Idag har vännen Ingvar varit här. Tillsammans har vi hackat oss igenom Sorgedalens alla sorgligaste del. Den steniga älvfåran. Redan igår startade Ingvar slåttern i den ett halvt hektar stora ängen med slåtterbalken. Idag var det efterputs och hackeslåtter i bäckravinen. Att slå med lie i den delen av ängen är nåt som närmast kan betecknas som ”drängagråt”. Fullt av förrädiska stenar gör att lien snabbt blir obrukbar. Det kvittar hur försiktigt man än går fram så blir det stenhugg och hastigt förlorad skärpa. Men nu är även det partiet avverkat. Allt gräs har slutligen fallit för liens skärpa. Nu är det bara fråga om hur det går med torken. Det ser inte lovande ut. Regn och kylig väderlek så långt prognoserna når. Men jag slutar inte hoppas, önska och be.
De timmar som man går med lien i ängen ger de bästa tillfällena att verkligen se hur växtligheten ser ut. Var blommorna finns. Och om det skett några spännande förändringar sedan förra året. I år gjorde Ingvar en ny upptäckt. Det som vid första anblicken såg ut att vara ovanligt stora exemplar av klotpyrola visade sig vid närmare granskning vara klockpyrola. Klockrent! Klockpyrolan har funnits i ängen under lång tid. Det vittnar mängden av bladrosetter närmast marken om. Men den har fört en undanskymd tillvaro. Troligen har det ökade ljusinsläppet efterhand gett den mer och mer energi och nu i år var det dags för den att visa upp sig med ett tiotal stänglar! Fantastiskt roligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar