Belönande överflöd

Signe och Lovisa

Text, text, text...

Förarbete för efterbete #16

Så var det dags igen… för sextonde året. Idag har Sören och jag hjälpts åt att sätta upp elstängslet inför efterbetesperioden.
Återväxten i ängarna denna sensommar har varit svag. Sommarens växtlighet var dock ovanligt stark. Troligen drog gräs och örter all energi ur sina rötter när det växte som bäst. Till detta kommer också bristen på regn. Hittills i augusti har jag uppmätt 40 millimeter. Det mesta av detta har serverats som snabba och intensiva skurar. Svåra för marken att ta emot. Värme och torka som rått däremellan har nog tagit det mesta tillbaka till himmelen ganska omgående.

För traditionens och ordningens skull blir det ändå ett par kossor som får beta några veckor i ängar och på vall här i Skog. De får gå och skava. Göra finputs och fullända de estetiska värdena i kulturlandskapet. För även de magra åren betades ängarna efter slåtterperioden. Och det är ju utmagringen som är nyckeln till mångfalden i beteshagar och slåtterängar.

Kaffe och dopp

Augustikväll kl 20.52

Tur på Åsunden

Nordatlantisk touch

I juni 1998 var jag på resa till Färöarna och Island med familjen. Vi hyrde en liten buss här i Sverige, körde genom Danmark och åkte bilfärja till öarna i Nordatlanten. Först några dagar på Färöarna och sedan ett par veckor med rundresa på Island. Det var en spännande resa på dessa sagoöar. Med minnen som är outplånliga.
I början av juni skrev jag ett inlägg här på bloggen där jag berättade om hur jag vid en tidigare resa till Färöarna sett hur de odlade potatis.
Jag har nu kollat skörderesultatet efter min försöksodling på färöiskt tema. (Se länk nedan). Min slutsats är att det tagit väldigt lång tid för potatisen att växa till sig. Troligen blev det alldeles för tätt för plantan att bryta igenom rotfilten. Och i kombination med näringsfattighet och en alltför skuggig växtplats har det dröjt väldigt länge innan något alls fanns att hitta under torvorna. Från den 6 maj till idag… tre månader för tidigpotatisen Octa att visa något som var värt att koka. Men faktiskt väldigt jämna, fina och framförallt goda knölar. Och sexfaldig förökning får väl anses som godkänt. Även om storleken inte går att skryta med.
Häromdagen fick jag se ett extrapriserbjudande på lammfärs från Island. Grovmalen. Eftersom jag är förtjust i just lammfärs hamnade sju hekto fryst färs i min varukorg.
Idag har jag lagat middagsmat med Nordatlantisk touch: Lammfärsbiffar med råvara från sagornas ö och potatis odlad på färöiskt vis. Alltsammans kompletterat med kokta hemodlade rödbetor toppade med bondbönor, smält smör och lite flingsalt. Till detta en liten sallad på hackad rödbetsblast och strimlad squash.

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2022/05/flagvelta-pa-forsok.html

Höbärgningsfinal

Sorgedalen bärgad

Sorgedalen – 5000 kvadratmeter slåtteräng. Allt gräs slogs i tisdags, vändes igår onsdag och bärgades som hö idag... KRUTTORRT!
Allt på tre dagar! Det har sannolikt aldrig tidigare hänt i den månghundraåriga kulturmarken.

Idag när vi räfsade ihop strängarna för självlastaren visade termometern +34° i skuggan.
Mycket vätska, korta vilopauser och gott humör blev lösenorden för en lyckad avslutning på årets ängsslåtter.
Så trött! Så nöjd! Så tacksam!

Sorgedalen vänd

Sorgedalen slagen

Fullgod fröspridning

Vilodagen till trots… idag har jag fixat leveransklart ”vitaminhö” till hästgården Skärvenäs. Ett välfyllt hästsläp blev det. Hade tänkt att låta det nyslagna ligga till i början av nästa vecka men det gick inte att låta bli. Dels var ett sånt fantastiskt torkväder idag, och tiden nästa vecka kommer att behövas till nästa slåtteryta. Dessutom skvallrade väderrapporten om nattligt regn.
Här ute i Björkebackens sydöstra del kommer solen åt överallt redan tidigt på dagen. Solvinkeln och dagens vindar gjorde att allt var torrt redan vid lunchtid.
Samtidigt som jag vände höet och lade ”breshlor” rörde jag om lite extra med räfsan för att tröska ur så mycket som möjligt av fröna.
Slåtterfibblorna hade mognat och slagit ut sina fröbollar, det mesta av ängsskallrornas frö hade vinden redan kastat ut, darrgräsets små fröhus föll sönder vid minsta beröring. Fullgod fröspridning alltså!

Breshlâ: Hopräfsad sträng av hö, väl utbredd till tork. När höet var torrt räfsades ”breshlan” ihop i en smal sträng för att sedan skjutas ihop till stäkkefång som sedan bars till kärran. Källa: Västgötska dialektord från Södra Redväg. Blidsbergs och Timmele hembygdsföreningar, utgiven 1999.

Koncentration och förlorad skärpa

Den har fått epitetet ”drängagråten”… den delen av ängen som kräver hög koncentration och massor av tålamod för att hacka sig igenom med lien.
I bäckravinens nedre del ligger stenarna tätt och det är ofrånkomligt med stenhugg. Det enda sättet att ta sig igenom är att ta det lugnt och liksom ”känna sig för”. Byta riktning kring stenarna. Vispa med toppen, rycka i tussarna… lirka.
Min metod för att klara mig någorlunda är att starta med tre nyslipade liar. Och att sedan ”förbruka” dem en i taget. Och så har jag med mig brynebocken, en hink vatten och ett par brynestenar. Även om liarna blir näst in till obrukbara är det en vilsam stund att sitta på pallen med brynet. Jag får dock inte till alls samma skärpa med brynet som vid slipning på stenen, men det går ganska snabbt att hjälpligt ”reparera” skadorna. Dom får duga, så att säga…

Relaterad länk – inlägg från 2015:
https://sunebroman.blogspot.com/2015/07/drangagrat-och-klockren-pyrola.html

Moahûleakern bärgad

Idag blev det höbärgning på Moahûleakern och intilliggande ängsremsor... bäckremsan och vägremsan. Två fulla grindsläpkärror drog vi med fyrhjulingen till Lycke och lyckliga hästar!

Packat och klart

Idag blev höet från ängsvallarna och delar av slåtterängarna bärgat. Fem balar med prima torrt hö av ängskvalité. Vallarna slogs den 8 juli. Ängarna vid tre olika tillfällen... den 6, 7 och 9 juli. Alltsammans samlades på vallarna, vändes efter några ”liggedagar” och är nu alltså packat och klart!

Traditionell färgsättning

Igår byggde jag fyra ”svalholkar”. Efter att ha satt upp dem funderade jag på om de kanske behövde kamoufleras på något sätt. Eller att på något sätt få dem att mera likna riktiga svalbon.
Så i morse slog det mig – ”varför gå över ån efter vatten” när det naturliga materialet finns i sjön. I kväll i samband med mitt kvällsdopp tog jag spade och hink till Haganäs och grävde upp några klumpar grålera.
Sedan blandade jag den hårda leran med lite vatten och smetade in boholkarna.
Inom några timmar kommer leran att ha torkat. Då får fasaderna det önskade naturliga utseendet. Närmast den fasadkulör som följer hussvalornas traditionella byggnadsstil.
Samtidigt som krukorna bytte utseende fick jag också möjlighet att täta springor och hål.
Nu är byggprojektet avslutat. Förväntningarna har vuxit...

Nybyggen för svalor

Flera somrar i rad hoppades jag på att få ladusvalor att häcka i ladugården. När de första svalorna anlände från Afrika plockade jag ur fönstret på gavelspetsen för att de skulle få fritt tillträde. I ett blogginlägg från den 2 maj 2013 med rubriken Sommaröppet berättar jag om detta. (Länk nedan). Jag fick till min glädje se dem flytta in. Men det var något mystiskt med deras försök att häcka. Det blev aldrig synligt med några flygga ungar. Detta pågick några somrar. Svalorna kom. De började sin häckning. Men sedan blev det tyst och öde.
En försommardag stod jag på vedbacken med någon syssla. Kanske var det de sista vedträna som skulle komma under tak. Då hörde jag några mystiska läten inifrån ladan. Snabbt stod det klart att det var en kattuggla som huserade där inne.
I detsamma kunde jag ana... att ugglan var den troliga orsaken till svalornas återkommande misslyckande. Att ha sommaröppet i ladan var på sätt och vis alltså att gillra en fälla och samtidigt förse ugglan med mat. Jag drog mig också till minnes att de fladdermöss som tidigare år synts flyga ut ur ladan vid takfoten i skymningen inte synts lika frekvent.
Efter dessa båda iakttagelser är hädanefter fönstergluggen för evigt stängd. Stopp för svalor. Men förhoppningsvis återkomst av fladdermöss.
Häromdagen gjorde jag, tillsammans med en vän, en resa till Gåshult. Gåshult är en gammal gård med höga naturvärden och som nyligen blivit naturreservat. En unik miljö med rik biologisk mångfald och kulturspår. Det är Borås kommun som lägger ännu ett reservat till de sex som redan finns i kommunal regi. Flenstorp, Lindåsabäcken, Rya åsar, Storsjön, Vänga mosse, Älmås… och nu alltså Gåshult. Gåshult är ”arvet” efter Bengt Moqvist som levde och brukade gården och skötte markerna fram till 2018.
När vi vandrade omkring på gården slogs jag av hur mycket hussvalor det var i luften. Det kvittrade överallt kring husen och över ängarna.
Det var just den här dagen de vuxna fåglarna försökte övertyga sina ungar att lämna sina trygga hem och pröva sin vingar. Föräldrarna flög ideligen fram emot ladans vägg och in under takskägget (öfset)… vände och gjorde samma flygning gång på gång.
När jag tittade upp vid takfoten såg jag en hel rad med konstgjorda svalbon. Det var lite olika tingestar som fått ny funktion som bostäder åt svalor. Där var förutom enkla stöd för byggnation i form av ”svalbrädor” också burkar av olika form… typ glassburk. Och så – blomkrukor! Några av de hemmagjorda bona bestod av vanliga blomkrukor av lergods.
Här i Skog ser jag då och då hussvalor vilset flyga över åker och äng. Men för deras behov finns inget byggmaterial tillgängligt. Det behövs jord, sand och gegga för att bygga.
Idag tog jag eftermiddagspaus från lie och räfsa. Ägnade istället tid åt att förfärdiga fyra kopior av Moqvists svalbon. Med hjälp av vinkelslip, ett par borr, brädlappar och några stumpar ståltråd blev dessa experimentbostäder klara och uppsatta. Som inredning lade jag en madrass av torrt hö.
Det skall bli spännande att se om det blir besök av svalor till sommaren.
Hoppas, hoppas, hoppas!


Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/05/sommaroppet.html

Slåtterfika med hembakat och trubadursång