Växtkraft med turbo

Idag är det vårdagjämning. Den 20 mars. Joakim har namnsdag. Natten är lika lång som dagen. Och om en vecka blir dagarna längre än natten.
Två glada starar satt i toppen av en lind härutanför och sjöng för full hals. Deras härmljud ger dem en stror repertoar. De kan härma ladusvalor, tofsvipor, måsar och spovar... allt i en enda mix med lustiga knäppanden och knarriga löpor... lite som en DJ som scratchar...
Idag har jag tagit upp mina uttorkade pelargoner från vintervilan. Och gett ett par av dem lite ny jord. Men framförallt vattnat upp dem rejält med växtnäring. Och ställt dem i de allra ljusaste och soligaste fönstren.
När jag var i Kenya förra veckan kunde jag njuta av en mångfald utan motstycke. Fåglar, fjärilar, ormar, ödlor, däggdjur, fladdermöss, råttor, skalbaggar, myggor, flugor... och mängder av varianter av alla dessa.
Ägnade en stund åt att fotografera växter på tomten utanför gästhuset där vi bodde. Stor mångfald och en häpnadsväckande växtkraft. Regnperioden har inte kommit igång ännu. Det var torrt i alla vattendrag. Några kraftiga skurar hade dock passerat de senaste dagarna. Det behövs inte mycket regn för att växtligheten skall vakna till liv. Och man undrar just hur det kan komma sig att det växer så fantastiskt där det före regnet varit till synes alldeles rött och dött. Värme och ljus är säkert svaret. Blommorna blommar en kort, kort tid och pollineras i detsamma. Fröerna mognar snabbt och faller till marken. Sedan ligger dom där och väntar tills det kommer vatten. Och poff... så drar dom igång... Kombinationen av det starka solljuset, värmen och vatten får det hela att fungera som ett växthus med turbo...

Förföljare #2

Igår skrev jag om förföljare. Om långa svansar och om skuggor. På min resa blev jag själv förföljd av något som nästan var värre att rymma ifrån än sin egen skugga. Inte ens mörkret kunde rädda mig. Tvärtom!
Efter bara ett par dagar i Kenya fick jag små röda utslag lite varstans på kroppen. Mest på delar av kroppen som inte dallrar när man går. Alltså där huden ligger nära ben och leder.
Mina medresenärer backade ett par steg när de såg hur prickig jag var. De trodde väl till en början att jag fått någon smittsam sjukdom.
Senare kom de med tips på vad det kunde vara och hur jag skulle göra för att inte det skulle bli värre.
Alla dessa stöttande ord pågick medan utslagen ökade både i antal och omfång. Nätterna blev inte bara varma de blev också fyllda av utvärtes demoner. Klådan var outhärdlig.
Du har fått myggbett! Använder du inte myggnätet? Nej, jag använder inte myggnätet... för jag hade inte sett några myggor. Jo, några men väldigt, väldigt små. Jag tror att det var myggor som hade komplex för sin litenhet. Harmlösa. Och jag tyckte inte det verkade som de gillade mig. I alla fall inte i den utsträckning som motsvarade mina röda prickar.
Mina aktiviteter utökades successivt med alltmer rivande på och klösande. Och allt mindre av det som jag skulle göra. Jag skulle ju skriva och fotografera. Den nattliga mixen av värme och klåda gav mig den ena sömnlösa natten efter den andra.
Väl hemkommen satte jag mig ner för att läsa bipacksedeln till mina malariatabletter. Ni vet det där pappret som ligger i pillerförpackningen och som man ska läsa INNAN man börjar ta medicinen.
Bland de vanliga biverkningarna fanns klådan listad. Några sökningar på Google visade bilder som matchade mina farhågor.
Det blev också ett samtal till sjukrådgivningen för att välja strategi. Sluta att äta malariaprofylax eller fortsätta?
– Fortsätta sa sköterskan Roger i telefonen. Fortsätta!
– Du kan prova att köpa antihistamin för att lindra klådan, sa han sedan.
Så det är nu den lösning som gäller. Malariatabletterna skall ätas en vecka efter man kommit hem. Det är några dagar kvar ännu. Och sedan tar det två till tre dagar innan de verksamma substanserna har lämnat kroppen för gott. Fråga mig inte vart de tar vägen? I värsta fall en oönskad form av miljöpåverkan?
Antihistaminet har nu gjort natten mera lugn... och jag håller på att överlista min förföljare...

Förföljare

I går avslöjande jag att jag rest till Kenya några dagar. Närmare bestämt till Voi. De bilder jag visat och de bilder jag kommer att visa här på bloggen är i första hand inte sådana som du först tänker på när man talar om Afrika. De bilderna kommer också framöver. Men om de starkaste mötena och det viktigaste målet med resan berättar jag till att börja med på annan plats. Men senare kom de delvis att dyka upp även här på bloggen.
Alltnog... det är tredje dagen på resan och när jag inventerar mina bilder leker jag med att samma ord kan ha flera betydelser.
Tail: Skugga, förföljare, stjärt, svans. Under dagarna i Voi såg jag några fåglar med långa stjärtar. Opraktiskt långa tänker jag. Jag misstänker att om de kunde byta till en kortare emellanåt, till en för tillfället mera ända(!)målsenlig, så skulle de utan tvekan göra det.
Att ha en lång stjärt eller svans måste ju ha en bestämd funktion. Säkert är det så. Men när jag såg dessa fåglar flyga kändes det mera som om de fått en förföljare att fly ifrån. Och hur de än bar sig åt kunde de inte skaka av sig sitt efterhängsna följe. Jämförde det med hur svårt det är att skaka av sig sin egen skugga. Den ständiga förföljaren. Här hemma har det ju inte varit något bekymmer med detta under den gångna vintern. Tvärtom så vi ju alla saknat den ständiga förföljaren. För mig blev det ett kärt återseende när jag äntligen kunde säga hej och välkommen tillbaka till min egen skugga. Tänk att jag skulle vara tvungen att fara ända till Afrika för att få se den igen.*)

*) Väl medveten om att om jag stannat hemma så hade jag träffat skuggan här. För just som jag åkte bort var den på väg hit. Men sådant är livet. Tänk att man kan gå om varandra på det sättet. En själv och ens egen skugga!


Du är naturligtvis nyfiken på vilka fåglarna är. Det har jag också varit. Men nu när vännen Jan kikat på mina bilder så kan jag också berätta för dig vad de heter.
Den översta: Spetsstjärtad änka – Straw-tailed Whydah (Vidua fischeri), hane i häckningsdräkt.
Den nedre: Dominikaneränka – Pin-tailed Whydah (Vidua macroura), hane i häckningsdräkt.

Självklart eller grumligt

Några dagar innan jag gav mig iväg på min resa var jag delaktig i ett projekt som handlade om det livsviktiga och tillika självklara vattnet. Har säkert nämnt det här på bloggen?
Som du säkert redan räknat ut av bilderna här ovan har jag gästat en annan kontinent. En av de delar av världen där vatten ständigt är en bristvara. Där människor ibland får gå till fots flera kilometer enkel väg för att hämta ett vatten som är ljummet, smutsigt, infekterat och illaluktande.
Bilderna som jag publicerar i dag är från dag två på min resa.
De fem första bildern är tagna ut genom fönsterrutan. Glasrutor som skiljer mig som betraktare från verkligheten utanför. Jag kan se den men inte känna.
Från flygplanet mellan Nairobi och Mombasa ser vi Kilimanjaro. 5892 meter över havet är den högsta toppen. Snöklädd och vacker sticker den upp ur molnen. Nästa bild är tagen från framsätet i minibussen på vägen mellan Mombasa och Voi. Det kommer en ”shower”. Molnet med det efterlängtade innehållet dyker upp, kramas ur och försvinner lika fort. Lämnar lite ånga efter sig och snart är marken torr igen. Och när regnen väl kommer är de ibland så häftiga att de spolar bort både vägar och hus.
I denna del av världen är vatten mera grumligt än självklart...

Retroaktivt resande

Hej igen!!!
Under tiden som du klickat in dig här på bloggen och tittat på gamla bilder, passade jag på att ta semester. Ledigt från bloggen. Och ledigt från oroande tankar om jobb och framtid. Ja, jag tänkte att även en arbetslös kan må bra av att komma bort ifrån väggarna ett tag?
Under de närmsta dagarna framöver skall jag bjuda dig på ett urval intryck från den resa jag nyligen gjort.
Retroaktivt. Och med korta kommentarer.

Bild 1: Förväntansfull i grått och svart.
Bild 2: Värdinna som flänger flygande.

För 50 år sedan #8

LAMA DJUR · 1963

VIT STORK · 1963

BJÖRN · 1963

För 50 år sedan #7

EN HARE · 1963

2 ABBORRAR SOM SIGGE DRAGIT UPP · 1964

För 50 år sedan #6

THOMAS · 1963 (i bakgrunden pappa)

TOMMY S · 1964

URBAN OCH LENNART · 1964

UR 

ROGER LENNART TOMMY · 1964

För 50 år sedan #5

VÅRAN POSTLÅDA · 1963

PAPPA OCH MAMMA · 1963

VÅRAT HUS · 1963

För 50 år sedan #4

BÄCKEN · 1963

BACK SIPPOR · 1964

För 50 år sedan #3

PAPPA VID KAPEN · 1963

För 50 år sedan #2

DEN GAMLA LINDEN · 1964

DEN GAMLA LINDEN · 1967

För 50 år sedan #1

Bloggen har nu levt i i fyra år drygt. Och varit uppdaterad varenda dag de senaste fjorton månaderna. Som jag tidigare antytt har det ibland varit svårt att finna något att berätta som har kunnat kännas bra och ”värdefullt”. Kände också tydligt att det skulle bli svårt att fortsätta utan att det mesta riskerade att bli upprepningar från förra året. I december bestämde jag att jag skulle tagga ner. Minska antalet inlägg radikalt. 
Men det kom protester! Faktiskt!!! Jag fick höra från när och fjärran att bloggen lästes regelbundet och att det fanns de som fann nöje i min enkla dagbok. Detta gav mig kraft och energi att hänga i ytterligare ett tag.
Just nu har jag bestämt att ta paus. En timeout. Pausen innebär att jag inte publicerar något aktuellt material. Istället skall jag visa några gamla bilder. Bilderna är från 1963 och 1964. Samma år som hembydsföreningen startade. De är mina allra första fotografier, tagna med min allra första kamera, en Agfa Isoly, som jag fick när jag var 9 år. Den hade 120-film. Alltså rulle. Bilderna blev kvadratiska i negativformatet 4x4 centimeter och det fick plats 16 bilder på en rulle. Bilderna i mitt första album är förstorade till 9x9 centimeter inkluderat den vita kanten runt om.
Det som är att märka att motivvalet är i stort sett detsamma för 50 år sedan som det jag presenterar i dag! Det är ting i min närhet, vedkapning, träd, hus, bäcken, djur, vänner. Snacka om upprepningar!
Allt som jag fotograferat med min första kamera har hamnat lite till vänster i bild, beroende på det parallaxfel som kameran har. Parallaxfelet uppstår av den anledning att sökaren och objektivet sitter lite förskjutna i förhållande till varandra. Omedvetenheten om det har gjort att när mitt motiv funnits mitt i sökaren har objektivet ”sett” ett annat utsnitt.
Jag trycker det är lite charmigt. Det ger bilderna karaktär. Och i vissa av bilderna har det inneburit att viss ”sidoinformation” kommit med… Sånt som jag just nu nästan intresserar mig mera för än själva motivet. På en av de kommande bilderna är min kusin Thomas huvudmotiv… men i bakgrunden, och tack vare parallaxfelet, har min pappa kommit med på bilden… Det är alltså ingen snygg komposition... utan en ren tillfällighet... styrd av kamerans fysiska påverkan.
En annan lustig grej är att de bildtitlar som jag tillfogat några av mina bilder i mitt första album innehåller särskrivningar. I stort sett konsekvent. Idag har ju särskrivningar fått stor uppmärksamhet och förekommer mer och mer, till och med i ”seriösa” sammanhang. Särskrivningarna har kommit för att stanna. I mitt album finns till exempel en bild från djurparken föreställande långhalsade djur med vita pälsar. Under bilden står dess titel: LAMA DJUR! En annan företäller en samling blommor är tagen på alldeles för nära håll så den blivit väldigt suddig. Under den bilden står BACK SIPPOR.
Hoppas att denna kommande historiska foto-essä kan vara intressant och i någon mån väcka tankar hos dig som är trogen besökare här på bloggen.
Allting är förändrat men mycket är sig likt...

KÄLLARE I SKOG · 1963

RIMFROST ÖVER LILLSTUGAN · 1964

Biokubisk mångfald

Tema med variationer

Det har handlat mycket om vatten här på bloggen den senaste tiden. Dels har jag varit engagerad i Ulricehamnsvattnets 100-årsjubileum genom den bok som nyligen dunsade ner i brevlådorna hos alla i kommunen. Det har också varit en del forsande vatten på bild och för att inte tala om de skyltar som haft mer eller mindre urvattnade budskap... Ja, du vet säkert vilka jag syftar på.
Det är fler jubileum på gång i vår bygd under detta år. Utan att gå händelserna allt för lågt i förväg kan jag berätta om ett jubileum som redan är helt officiellt. Och det är Tvärreds hembygdsförening som firar 50-årsjubileum. Helt nyligen gjorde jag ett programblad åt föreningen som inom kort kommer att landa i alla brevlådor i Tvärred. Föreningen startade 1964 och det första projektet var att rädda Raska Minas stuga från den totala förgängelsen. Utan hembygdsföreningen hade den varit borta. Skogen hade, under de gångna 50 åren, troligtvis tagit över och dolt den sista resten av alla de bosättningar som funnits i Bokeskogen. På sin höjd hade en stenhög gått att finna. Sedan 1964 har det genomförts många fina och värdefulla projekt i hembygdsföreningens  regi. Hembygdsboken ”Tvärred förr och nu” är ett väl genomarbetat och ovärderligt dokument över vad som tilldragit sig i den vidlyftiga ortens alla hörn. Hembygdsgården Onsered är väl det största och mest omfattande projektet. Med museum och örtagård. Och Gärsbo kvarn. Vid Gärsbo har funnits kvarnar i olika skepnader sedan 1600-talet. Och den som idag, tack vare hembygdsföreningens försorg, finns att beskåda är från 1800-talets första decennium. Den stod klar att användas 1816... så om ett par år är det 200-årsjubileum för kvarnen. Mera jubel alltså!
Mycket vatten har runnit under detta hus under den tid som förflutit... och med tanke på den restaurering som skett de senaste åren lär det fortsätta brusa än ett slag i tidens oändliga ström...

Uppdaterade budskap

Två dagar i rad, den 10 och 11 februari, gjorde jag ett par inlägg här på bloggen som handlade om skyltar. Under rubrikerna ”Diffuserade budskap” och ”Utraderade budskap” visade jag bilder på skyltar som helt förlorat sin informativa text eller hamnat gömda långt inne i naturen. Invuxna i buskage så att de inte alls gick att se.
Idag när jag gick min tvåtimmarspromenad kunde jag konstatera att det skett uppdateringar på skilda fronter. En av vårens mesta budbärare – en planta tussilago – hade skjutit upp sin första stängel och slagit ut sin krona till hälften. Lite avvaktande. Likt ett hissat periskop som kollar runt lite på omgivningen för att se om det är flera som är på väg upp. Eller till och med vågat sig längre. Tussilagon känner av våren i grannskapet liksom! Det gäller ju att vara beredd när ljuset börjar flöda och det släpper på riktigt!
Ett par kilometer längre fram på promenaden syns, på långt håll, en annan kraftigt lysande vårgul prick. En helt ny skylt har kommit upp en av de senaste dagarna! Med uppdaterat budskap och som ersätter de andra som för längesedan förlorat sina...



Länkar till ovan nämnda inlägg:

http://sunebroman.blogspot.se/2014/02/diffuserade-budskap.html

http://sunebroman.blogspot.se/2014/02/utraderade-budskap.html

Vatten i brevlådan

Fredagen den 10 januari var jag, min vana trogen, i Kallis för att bada bastu. Och kallt. Som alltid efter en badkväll, kände jag mig ren både på utsidan och insidan. Sinnena var öppna och jag njöt av att, likt en flanör, sakta gå på bryggan in mot stranden.
Det var en alldeles speciell kväll. Med ett alldeles speciellt ljus. Ljus som reflekterades i himlen och speglades i vattnet.
Kameran var med och jag gjorde några exponeringar för att ta med upplevelsen hem.
Väl hemkommen gjorde jag ett inlägg här på bloggen som fick rubriken ”Ulricehamn – sinnenas stad”.
En av bilderna från kvällen är den av det gamla vattenverket. Byggnaden som just i år fyller hundra. I bakgrunden syns en del av det nya Ulricehamn som under senaste decenniet vuxit fram. Sjöstaden och dess ljus bildar fond till det gamla, lite ensamma och till synes bortglömda, vattenhuset. Även kallbadhuset, eller Kallis som jag kallar(!) det, tillhör det senaste decenniet. Tack vare bryggan som leder dit ut kan man få denna fantastiska vy mot stranden, staden och dess spegelbild.
Några dagar senare får jag en förfrågan om att delta i ett projekt tillsammans med Ulricehamns Energi och Tjäder & Tjäder. Det handlar om vatten. En jubileumsskrift om Ulricehamnsvattnet och dess 100 år.
Tänker – det var ett lustigt sammanträffande att jag så nyligen tog bilder av det gamla vattenverket och miljön däromkring utan att känna till det förestående jubiléet. Och ännu mera märkligt eftersom jag aldrig tidigare fotograferat detta hus. Ibland tänker jag att något leder mig... att jag fått en släng av klärvoajans?
Idag har alla hushåll i kommunen fått VATTEN i sina brevlådor. Och på omslaget finns en av bilderna från en alldeles bestämd kväll i januari...


Länk till inlägget från den 10 januari:
http://sunebroman.blogspot.se/2014/01/ulricehamn-sinnenas-stad.html

Fästeredssund kl 17.33