Förkortat lidande

I går förmiddag vid kvart i nio for jag till Ulricehamn. Jag hade tid hos naparapaten för att justera min smärtande nacke. På väg upp för Lycke lider ser jag något mystiskt avteckna sig som silhuett mot den klarblå himlen. Jag saktar ner farten och fäster blicken på det som hänger i kabeln över vägen. Jag blir omkörd av en bil och i detsamma som den omkörande passerar under det hägnade föremålet fladdra det till. Det är en fågel! Det är en morkulla! Som hänger i kabeln. Och den är levande! Det hela känns både bisarrt och brutalt. Jag stannar bilen och kliver ur. Har lite svårt att se hur det hela hänger ihop... men efter en kort stunds överläggning med mitt något konfunderade inre konstaterar jag att morkullan har fastnat med undernäbben mellan kablarna. Det är tre kablar som är tvinnade och mellan två av dem har näbben kilats fast. Hur märkligt kan detta låta? Ja, förklaringen är väl troligen så att fåglen dragit lågt över skogen i gryningen. Flugit längs med kabeln och kommit så nära att näbben hakat i och fastnat.
Där står jag under den hängande fågeln. Jag ser dess dödsångest lysa ur det blanka ögat. Blicken skriker på hjälp. Det riktigt blixtrar i ögat. Jag känner mig maktlös. Handfallen. Och med en tid att passa. Sätter mig i bilen. Åker därifrån. Tröstar mig med att det inte kan dröja länge innan döden infinner sig och befriar morkullan från sina plågor.
Bilden av fågeln finns där på näthinnan hela tiden. I bilen på resan mot stan. På britsen hos naprapaten. På väg hem. Jag tänker att nu borde fågellivet slocknat. Jag hoppas det.
När jag kommer över krönet vid Lycke ser jag på avstånd en traktor, en bil och tre gubbar under elkabeln. Och morkullan är borta.
Lennart, Göran och Per-Ola, tre barmhärtiga samariter, hade med gemensamma insatser förkortat morkullans lidande.
Per-Ola hade gått en runda med hunden och upptäckt katastrofen. Djurvän som han är stod han inte ut med att se på när morkullan plågades. Han tillkallade hjälp hos grannen Göran. Och under tiden som de med allehanda snabbt ihopsamlade hjälpmedel stod på platsen kom Lennart förbi med traktorn. Han var på väg till macken för att tanka. Med hjälp av frontlyften kunde de nå upp och plocka ner fågeln.
Morkullans undernäbb var avbrutet och sargat. Det enda som återstod var att avliva henne.
– Ja, säger Per-Ola, nu ser det i alla fall lite bättre ut...

Augustikväll på Torpasjön

Ängsvädden drar

Målarhjälp

Grevinnor, hjältinnor och andra kvinnor

För ovanlighetens skull presenterar jag idag en liten samling porträtt här på bloggen. De är tagna för ett par veckor sedan i samband med uppdraget att ta den officiella affischbilden på medlemmarna i Kindsguide inför deras nya och stundande arrangemang.

Lördagen den 6 september arrangerar guiderna nämligen, tillsammans med Hofsnäs Herrgård, en dramatiserad äventyrsvandring för publik.

Det är en familjeföreställning med historiska förtecken. Under rubriken ”Grevinnor, hjältinnor och andra kvinnor” får publiken möta kvinnorna på Hofsnäs från förr. Förutom den historia som berättas under vandringen kommer det också att bjudas på smakbitar ur de olika rollfigurernas skafferier.

Under tiden som de vuxna möter gestalter från förr har barnen möjlighet att stifta bekantskap med drottningen och hjältinnan och hjälpa dem att lösa mysteriegåtor längs vägen… Spänningen stiger!

Bild 1: Grevinnan – Spelad av Anna

Bild 2: Hjältinnan – Åsa

Bild 3: Drottning Blanka – Jessicka

Bild 4: Pigan – Camilla

Bild 5: Malin Ribbing – Gun

Bild 6: Författarinnan – Lena

Bild 7: Hoffan – Tina

Klicka på länken och läs mer på Kindsguidernas hemsida:

kindsguide.se

1661

Idag har jag upplevt ännu en i raden av levnadens födelsedagar. En av gratulanterna denna ”hög-tids-dag” ställde frågan: Hur gammal blir du nu egentligen? Jaaa, svarar jag – om du vänder på siffrorna i dagens datum så har du svaret. Jag har någon slags dysfunktion som gör att jag tvångsmässigt nästan alltid måste trixa med siffror, se mönster och leta samstämmigheter. Ja, det gäller både siffror och bokstäver faktiskt. Till exempel brukar jag, när någon frågar om mitt födelsedatum säga att det är fyrans tabell... 4–8–16... alltså 19540816. Och just nu i år kunde jag alltså ståta med att födelsedatumet omvänt anger min ålder. Och det blir också lite rolig symmetri i sifferkombinationerna 1661 respektiver 6116.
Nåväl, åren går. Jag har inte haft så ont av det tidigare. Att fylla 50 var helt okej. Ja till och med trivsamt och kul. Men passagen till 60+ kändes tung och svår. Och den känslan består. Det blir inte bättre nu när jag tvingas in på den sextioandra rundan kring solen. Samtidigt finns det ju alltid något spännande på gång i livet. Eller något viktigt. Och mycket att glädjas åt. Och att vara tacksam över. Jag försöker mer och mer använda ordet tacksamhet... som hjälp att övervinna det som känns svårt, motigt och tungt. Att känna och uttrycka tacksamhet ger nya energier och vaccin mot missmod och leda.
Idag fanns det naturligtvis extra mycket att visa tacksamhet över och inför. Gratulationer i alla tänkbara kanaler. Telefonsamtal, e-post, vykort, brev och massor av fb-grattisar. Och så mina gäster såklart. Och minst men inte minst Ebba och Lisa. De allra tydligaste mätarna på hur snabbt tiden flyter fram. Och all den energi som kommer från deras upptåg och skratt... Varje gång vi träffas är det nya färdigheter som presenteras. Utvecklingen går i rasande fart. Idag visade Ebbs stolt att hon utan besvär kunde lyfta och bära lillasyster Lisa, 16 kg tung...
– TACK ALLA FÖR EN VÄRDEFULL DAG!

Haganäs 20.59

Sista pusselbiten

Idag har jag satt in de återstående fyra fönsterbågarna på den östra gaveln. Därmed är alla pusselbitarna på plats och 2015 års utomhusmålningsprojekt avslutat...

Gäst hos segelsällskapet

Stängslat för betande

Idag har vi gjort förberedelser för efterbete. Sören och jag. Det är nionde året nu som ängarna blir betade efter slåttern. Någon gång i nästa vecka gör de entré. Två kossor i rött och vitt...

Nischad samlare

Träffade min vän biodlaren idag. Vi stod under en av de stora lindarna i Skog. Ännu långt in på kvällen hördes bruset av tiotusen tunna vingar uppe i kronan. Det har varit perfekta förhållanden under några dagar nu och biodlaren berättar för mig om den febrila aktiviteten i kuporna. I de allra starkaste samhällena har bina dragit in 15 kilo nektar på bara några dagar. I sin källare har han flera lådor med lindhonung och det sprider sig en stark doft av mentol. Samma doft ligger som en filt över markerna här under de lugna kvällarna.
Lite ny kunskap har jag också fått idag. Via Facebookgruppen Lienätverket kom ett meddelande från Tobias Ivarsson. En kille ursprungligen från Timmele och med ett förflutet i Ulricehamns fältbiologer. Tobias är en fena på insekter. Och även om jag inte känner honom personligen känner jag till att han under sin ungdom ägnade massor av tid till att artbestämma och beskriva trollsländor.
Tobias skrev alltså idag ett meddelande på facebook. En uppmaning. Han hade haft kontakt med insekterna i ängarna och förmedlade från den delen av världen en vädjan: Med tanke på den kalla och regniga sommaren har inte många insekter hunnit göra det de ska, skrev han. Jag citerar fortsättningsvis: Blåklocksbiet (Melitta haemorrhoidalis) till exempel samlar pollen endast från blåklockor (campanula) och arten flyger därför i slutet av sommaren. Slås ängarna allt för noggrant försvinner hela födoresursen för arten i ett slag. Därför är det extra viktigt att man lämnar oslagna partier i ängen. Speciellt detta år. Andra viktiga senblommande arter är ängsvädd, gullris och flockfibbla. Också värda att spara således.
Efter att ha läst detta meddelande känner jag mig både nöjd och nyfiken. Just detta år har jag lämnat större oslagna ytor i ängarna än vanligt. Massor av ängsvädd är på gång att börja blomma. Flockfibblor står i långa rader i ett av brynen. Blåklockor, gullris, röllika och käringtand blommar fortfarande rikligt på några av de sparade ytorna. Även lite åkervädd finns kvar.
Min nyfikenhet då? Vadi består den? Jo, blåklocksbi...? Ett alldeles nytt begrepp. Jag visste faktiskt inte att det fanns ett sådant bi. Min nyfikenhet är väckt och därav också nästa nyfikenhet. Finns det blåklocksbin i ”mina” blåklockor? Jag gör en liten utflykt och upptäcker genast några ivriga bin i blåklockorna. Och mycket riktigt... det är blåklocksbin! 
Jag slår mig ner på marken intill och följer deras rörelser mellan klockorna. De är snabba och gör hastiga besök i klocka efter klocka. På deras bakben syns de välfyllda pollenkorgarna med ljust blåaktigt frömjöl från klockornas ståndare.
När jag kommer in i mitt vindskydd gör jag en internetsökning på ”blåklocksbi”. På wikipedia kan jag läsa: Blåklocksbiet är ett solitärt bi, det vill säga att de inte bildar samhällen. Biet är specialiserat i sitt födoval och samlar pollen från blommor tillhörande blåklockssläktet. Biet förkommer alltså bara där det växer blåklockor (campanula). Honorna gräver ut ett bo i maken, där larverna sedan utvecklas. Efter övervintringen kommer nästa generation fram. Hanarna tillbringar ofta nätterna i klockväxternas blommor, medan honorna oftast övernattar i boet. Så långt wikipedia.
Ja, tänk vad det finns som jag gått förbi(!). Och tänk så viktigt det blir när jag får insikten om insekten. Och undrar jag... hur känns det att övernatta i en blå klocka?

Installation anno 1936

Jag har nu kommit till en punkt då jag monterar ner stora delar av de nära 80 år gamla elektriska installationerna. Har vänt och vridit på frågor om dessa historiska spår skall lämnas kvar eller tas bort. Nu blir det en kompromiss. Med viss motvilja. Men ändå ett beslut för att komma vidare. Jag har valt att plocka bort all gammal kulo som leder utmed taklisterna i övervåningen. Kvar kommer jag att lämna den gamla mätartavlan, ett par keramiska kopplingsdosor och den kulo som löper mellan dessa. Tanken är att jag före målning av tak och tapetsering av väggar skall plocka bort kabelstiften och lyfta kuloledningen. På så sätt kan jag kan måla och tapetsera utan att kladda ner de gamla eldonen. Det blir den rest som jag lämnar kvar av den första elektriska installationen som gjordes i gamla huset. Huset byggdes 1914 och elen drogs in något år i senare hälften av 1930-talet. Troligen 1936. Det betyder att min morfar och mormor med sina fem barn levde utan el i det ”nya” huset i drygt 20 år. De installationer som gjordes var väldigt sparsamma. Fem glödlampor och tre dubbla vägguttag. Det var allt. En glödlampa i farstukvisten. En glödlampa i köket. En glödlampa i trapphuset. en glödlampa i det nya vindsrummet. Ett dubbelt vägguttag i köket. Ett dubbelt vägguttag i den nya vindsrummet. Och ett dubbelt vägguttag i det gamla vindsrummet – det som jag nu är i färd med att ytrenovera. Elen kom in via två koppartrådar från en stolpe på gårdsplanen. Fästa i två keramiska isolatorer på väggen och in genom två små keramiska genomföringar till mätartavlan innanför. Denna installation kompletterades något år senare med en nedgrävd kabel till fähuset och en glödlampa där. Det var allt. Ända fram till någon gång på 1970-talet. Då uppdaterades elen med ny central. Jordad ledning och flera vägguttag. Det skedde i samband med att det gjordes en djupborrad brunn som krävde trefas för att fungera. Min plan är att göra en lågbudgetuppdatering av all gammal el. Den gamla känns osäker och har för länge sedan gjort sitt. Lågbudget innebär nu att jag byter allt det gamla mot nytt men lägger inte till något extra.

Blasted!

Igår kväll fick jag för mig att gå och lägga mig tidigt. Tidigt för mig betyder före midnatt. Har kört med vakenmissbruk i allt för långa perioder under sommaren och är just nu inne i en sådan. Kände dock under kvällen att sömntåget var på väg in på perrongen. Och passade på att hoppa på. Klockan var väl vid pass 22.30. Jag somnade, för ovanlighetens skull, nästan bums. En timma senare väcktes jag av katten Simbas ihärdiga jamande. Mjau, mjau, mjau, mjau... Jäkla katt! Jag for upp med ett skutt... sömndrucken och ilsken. Betedde mig allmänt ohyfsat mot den helt oförstående stackars katten. Efter en stund gick jag så åter till sängs... men då fanns det inga mera sömntåg att åka med. Det sista hade redan gått. Inte ens en nattlig spårvagn. Det var bara att stiga upp. Käka några knäckemackor och dricka en mugg te. Så småningom blev det väl trots allt lite sömn.
På morgonen tog jag en stor mugg nybryggt starkt kaffe. Gick ut och satte mig på trappan. Lät den sömndruckna blicken scanna av den närmaste omgivningen. Drog några djupa klunkar kaffe och andades in den tunga doften av blommande lind. Svepte med blicken över grönsakslandet. Min stolthet. Över potatis, grönkål, morötter, kålrot och rödbetor... men va i hela...!!! Rödbetorna ser konstiga ut... jag verkligen konstiga... Halva blasten är borta! På alla rödbetor! Sablar! Ett rådjur hade haft kalas i natt. Nu var min fina rödbetsodling helt fördärvad. Blasted!
Så slår det mig i detsamma att det naturligtvis var detta som föranledde Simba att väcka mig mitt i natten. Han hade varit ute och sett vad som pågick. Han ville, i all välmening, göra mig uppmärksam på det. Trög som jag var gick det inte alls in i min skalle att katten hade något viktigt att berätta. Så på sätt och vis får jag väl skylla mig själv.
Förmiddagens aktivitet blev att sätta upp ett nät kring återstoden av rödbetorna. Rädda vad som räddas kan. Det blev också en räd bland de andra växterna i landet. Och så det fördömda bladmöglet. Både Cherie, Amandine och Rocket har fått svåra angrepp av potatisbladmögel. Även här gällde tesen ”rädda vad som räddas kan”. För att undvika brunröta återstod bara att klippa av all blast och hoppas att knölarna får ligga friska och fina tills de är dags att skörda.

Lindarna blommar

Nu fylls luften av surr och sötaktig doft. Från de blommande lindarnas kronor hörs bruset av tiotusentals vingar. Som avlägsna skulltorkar*) låter det. Och doften av mentol lägger sig som ett täcke över hela nejden. Lindarna blommar sent i år. Precis som mycket annat denna sommar är de ett par, kanske tre veckor sena. Men nu, tack vare det varma och soliga värdet, har blomningen kommit igång. Och tack vare sommarvärme även under nätterna släpper blommorna sin nektar. Lindarna ger nu sitt välbehövliga tillskott till alla bin och humlor som tidigare i sommar levt på svältgränsen. Min vän biodlaren har tvingats stödutfodra sina bin med sockerlösning för att få samhällena att överleva. Framförallt har det varit kylan som gjort att det inte blivit någon nektar. För det lär det behövas minst 17–18 grader på dagarna och så jämn temperatur som möjligt över hela dygnet. Precis som nu, alltså.
Samtidigt som jag lyssnar till surret av humlor och bin och låter mig berusas av nektardoften plockar jag lindblommor för mitt eget vinterbehov. Blommorna torkas och används till te och måltidsdryck. Under stundande mörka kyliga höst- och vinterkvällar, när jag sitter med mitt rykande varma te, kan jag återkalla sommarens scenerier under lindarnas kronor...

– – – – –
Tidigare inlägg om lindar och lindblommor:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/om-fertilitet-och-lakedom.html
http://sunebroman.blogspot.se/2013/07/nektardoft.html

*) SKULLTORK En fläktanordning som användes för att torka hö inomhus. Hösts upp i ladugården – på skullen. Skulltorken innebar en mindre revolution i jordbruket. Med skulltorken blev jordbruket mindre väderberoende och slapp tidsödande arbete med att hänga hö på tork – hässja. Med skulltorken säkrades också kvaliteten på höet.  Numera har skulltorkarna tystnat och en ny revolution har inträtt. Nu förpackas allt gräs och hö i plast och därmed har ytterligare moment i höskörden rationaliserats bort.

Sandslätt tisdag 18.40

I vattnen kring Torpa

Rymmare och fasttagare

I går kväll, när jag skrev om Simbas kurragömmalek, erinrade jag mig en händelse som ägde rum en söndag i slutet av maj. Denna söndagseftermiddag hade jag suttit ett par timmar på en sten i skogsbrynet för att försöka få klarhet i huruvida jag fått en knipa att häcka i en nyuppsatt holk. Det fanns indikationer i den riktningen. En knipa sågs då och då komma flygande nerifrån sjön och upp över skogen där den försvann ur sikte. Det fanns också dun som fastnat i nederkanten av ingångshålet på holken. Bäst som jag satt där på stenen, i skogen, vid holken, nåddes mina öron plötsligt av ett fasligt oväsen. Nerifrån gården kom det. Det var upprorstämning hos starfamiljen i holken på vedbacken. Skrän och skrik! Oj, tänkte jag och hastade ner för att se vad som stod på. Väl som jag visade mig händelsens närhet blev situationen klar. En sparvhök hade fångat en av föräldrarna stare. Den andra föräldern satt på en gren ovanför och skrek i högan sky. Även de närmsta grannarna var engagerade i försöken att jaga överfallaren på flykt. När jag fick syn på höken hade den brottat ner staren på marken. Höken satt tungt på sitt byte. Dödsångesten kved ur starens hårt pressade bröst. Mitt uppdykande kom dock att bryta den pågående dramatiken för en kort stund.
Höken stirrade hastigt på mig med sina svavelgula ögon. I häpenheten släppte den taget om sitt byte. Staren for upp med ett skrik... yes, tjihiii jag är friiiiiiiii... och passade på att rymma. Med snabba vingslag, nära marken drog den iväg ner mot huset. I detsamma tog höken upp jakten på nytt. Kom på vingarna och störtade iväg. Med några snabba klipp var den strax ikapp den flyende staren. Staren närmade sig husväggen. Såg ljuset genom husets fönster... och PANG... rakt i rutan... Det blev en blodfläck på glaset... och staren föll död ner. Höken som kom tätt efter gjorde en snabb manöver men flög in i väggen med en duns... och hamnade på marken. Där blev den sittande en stund. Omtumlad. Med utbredda vingar och flämtande med öppen näbb. På några få sekunder kvicknade höken till. Nappade åt sig den döda staren och försvann in i skogsbrynet. Det var en stunds dramatik. Vi, alla som såg på, följde andlöst hela händelsen fram till sin upplösning...

– – – – –
Hur gick det då för familjen stare? Jo, den ensamma föräldern tog sitt fulla ansvar. Säkert ivrigt påhejad av sina vänner. Staren ökade takten på matningen och lyckades få ut alla sina ungar samtidigt som alla de andra paren i grannskapet. Som middagsmat i hökarnas hem gick den förlorade partnern in i kretsloppet på ett brutalt sätt... och de sista flygturerna gjordes i hökfamiljens magar...

Kurragömma

Katten Simba har varit här några veckor nu på sommarkollo. Efterhand gör han sig mer och mer hemmastadd. Tänker att han till och med glömt bort sin riktiga adress i det urbana Huskvarna. Ifrån att vara en stadskatt har han mer och mer erövrat sitt biologiska ursprung som nattlig jägare. Jagar på natten och sover på dagen. Sedan han kom hit har han utvecklat sitt jagande att omfatta allehanda byten. En gråsparv, två grönsiskor, en ung koltrast, ett dussin näbbmöss, ett par jättelika nattfjärilar modell svärmare med bakkroppar stora som prinskorvar. De senaste tre nätterna har det handlat om skogsmöss. Jag tror att han hittat mössens hem. Och därifrån har han rövat alla de unga och godtrogna barnen och förvandlat dem till sina leksaker i en kurragömmalek. I morse hade en mus gömt sig under soffan i köket. Simba vankade av och an och vaktade varje kryphål. Viss om att musen skulle gå att infånga igen. Men rätt som det var verkade musen ändå sluppit undan. Simba tröttnade och gick ut på trappan. La sig i solen och lapade lojt. Eftersom jag helst inte vill ha möss som kutar okontrollerat inne i mina rum gav jag mig själv in i jakten på den försvunna skogsmusen. Efter att ha krupit på golvet och kikat kunde jag konstatera att de enda råttorna som fanns under min soffa var dammråttor. Därpå avbröt jag sökandet. När jag rätade på ryggen och tittade upp fick jag syn på den lilla krabaten. Den hade funnit sin räddning genom att klättra upp på myggnätet som jag ställt bakom soffan. Nätets maskor hade fungerat som klättervägg. Nu satt musen fastklamrad längst upp på nätbågen i höjd med fönsterbrädan. Med öronen lagda bakåt och ögonen halvt slutna. Skakande av dödsångest... Hela den lilla kroppen ropade på hjälp men den vågade inte skrika så det hördes. Så blev den då undsatt en hårsmån från döden. Jag puttade ner den i ett högt dricksglas och släppte den i ett stenröse utanför. Utan ett pip försvann den in i ett svart hål. Det dröjer nog innan den musen leker kurragömma igen...