Sundet 13.35

Skenmanöver

Livsstilsbränsle

Det har blivit många bilder ved här på bloggen. Och jag har inga planer på att försöka att undvika det ämnet. Arbete med ved är cykliskt. Regelbundet återkommande. Det hör årstidsväxlingarna till. Och det hör intimt samman med strävan att hålla markerna öppna. Att idka praktisk naturvård i kulturlandskapet. För tillfället har jag tre–fyra årsvedar under tak. Därför hade det varit klokt att låta denna vinters vedarbete vila. Men samtidigt är det svårt att låta bli. Det som driver mig är dels att jag behöver en meningsfull utomhusaktivitet. Dels känns det viktigt att jobba vidare med planen att öka blomningen i ängarna. Att få uppleva utvecklingen. Lite huggning varje vinter har gjort att mer och mer ljus kommer in i ängen. Samtidigt som det är ett sätt att vistas utomhus i naturen är det också ett sökande efter estetik. Att jobba i landskapet är en form skapande. Ett skapande som inte kräver prestation. Inte en tävling. Mera meditativt. Som medveten närvaro. Jag blir också en del av landskapet som jag rör mig i. Och som betraktare ger jag liv åt det jag iakttar. Landskapet lever när jag är inne i det.
När jag växte upp fick jag vara med att hjälpa till när veden skulle göras iordning. Jag behövdes. Den gamla balanskapen krävde tre aktörer. En som matade fram ved. En som lyfte klingan. Och en som kastade plutt. Farsan matade fram ved. Morsan lyfte klingan. Jag kastade plutt. När jag stod där och kastade kände jag att jag skämdes. Att jag var betittad. Jag upplevde att vi var udda i byn. Gammaldags. Omoderna. Det kändes som om det bara var vi som eldade med ved. Och jag minns hur drygt jag tyckte det var innan all veden var kapad. Jag såg mina kompisar cykla fram och tillbaka nere på vägen medan jag kastade plutt. Timme efter timme. De behövde inte vara med och kapa ved. Deras hem värmdes av olja. Eller av el. Det kändes som att jag missade något när de cyklade iväg i vårsolen. Och jag inte kunde haka på.
Nu har oljeeldarna bytt till bergvärme. Och det är inte väldans mycket aktivitet kring stugorna så här års. Pumparna står där i villorna, surrar och levererar behaglig värme vintern över. Bara jag håller på med ved. Sågar, lastar, kapar, klyver, staplar, lastar, eldar...  Men för det mesta njuter jag av det. Det är flera behov som tillfredsställs... det är en kropp som byggs upp... det är ett sinne som får ro... det är ett landskap som bjuder på estetik... det är ett ständigt flöde av naturupplevelser... Det är, kort och gott, en livsstil.
Och som vännen Teuvo sagt:
– Det finns ingen gång som jag känner mig så rik som när pannrummet är fyllt med ved!

Översta bilden: Vedklyvning idag, den 16 februari 2015.Nedre bilden: Farsan vid balanskapen – mitten av 1960-talet.FOTNOT: Balans-kap – Klingan på en balanskap satt monterad på en vagga som var upphängd i kapen. Klingan drevs av en elmotor via en rem som lades på en remskiva.  Längst fram på vaggan lade man tyngder (stenar) som gjorde att klingan blev lätt att lyfta. För att lyfta fanns ett handtag i bakre ändan av vaggan. Det var viktigt att klingan var så lätt som möjligt att lyfta samtidigt som den skulle ha en snabb återgång och försvinna ner under sågbordet. Det min far gör på bilden är just att justera balansen.

Skymningsspegel

Just i skymningen går jag en vända i de öppna markerna. Kring gård och hus. Molnen har dragits isär. Några tunna flor driver långsamt över himlen i den kyliga kvällsvinden. Det fryser på. Snön krasar som skorpkross under mina fötter. En svagt orangegul strimma närmast horisonten röjer solens ungefärliga läge. Klockan är halv sex. Det är fortfarande ljust nog att urskilja detaljer i naturen. Till och med färger och nyanser. Men alla dagens ljud har tonat ut. Talgoxen har lagt filen i verktygslådan. Melodin som han putsat på hela dagen finns just nu bara i mitt inre eko. Jag lyssnar men det förblir tyst. Dagarna blir efterhand längre. Ingen tör ha missat det. Och som om påståendet inte vore nog... jag har en lampa i mitt fönster som lyser när det ännu är dager. Vittnar och övertygar. Klockströmbrytaren som tänder lysdioderna klockan tre på eftermiddagen är inställd för skymningstimman i midvintertid. Kampen mot mörkret utspelar sig just idag vid pass sjutton och trettio. Då sammanträder mörker och ljus. Mötestiden ändras dag för dag. Och allteftersom ljusets samlade styrkor förskansar sig i skymningslandet kapitulerar dunklet förbehållslöst... utan förhandling...

Alla hjärtans dag

Tänk va lustigt... när jag väljer mjölet med hjärtat och knådar med kärlek...
– Magic!

Stubbad al

Jordisk möda

Uterus

Att vara aktiv utomhus några timmar varje dag är livgivande. Rörelsen, flödet och belöningen. Som fundament för liv. Som livets moder. Efterhand som dagarna blir längre och längre njuter jag av friheten att kunna komma ut. Vara ute. Jag tar den möjligheten. Under förmiddagarna – inomhussysslor. Stirrar alltmer håglöst i datorfönstret. Söker resultatlöst efter det något som skulle kunna bli min närmsta framtid. Kastar samtidigt lystna blickar på naturen utanför mitt rumsfönster. Längtar ut. Om jag blir sittande inne för länge blir jag rastlös. Stressen stiger. Det sätter sig på humöret. Ut, ut, ut!!! Få den där kicken av ljus och frisk luft. Få jobba fysiskt ett par, tre timmar för att driva upp pulsen till en skön arbetsrytm. Få ta i ordentligt. Känna, syre, endorfin och adrenalin strömma genom kroppen. Att insupa livets ädla elixir... få ett riktigt uterus...

Bushcraft vs buskkraft

Idag har Anders, min granne, och jag jobbat med gallring i Moahûla. Vi har gett oss på de träd som behövde fällas mot vägen. Området har historiskt sett fungerat som en samfälld. Avsedd att ta grus till vägen genom byn. Det var väl troligen under senare delen av 1940-talet. Sedan länge är det behovet tillgodosett på annat sätt. Och grustäkten är dessutom i det närmaste tömd. Mest sten är kvar. Innan grustäkten öppnades fanns där en kulle som låg vid mynningen av bäckravinen. På kullens topp upptäcktes i mitten av 1960-talet resterna av en liten hällkista. Vilken vittnar om att någon här lagts till sista vilan. För si sådär 4000 år sedan. Då fanns människor här med stor kunskap om att överleva utan tekniska hjälpmedel. Så som bushcraftrörelsen vill efterlikna idag. Genom ett självförsörjande uteliv. Vid den tiden låg kullen sannolikt alldeles vid sjön. Och dessutom vid en vattendelare. Från kullen hade man troligen utsikt över den grunda viken där stockbåtarna låg uppdragna i strandkanten. Med andra ord en jungfrulig plats att begrava en stamfrände på. Att den sista vilan abrupt skulle avslutas vid ett plötsligt behov av grus var väl ingen då som kunde förutse. Träd och buskar har fått utvecklas fritt i Moahûla. Det har gått många år mellan röjningarna. Och på senare tid det skjutit rejält i höjden. Min ambition nu är att efterhand plocka bort en del av högvuxna träd. Jag skall ”trycka ner” krontaket och istället gynna buskskikt och hamlade ungträd. Tänker mig att det skall bli som en konsertlund med sångarplatser för lövsångare, flugsnappare, trädgårdssångare och svarthätta. Meningen är också att bibehålla och gynna mångfalden. Således skall ”buskkraften” här få ett eget litet reservat. Just nu finns femton arter (om jag inte missat någon): Ask, lind, lönn, alm, björk, bok, rönn, ek, hägg, sälg, fågelbär, vildapel, asp, brakved och hassel.

Absolut Jansson

Ljus och livslust

Det är söndag förmiddag. Februarisolen skiner in genom mitt köksfönster. Den första riktigt soliga dagen på hur länge som helst, känns det. Det är som om solen vilat sig och laddat för att återkomma med ny energi. Nu flödar strålarna med full intensitet. Och i detsamma avslöjas en höggradigt eftersatt fönsterputs. En flammig, solkig hinna på utsidan. En tunn rökig film mellan glasen. Och mängder av skitar från sensommarens sista flugor på insidan. Husets ögon har mist sin klarhet. I det intensiva solljuset bildar vinterns avlagringar ett diffuserande filter. Ett filter mellan mig och världen utanför.
Vederkvickt av ljuset, vilodagen till trots... och för att uppnå full transparens... det blev till att putsa!
Det kändes som en vårdag. Att sitta där på fönsterkarmen. Sträcka sig ut och tvätta rutorna. Solen värmde! Och fåglarna sjöng.
När jag var färdig med putsningen var vattnet i min hink ogenomskinligt. Smutsigt. Nästan svart. Fönsterrutorna däremot var osynliga. Invisible! Naturen utanför avtecknade sig kristallklart. Varenda barkflaga på linden. Vartenda barr i enen. Varenda fjäder i grönfinkens dräkt. Crystal clear!
Jag drog mig till minnes hur det var när min mamma opererades för grå starr. Hon hade under flera år fått synen försämrad. Egentligen borde hon fått hjälp långt tidigare men jag tänker att ingen riktigt gett henne de rätta förutsättningarna. Det hette att hon hade ”gula fläcken”... det vill säga makuladegeneration... åldersförändringar i ögat... och hon nöjde sig med det beskedet. Det var en stor sorg att efterhand märka hur synen försämrades. Hon ställde undan TVn. Slutade läsa tidning. De böcker som hon läste lades i en hög på en undanskymd plats. Sin älskade symaskin kunde hon inte heller arbeta med. Hon gick in i ett grått töcken. Till slut väcktes ändå en förhoppning. Det kom en ny ansvarig sköterska på hemtjänstdistriktet. Vi förde en diskussion om hur min mamma skulle kunna klara sig själv hemma ytterligare en tid. Då återkom vi till att det egentligen inte skulle vara några större hinder om det gick att förbättra synmiljön. Vi talade om att ordna bättre ljus. Och att göra ny synkontroll. Till slut stod morsan inför en möjlighet att göra en starroperation på det bästa ögat. Inget lätt beslut men ändå ett hopp. Det var under en period då lasarettet hade en drive för att kapa köer. Alltsammans blev bestämt och genomfört på mindre än ett par veckor. Trots att allt gick bra minns jag tydligt hur missmodig morsan var när hon kommit hem efter operationen. Hon skulle ha droppar i ögat några dagar. Och hon upplevde att allt bara blivit sämre. Lite ljusare, visst... men dimmigt...
Så kom den där dagen då ögondropparna tog slut. Läkningstiden var över och irritationen i ögat avtog. Dag för dag förbättrades synen och rätt som det var kunde hon åter läsa tidningen. Hennes gamla böcker kom fram igen. Hon blev ivrig och humöret steg. Det blev som att återfå ett stort mått av förlorad livskvalitet. Ökad livslust. Och möjlighet att klara sig själv ytterligare en tid. Det var utan tvekan ett stort under. Som betydde gränslöst mycket.
Lite av den där känslan fick jag idag. Ljuset återvänder. Mörkret viker. Humöret stiger. Ur det konturlösa mejslas insikter fram. Den grå hinnan putsas bort. Det som är grumligt framstår mera klart. Det går att urskilja detaljer som leder utåt... framåt... Det blir lättare att sortera. Det går att känna igen – identifiera det positiva. Mycket som känts svårt och problematiskt framstår som lättare och mera hanterbart. Ljuset silar in och ger en livslustinjektion...

Kabelsläpp

Arbetet med att släppa in mera solljus i slåtterängen fortsätter. Som jag tidigare berättat förlägger jag en del av denna vinters röjning till övre delen av bäckravinen. Idag har jag haft assistans av Ralf och Lars-Erik från Relacom. De har varit här för att släppa ner de två telekablarna som löper genom hela ravinen. Det är ett så kallat ”bevakningsuppdrag” som de utför på min begäran. Denna gång handlade det om att fälla två 50-åriga alar som lutade kraftigt in mot ledningen. Uppdraget blev ett teamwork där jag återigen fick användning för fyrhjulingens månsidighet. Ralf fäste ett block uppe i stolpens topp och vi kunde med hjälp av hjulingens winsch lugnt och fint hissa de tunga kablarna, en i taget, både ned och upp. Smidigt och säkert. Extra kul med muntra och hjälpsamma arbetskamrater om än bara för ett par timmar...
– Tack för hjälpen!

Wave motion

Rotating motion

Emotional motion

Daily motion

Slamkrypare

Full sula!

Äntligen ett vinterväder som lockar till lek och aktivitet. Undrar lite vad vädergudarna har i tankarna när de dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad levererat ett väder som varit otjänligt ur de alla flesta perspektiv? Det är inte som förr. Då var varenda vinter kall och vit. Tjocka lager med snö täckte hela landskapet och förändrade det till en lockande arena för alla sorters vinteraktiviteter. Nästan alltid var det så. Som jag minns.
När jag växte upp fanns inte pulkor och snowracers. Vi åkte på masonitskivor och flygande tefat av plåt. Någon uppfinningsrik hade byggt en kälke av gamla avlagda skidor genom att spika ihop paret med tvärslåar av brädor som gick att sitta på. Och så fanns det ju skidor också förstås. Här i byn där jag växte upp fanns två tre backar som bjöd på fartfyllda upplevelser. Det var Hûlebacken, Selmes backe och Gullana backe. Hûlebacken var den längsta och snabbaste av de tre. Backen var byvägen mellan Skog och Hulu. Åtkörd och ofta isig och vissa dagar ruggigt snabb! Farlig! Vägen kallas numera, av någon svårförklarlig anledning för Skogvägen... men det beror naturligtvis på i vilken ände i vägen den satt som namngav den – då när alla samhällets gator och vägar skulle skyltas. De två andra backarna, Selmes och Gullana, var lite mera softa. Naturbackar. De bjöd på fina förhållanden för lössnöåkning. Selmes backe hade namn efter markägarinnan, Selma Andersson. Selmes backe var lång, brant och rätt brutal. Den slutade lite abrupt och det fanns risk för rejäla vurpor i finishen. Gullana backe, eller Gullans backe, hade namn efter min moster Gulli... eller Gullan som hon kallades. Gullana backe var inte lika brutal och snabb som Hûlebacken och Selmes, men bjöd på fler möjligheter till variation. Med dagens benämning... flera nedfarter. Idag tror jag att Hûlebacken är utrangerad som bob och pulkabacke... trafik och sandning har satt stopp.
Både Selma och Gullan är sedan länge borta. Döda och begravda. Selmes backe har vuxit igen med sly och är inte längre åkbar. Gullana backe däremot, lever vidare och har faktiskt fått nytt liv. Renässans! Lika inbjudande och fungerande som då jag växte upp. Just idag har jag fått glädjas av att se barn åka i sluttningen. Med stor entusiasm och under vilda tjut har de testat alla nedfarter... Jag tycker det är härligt att genom köksfönstret se hur de kastar sig ut i branten. Under förtjusning och dödsförakt. I full sula. Och jag är övertygad om att backen ger minnesvärda stunder, pirr i magen och friska ungar... Det är så här en vinter skall levas!
Lite av det lugnare slaget blev min och Martins Lundhagsmarsch. Vi initierade marschen idag som en ny aktivitet föranledd av att Martin investerat i nya kängor. Ett par Lundhags Syncro Mid. Grymma kängor! De skulle provgås och dagen till ära plockade jag fram mina Lundhags Alaska från början av 1980-talet. Skywalk-sula, cellgummifot, höga polstrade läderskaft och lädersnören. Lika fina, sköna och bra som de var när de var nya. Mina Alaska har jag bara använt vintertid. Och oftast tillsammans mina Tegsnäs Rajd-skidor. Det betyder att de inte alls är farligt slitna. Bra mönster – full sula. Kanske den hårdnat lite genom åren men ger ändå bra grepp efter 35 vintrar! Kvalitet och komfort i vartenda steg. Vi gick en runda på 9 kilometer. Mest oplogat. Bratt och djupt i skogen. Och avslutade med biff och smörspäckat potatismos! En riktigt skön vinterdag...

Bild 1: Henrik med barnen Ella, Oskar, Alec, Elin och Aban i Gullans backe.
Bild 2: Martin i trekkingspåret på väg från Bäckaskog i stigningen upp mot Jönsalyckan.