under vårt tretimmarspass under eftermiddagen hade vi sällskap av ett par sorgmantlar som fladdrade över teg och torrbacke. Rödhake och gärdsmyg varnade och lockade i slåtterängskanten. En ung rödstjärt dök upp och försvann. Tegarna har gett rikligt med hö i år. Örterna som dominerar på hölasset är lentåtel, älggräs, tuvtåtel, knapptåg och fräken. Som vanligt var förr, döptes växterna av bönderna själva. Tegalurv, mûrtagräs och dalskallar är lokala namn för de tre första jag nämnde.
Idag har augustisolen värmt oss. När jag senare tar mitt kvällsdopp vid Haganäs är solen fortfaranade en bit ovan horisonten. Stor och rund och varmt orangeröd... precis som en augustisol skall se ut. Vid Haganäs blir ansamlingen av svalor större och större för varje dag. Efterhand som de blir klara med sina häckningar och ungarna kommer på vingarna samlas de kvällstid över vassarna. Där twittrar de om sommarens alla händelser... När jag simmar ut i sjön är det kav lugnt. Vattnet som en spegel. I stillheten signalerar en rödbena sin ankomst... t j u u u h u u h u u . . . på avstånd svalornas kvitter... skvalpet från mitt badande... en vilset surrande fluga...