Höbärgningsfinal

Sorgedalen bärgad

Sorgedalen – 5000 kvadratmeter slåtteräng. Allt gräs slogs i tisdags, vändes igår onsdag och bärgades som hö idag... KRUTTORRT!
Allt på tre dagar! Det har sannolikt aldrig tidigare hänt i den månghundraåriga kulturmarken.

Idag när vi räfsade ihop strängarna för självlastaren visade termometern +34° i skuggan.
Mycket vätska, korta vilopauser och gott humör blev lösenorden för en lyckad avslutning på årets ängsslåtter.
Så trött! Så nöjd! Så tacksam!

Sorgedalen vänd

Sorgedalen slagen

Fullgod fröspridning

Vilodagen till trots… idag har jag fixat leveransklart ”vitaminhö” till hästgården Skärvenäs. Ett välfyllt hästsläp blev det. Hade tänkt att låta det nyslagna ligga till i början av nästa vecka men det gick inte att låta bli. Dels var ett sånt fantastiskt torkväder idag, och tiden nästa vecka kommer att behövas till nästa slåtteryta. Dessutom skvallrade väderrapporten om nattligt regn.
Här ute i Björkebackens sydöstra del kommer solen åt överallt redan tidigt på dagen. Solvinkeln och dagens vindar gjorde att allt var torrt redan vid lunchtid.
Samtidigt som jag vände höet och lade ”breshlor” rörde jag om lite extra med räfsan för att tröska ur så mycket som möjligt av fröna.
Slåtterfibblorna hade mognat och slagit ut sina fröbollar, det mesta av ängsskallrornas frö hade vinden redan kastat ut, darrgräsets små fröhus föll sönder vid minsta beröring. Fullgod fröspridning alltså!

Breshlâ: Hopräfsad sträng av hö, väl utbredd till tork. När höet var torrt räfsades ”breshlan” ihop i en smal sträng för att sedan skjutas ihop till stäkkefång som sedan bars till kärran. Källa: Västgötska dialektord från Södra Redväg. Blidsbergs och Timmele hembygdsföreningar, utgiven 1999.

Koncentration och förlorad skärpa

Den har fått epitetet ”drängagråten”… den delen av ängen som kräver hög koncentration och massor av tålamod för att hacka sig igenom med lien.
I bäckravinens nedre del ligger stenarna tätt och det är ofrånkomligt med stenhugg. Det enda sättet att ta sig igenom är att ta det lugnt och liksom ”känna sig för”. Byta riktning kring stenarna. Vispa med toppen, rycka i tussarna… lirka.
Min metod för att klara mig någorlunda är att starta med tre nyslipade liar. Och att sedan ”förbruka” dem en i taget. Och så har jag med mig brynebocken, en hink vatten och ett par brynestenar. Även om liarna blir näst in till obrukbara är det en vilsam stund att sitta på pallen med brynet. Jag får dock inte till alls samma skärpa med brynet som vid slipning på stenen, men det går ganska snabbt att hjälpligt ”reparera” skadorna. Dom får duga, så att säga…

Relaterad länk – inlägg från 2015:
https://sunebroman.blogspot.com/2015/07/drangagrat-och-klockren-pyrola.html

Moahûleakern bärgad

Idag blev det höbärgning på Moahûleakern och intilliggande ängsremsor... bäckremsan och vägremsan. Två fulla grindsläpkärror drog vi med fyrhjulingen till Lycke och lyckliga hästar!

Packat och klart

Idag blev höet från ängsvallarna och delar av slåtterängarna bärgat. Fem balar med prima torrt hö av ängskvalité. Vallarna slogs den 8 juli. Ängarna vid tre olika tillfällen... den 6, 7 och 9 juli. Alltsammans samlades på vallarna, vändes efter några ”liggedagar” och är nu alltså packat och klart!

Traditionell färgsättning

Igår byggde jag fyra ”svalholkar”. Efter att ha satt upp dem funderade jag på om de kanske behövde kamoufleras på något sätt. Eller att på något sätt få dem att mera likna riktiga svalbon.
Så i morse slog det mig – ”varför gå över ån efter vatten” när det naturliga materialet finns i sjön. I kväll i samband med mitt kvällsdopp tog jag spade och hink till Haganäs och grävde upp några klumpar grålera.
Sedan blandade jag den hårda leran med lite vatten och smetade in boholkarna.
Inom några timmar kommer leran att ha torkat. Då får fasaderna det önskade naturliga utseendet. Närmast den fasadkulör som följer hussvalornas traditionella byggnadsstil.
Samtidigt som krukorna bytte utseende fick jag också möjlighet att täta springor och hål.
Nu är byggprojektet avslutat. Förväntningarna har vuxit...

Nybyggen för svalor

Flera somrar i rad hoppades jag på att få ladusvalor att häcka i ladugården. När de första svalorna anlände från Afrika plockade jag ur fönstret på gavelspetsen för att de skulle få fritt tillträde. I ett blogginlägg från den 2 maj 2013 med rubriken Sommaröppet berättar jag om detta. (Länk nedan). Jag fick till min glädje se dem flytta in. Men det var något mystiskt med deras försök att häcka. Det blev aldrig synligt med några flygga ungar. Detta pågick några somrar. Svalorna kom. De började sin häckning. Men sedan blev det tyst och öde.
En försommardag stod jag på vedbacken med någon syssla. Kanske var det de sista vedträna som skulle komma under tak. Då hörde jag några mystiska läten inifrån ladan. Snabbt stod det klart att det var en kattuggla som huserade där inne.
I detsamma kunde jag ana... att ugglan var den troliga orsaken till svalornas återkommande misslyckande. Att ha sommaröppet i ladan var på sätt och vis alltså att gillra en fälla och samtidigt förse ugglan med mat. Jag drog mig också till minnes att de fladdermöss som tidigare år synts flyga ut ur ladan vid takfoten i skymningen inte synts lika frekvent.
Efter dessa båda iakttagelser är hädanefter fönstergluggen för evigt stängd. Stopp för svalor. Men förhoppningsvis återkomst av fladdermöss.
Häromdagen gjorde jag, tillsammans med en vän, en resa till Gåshult. Gåshult är en gammal gård med höga naturvärden och som nyligen blivit naturreservat. En unik miljö med rik biologisk mångfald och kulturspår. Det är Borås kommun som lägger ännu ett reservat till de sex som redan finns i kommunal regi. Flenstorp, Lindåsabäcken, Rya åsar, Storsjön, Vänga mosse, Älmås… och nu alltså Gåshult. Gåshult är ”arvet” efter Bengt Moqvist som levde och brukade gården och skötte markerna fram till 2018.
När vi vandrade omkring på gården slogs jag av hur mycket hussvalor det var i luften. Det kvittrade överallt kring husen och över ängarna.
Det var just den här dagen de vuxna fåglarna försökte övertyga sina ungar att lämna sina trygga hem och pröva sin vingar. Föräldrarna flög ideligen fram emot ladans vägg och in under takskägget (öfset)… vände och gjorde samma flygning gång på gång.
När jag tittade upp vid takfoten såg jag en hel rad med konstgjorda svalbon. Det var lite olika tingestar som fått ny funktion som bostäder åt svalor. Där var förutom enkla stöd för byggnation i form av ”svalbrädor” också burkar av olika form… typ glassburk. Och så – blomkrukor! Några av de hemmagjorda bona bestod av vanliga blomkrukor av lergods.
Här i Skog ser jag då och då hussvalor vilset flyga över åker och äng. Men för deras behov finns inget byggmaterial tillgängligt. Det behövs jord, sand och gegga för att bygga.
Idag tog jag eftermiddagspaus från lie och räfsa. Ägnade istället tid åt att förfärdiga fyra kopior av Moqvists svalbon. Med hjälp av vinkelslip, ett par borr, brädlappar och några stumpar ståltråd blev dessa experimentbostäder klara och uppsatta. Som inredning lade jag en madrass av torrt hö.
Det skall bli spännande att se om det blir besök av svalor till sommaren.
Hoppas, hoppas, hoppas!


Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/05/sommaroppet.html

Slåtterfika med hembakat och trubadursång

Ängsvallarna slagna

Förslåtter och efterputs

Nu är slåttern igång på allvar! Igår körde jag sju timmar med slåtterbalken. Idag fem. Förslåtter kallar jag den slåtter som görs innan slåtterdagen. Det har blivit nödvändigt då färre hanterar liar men desto fler med räfsor. Förslåttern gör att räfsorna kan starta igång direkt på de ytor som redan ligger slagna. Medan liarna tar hand om ytor där slåtterbalken inte kan köras.
Idag har jag haft sällskap av Ingemar och Bengt som gjort efterputs. Efterputs krävs efter att slåtterbalken gjort sitt. Det blir en del ”mistor” kring träd, stenar och andra hinder i ängen. Det är liarna som fixar den där extra finishen som vill till för att verket skall kännas fullbordat.
Idag har vi också fikat och lunchat tillsammans. Och i måltiden ingick enligt tradition surdegsbröd från Fritsla Bageri. Så konstfullt utförda att de tål att visas upp! Och så goda!

Hågkomst på Rosa-dagen

Blommor och kulturspår

Vedugnsbakat

Strövtåg i Botaniska

I släktens spår #1

Historien och resan i korthet:

Alfred och Ludvig Andersson var syskon. De var födda i Skogstorp i Södra Ving. Deras föräldrar var Sophia Persdotter och Anders Svensson. Sophia var född 1827 i Släpet, Brostorp i Timmele. Anders föddes i Komskälet i Tvärred 1815. Sophia var piga i Komskälet och det är väl troligt att det var där som hon och Anders träffades.

Sophia var min farfars farmor. Hennes mor, född 1795, kom från Påvagården i Hällstad. Hennes far, född 1798, från Kärragärde. Anders föräldrar var båda från Tvärred. Alfred och Ludvig var två av de åtta barn som föddes i Skogstorp. Förutom att vara torpare var fadern Anders också häradstjänare vid tingshuset i Väby. Häradstjänare är liktydigt med vaktmästare.

När fadern Anders dog 1869, 54 år gammal, var pojkarna, Alfred och Ludvig, elva respektive sju år. Modern tvingades, som en följd av makens död, att flytta från Skogstorp. Hon fick då bo i en backstuga vid Sjöslätt. En plats som senare fick namnet Fiebacken. Fiebacken efter Sophia. När Sophia flyttade in med fem av sina barn bodde redan hennes mor sedan några år i stugan.

Alfred, född 1858, och Ludvig, född 1862. och ytterligare en broder – Gustav född 1865 – blev soldater. Deras efternamn Andersson byttes till Björn, Broman och Björkman. Alfred Björn blev soldat i Björnareds rote i Södra Ving. Senare Röshult i Gällstad. Ludvig Broman vid Brogårdens rote i Timmele med soldattorpet Skogen som hemvist. Gustav Björkman blev soldat i Björkestorp i Dalum.

Efter att Björkman slutat som soldat, år 1900, köpte han Skattegården i Blidsberg. År 1906 kom brodern Ludvigs son Ragnar till Skattegården som dräng. Sex år senare kom Hanna Andersson dit som piga. 1914 gifte sig drängen och pigan. Två år senare, 1916, får de den son som ytterligare 38 år senare ska bli min far.

Idag har Lena och jag gjort en resa i släktens spår. Alfred var Lenas farmors farfar. Ludvig var min farfars far. Lenas far och jag är bryllingar. Lena har släktforskat mer än halva livet… och jag vill påstå att ordet nörd – på ett positivt sätt – passar väl in på hennes hemfallenhet åt just släktforskning. Av henne har jag fått mycket gratis vad gäller släkten på min farfars sida.

Idag gjorde vi nedslag på flera platser utefter resan. Släpet, Brostorp i Timmele, kyrkogården i Blidsberg, Skattegården i Blidsberg och Bastakvarn. Vidare till Hällstad. Ett besök i Väby tingshus. Hastigt förbi Kärragärde och besök i Påvagården, Hällstad. Därefter både till Skogstorp och Fiebacken i Södra Ving. Sista anhalt blev Komskälets gård i Tvärred.

Inte mycket finns kvar av hus och miljöer… men några fragment lyckades vi ända plocka upp. På Fiebacken har Södra Vings hembygdsförening förtjänstfull gjort dokumentation och dessutom satt upp en kraftig järnstolpe med emaljerad skylt. Intill platsen för torpet finns nu en sommarstuga. Och vi träffade ägaren. Han berättade att trappstenen utanför hans stuga är den sten som utgjorde spiselhäll i backstugan. Vi denna häll stod alltså Sophia och hennes mor och lagade mat till sönerna. Det var väl också från denna härd som värmen kom under kalla vinternätter. Närmare än så går inte att komma.

I Komskälet finns inget kvar av bebyggelse. Här låg före laga skiftet en väl sammanhållen gård. Vid skiftet flyttades allt till nya platser runtomkring. Det som dock finns kvar är en jättelik hamlad ask. I mina ögon och med min bedömning har den varit ett mäktigt träd redan vid den tid då Anders Svensson föddes. Alltså 1815. Och att pigan Sophia rört sig i skuggan av askens löv precis som vi gjort idag. Jag gissar att asken är minst 400 år och har tjänat som tillskottsfoder till kreaturen under flera generationer på gården. Här har vi en del av våra rötter och här susar historien i grenar och blad.