I kväll har jag varit på Åvallagården i Gällstad och sett Gällstadrevyn presenterad av Kulturföreningen Kulpåscen. Revytiteln var ”Glädje i huset” och spelades i två akter.
Kvällens föreställning blev lite speciell av det skälet att storpoängen gled revylaget ur händerna. Det hände sig inte bättre, än att när sheriffen skulle gömma sig i den stora trätunnan, där för övrigt också Colt som av en händelse lagt ifrån sig en låda dynamit, hakade hennes stora kjol fast i tunnan. Och hela gömstället brakade ihop till en brädhög. Då avslöjas också, för vidöppen ridå, hur sheriffen öppnar en lucka som var dold bakom tunnan och kryper ut genom den. Och stänger noga efter sig. Därefter briserar dynamiten. Poff. Med rökmol, såklart. Efter en stund kommer en söndersprängd sheriff ner från taket... Ja, alla fattar ju hur det var tänkt... Och en av de som tydligt har svårt att hålla gapflabbet undan är Smygande fisen... Gälltown-distriktets sista indian. Och Colt begraver huvudet i händerna. Men han finner sig snabbt och säger med uppgiven men välspelad röst: Men, va ska alla skratta åt nu då...? – Ja, ni fattar va?
Alltså: Revy är oförutsägbart även för de som vet hur allt skall sluta... Och kulpåscen blev det! Trots, eller tack vare, att det gick galet med tunnan:-)
Tack för en trivsam, familjär, tät och fartfylld underhållning denna freddakväll!
Detta blir tredje lokalrevyn som jag sett denna säsong. Jag är imponerad över allt arbete och engagemang som satsats i var och en av dessa.
Återigen... mina hyllningar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar