Surt hö och knölar

Nu är ängen slagen. Och höet är bärgat. Ja, tyvärr gick det inte att få gräset i Sorgedalen torrt i år. Det blev inte hö. Det var nära, nära, men torkvädret räckte inte för att krama den sista fukten ur det vissna gräset. Regnet i mitten av veckan satte stopp. Detta år blev ängshöet lagt i kompost. Surt och sorgligt, men det blev lösningen. De hotande regnen som just nu hänger över oss var i annalkande och hade också omintetgjort bärgningen. Nu ligger slåttermarkens hud helt naken. Ängens hår är snaggat ända ned till svålen. Varje liten ojämnhet i backen ligger blottad. Små gropar och kullar avtecknar sig fullt synliga. Tusenårsspår av odling, slåtter, och bete. På ett liknande sätt är det uppe på mitt huvud just nu. Det tre millimeter korta borsthåret på huvudknölen har inte kunnat skydda från allehanda bitande och stickande insekter. Bromsar, blinningar, myggor, knott, hästflugor... och vad mer kan det vara... Blodsugarna har gett mig mängder av bett uppe i svålen. En svål som just nu är full av ojämnheter. Stora knölar. Som halva puttekulor. Det kliar och svider och jag river sårskorpor ideligen. Med blodvite som följd. Ofta har jag skyddat mig från angrepp genom att ha kepsen på, men det har inte hindrat insekternas anfall. De har istället specialiserat sig på bakhåll och riktat sina attacker mot nacken. Troligen kommer jag ha knölar, skorpor och öppna sår kvar ända fram till jul.
Ja, knölarna på huvudet får jag vackert bära. Det är bara att vänja sig vid klådan och ömheten. Andra knölar som är på tillväxt just nu, och som sprider mera glädje och förväntan, är knölarna i jorden. Potatisknölarna. Och, peppar, peppar... ännu är blasten fri från bladmögel. Det verkar kunna arta sig till en fin potatisskörd detta år. Med regn i lagom doser. Och trots allt, tillräckligt varmt för att knölarna skall utvecklas. Bättre sent än aldrig har nu den allra tidigaste sorten, Rocket, mognat och gett åtskilliga smakliga måltider. Blue Belle har jag kikat på men den är den senaste av alla mina sorter så den får jag vänta på. Mandel och Asterix blommar. Hoppas innerligt att dessa, mera önskade knölar, skall räcka ända fram till jul...