För 50 år sedan #3

PAPPA VID KAPEN · 1963

För 50 år sedan #2

DEN GAMLA LINDEN · 1964

DEN GAMLA LINDEN · 1967

För 50 år sedan #1

Bloggen har nu levt i i fyra år drygt. Och varit uppdaterad varenda dag de senaste fjorton månaderna. Som jag tidigare antytt har det ibland varit svårt att finna något att berätta som har kunnat kännas bra och ”värdefullt”. Kände också tydligt att det skulle bli svårt att fortsätta utan att det mesta riskerade att bli upprepningar från förra året. I december bestämde jag att jag skulle tagga ner. Minska antalet inlägg radikalt. 
Men det kom protester! Faktiskt!!! Jag fick höra från när och fjärran att bloggen lästes regelbundet och att det fanns de som fann nöje i min enkla dagbok. Detta gav mig kraft och energi att hänga i ytterligare ett tag.
Just nu har jag bestämt att ta paus. En timeout. Pausen innebär att jag inte publicerar något aktuellt material. Istället skall jag visa några gamla bilder. Bilderna är från 1963 och 1964. Samma år som hembydsföreningen startade. De är mina allra första fotografier, tagna med min allra första kamera, en Agfa Isoly, som jag fick när jag var 9 år. Den hade 120-film. Alltså rulle. Bilderna blev kvadratiska i negativformatet 4x4 centimeter och det fick plats 16 bilder på en rulle. Bilderna i mitt första album är förstorade till 9x9 centimeter inkluderat den vita kanten runt om.
Det som är att märka att motivvalet är i stort sett detsamma för 50 år sedan som det jag presenterar i dag! Det är ting i min närhet, vedkapning, träd, hus, bäcken, djur, vänner. Snacka om upprepningar!
Allt som jag fotograferat med min första kamera har hamnat lite till vänster i bild, beroende på det parallaxfel som kameran har. Parallaxfelet uppstår av den anledning att sökaren och objektivet sitter lite förskjutna i förhållande till varandra. Omedvetenheten om det har gjort att när mitt motiv funnits mitt i sökaren har objektivet ”sett” ett annat utsnitt.
Jag trycker det är lite charmigt. Det ger bilderna karaktär. Och i vissa av bilderna har det inneburit att viss ”sidoinformation” kommit med… Sånt som jag just nu nästan intresserar mig mera för än själva motivet. På en av de kommande bilderna är min kusin Thomas huvudmotiv… men i bakgrunden, och tack vare parallaxfelet, har min pappa kommit med på bilden… Det är alltså ingen snygg komposition... utan en ren tillfällighet... styrd av kamerans fysiska påverkan.
En annan lustig grej är att de bildtitlar som jag tillfogat några av mina bilder i mitt första album innehåller särskrivningar. I stort sett konsekvent. Idag har ju särskrivningar fått stor uppmärksamhet och förekommer mer och mer, till och med i ”seriösa” sammanhang. Särskrivningarna har kommit för att stanna. I mitt album finns till exempel en bild från djurparken föreställande långhalsade djur med vita pälsar. Under bilden står dess titel: LAMA DJUR! En annan företäller en samling blommor är tagen på alldeles för nära håll så den blivit väldigt suddig. Under den bilden står BACK SIPPOR.
Hoppas att denna kommande historiska foto-essä kan vara intressant och i någon mån väcka tankar hos dig som är trogen besökare här på bloggen.
Allting är förändrat men mycket är sig likt...

KÄLLARE I SKOG · 1963

RIMFROST ÖVER LILLSTUGAN · 1964

Biokubisk mångfald

Tema med variationer

Det har handlat mycket om vatten här på bloggen den senaste tiden. Dels har jag varit engagerad i Ulricehamnsvattnets 100-årsjubileum genom den bok som nyligen dunsade ner i brevlådorna hos alla i kommunen. Det har också varit en del forsande vatten på bild och för att inte tala om de skyltar som haft mer eller mindre urvattnade budskap... Ja, du vet säkert vilka jag syftar på.
Det är fler jubileum på gång i vår bygd under detta år. Utan att gå händelserna allt för lågt i förväg kan jag berätta om ett jubileum som redan är helt officiellt. Och det är Tvärreds hembygdsförening som firar 50-årsjubileum. Helt nyligen gjorde jag ett programblad åt föreningen som inom kort kommer att landa i alla brevlådor i Tvärred. Föreningen startade 1964 och det första projektet var att rädda Raska Minas stuga från den totala förgängelsen. Utan hembygdsföreningen hade den varit borta. Skogen hade, under de gångna 50 åren, troligtvis tagit över och dolt den sista resten av alla de bosättningar som funnits i Bokeskogen. På sin höjd hade en stenhög gått att finna. Sedan 1964 har det genomförts många fina och värdefulla projekt i hembygdsföreningens  regi. Hembygdsboken ”Tvärred förr och nu” är ett väl genomarbetat och ovärderligt dokument över vad som tilldragit sig i den vidlyftiga ortens alla hörn. Hembygdsgården Onsered är väl det största och mest omfattande projektet. Med museum och örtagård. Och Gärsbo kvarn. Vid Gärsbo har funnits kvarnar i olika skepnader sedan 1600-talet. Och den som idag, tack vare hembygdsföreningens försorg, finns att beskåda är från 1800-talets första decennium. Den stod klar att användas 1816... så om ett par år är det 200-årsjubileum för kvarnen. Mera jubel alltså!
Mycket vatten har runnit under detta hus under den tid som förflutit... och med tanke på den restaurering som skett de senaste åren lär det fortsätta brusa än ett slag i tidens oändliga ström...

Uppdaterade budskap

Två dagar i rad, den 10 och 11 februari, gjorde jag ett par inlägg här på bloggen som handlade om skyltar. Under rubrikerna ”Diffuserade budskap” och ”Utraderade budskap” visade jag bilder på skyltar som helt förlorat sin informativa text eller hamnat gömda långt inne i naturen. Invuxna i buskage så att de inte alls gick att se.
Idag när jag gick min tvåtimmarspromenad kunde jag konstatera att det skett uppdateringar på skilda fronter. En av vårens mesta budbärare – en planta tussilago – hade skjutit upp sin första stängel och slagit ut sin krona till hälften. Lite avvaktande. Likt ett hissat periskop som kollar runt lite på omgivningen för att se om det är flera som är på väg upp. Eller till och med vågat sig längre. Tussilagon känner av våren i grannskapet liksom! Det gäller ju att vara beredd när ljuset börjar flöda och det släpper på riktigt!
Ett par kilometer längre fram på promenaden syns, på långt håll, en annan kraftigt lysande vårgul prick. En helt ny skylt har kommit upp en av de senaste dagarna! Med uppdaterat budskap och som ersätter de andra som för längesedan förlorat sina...



Länkar till ovan nämnda inlägg:

http://sunebroman.blogspot.se/2014/02/diffuserade-budskap.html

http://sunebroman.blogspot.se/2014/02/utraderade-budskap.html

Vatten i brevlådan

Fredagen den 10 januari var jag, min vana trogen, i Kallis för att bada bastu. Och kallt. Som alltid efter en badkväll, kände jag mig ren både på utsidan och insidan. Sinnena var öppna och jag njöt av att, likt en flanör, sakta gå på bryggan in mot stranden.
Det var en alldeles speciell kväll. Med ett alldeles speciellt ljus. Ljus som reflekterades i himlen och speglades i vattnet.
Kameran var med och jag gjorde några exponeringar för att ta med upplevelsen hem.
Väl hemkommen gjorde jag ett inlägg här på bloggen som fick rubriken ”Ulricehamn – sinnenas stad”.
En av bilderna från kvällen är den av det gamla vattenverket. Byggnaden som just i år fyller hundra. I bakgrunden syns en del av det nya Ulricehamn som under senaste decenniet vuxit fram. Sjöstaden och dess ljus bildar fond till det gamla, lite ensamma och till synes bortglömda, vattenhuset. Även kallbadhuset, eller Kallis som jag kallar(!) det, tillhör det senaste decenniet. Tack vare bryggan som leder dit ut kan man få denna fantastiska vy mot stranden, staden och dess spegelbild.
Några dagar senare får jag en förfrågan om att delta i ett projekt tillsammans med Ulricehamns Energi och Tjäder & Tjäder. Det handlar om vatten. En jubileumsskrift om Ulricehamnsvattnet och dess 100 år.
Tänker – det var ett lustigt sammanträffande att jag så nyligen tog bilder av det gamla vattenverket och miljön däromkring utan att känna till det förestående jubiléet. Och ännu mera märkligt eftersom jag aldrig tidigare fotograferat detta hus. Ibland tänker jag att något leder mig... att jag fått en släng av klärvoajans?
Idag har alla hushåll i kommunen fått VATTEN i sina brevlådor. Och på omslaget finns en av bilderna från en alldeles bestämd kväll i januari...


Länk till inlägget från den 10 januari:
http://sunebroman.blogspot.se/2014/01/ulricehamn-sinnenas-stad.html

Fästeredssund kl 17.33

Tårar av snö

Idag har det mesta av tiden gått åt till att se Vasaloppet och följa nyheterna om det spända läget i Ukraina. En promenad i vårvinterrusket fick jag också in i mitt schema innan skymningen fördunklade denna dag fullständigt.
Lite ledsamt att Oskar Svärd inte heller i år kunde uppfylla sin dröm om en fjärde vasaloppsseger. Det var ju mest för hans skull som jag satt fyra timmar framför datorn... han är ju ändå nästan min granne... och om det gått bra hade Oskars mamma Gudrun, i princip, utlovat en dunderraket till påskafton... att avfyras i samband med att jag skall elda min stora rishög. Få se hur det blir med raketen nu? Den verkliga raketen var ju John Kristian Dahl som spräckte eller knäckte Audun Laugaland på ett nästan otillåtet brutalt sätt. När jag såg Laugaland bli intervjuad strax efter loppet porlade hans tårar nedför kinderna som stora smältande snödroppar... Bitterhet och sorg rann ut ur hans kropp! Faktum är att jag också fick en klump i halsen. Tyckte nog att han åtminstone skulle fått känna lite på pallen... om än  en trappa ner.
När jag satt och tittade på livesändningen av Vasaloppet på svtplay så avbröts mitt tittande då och då av en grönaktig roterande pil som dök upp i rutan. Det gick nästan mera segt i min dator än för de som var ute i klisterföre på skidor. Stundtals stannade bilden helt. På dataspråk kallas det att det ”laggar”...
När jag kikar i slangopedia står det att läsa – Laggar: går långsamt. Kommer av engelskans ”lag” som betyder eftersläpa, fördröja, förhala. Kanske är det därför som skidor ibland kallas för laggar. För att de släpar efter och samtidigt då fördröjer den som åker... Inte alla i Vasaloppet, idag, hade laggar som var för hala...

Återträffen

Kjell Svensson, som var vår lärare, guidade i Glasets Hus.
(Ett klick på bilden gör den större).

Josef showade med att blåsa en vacker skål.

Rune fick prova att blåsa en bubbla!

Stående: Carita, Maggan, Sture, Maj-Britt, Kerstin, Rune, Gunnel, Kurt, Eva, Stig och Ulla-Karin. Sittande: Sune, Stefan, Kjell och Bengt.

Vi gick i samma klass i skolan i Gällstad. I sjuan och åttan. Vi var elever från gamla Åsundens kommun och klassen bestod av elever från Gällstad, Grönahög, Marbäck, Vegby och Tvärred. Åren var 1967 och 1968. Alla som gick i denna klass var vi som, av olika anledningar, inte gick vidare till realskolan. Kanske var vi de svarta fåren... men främst eftersom Ulricehamns kommun var en av de sista kommuerna i Sverige att genomföra den obligatoriska grundskolan. Så blev detta vårt ”öde”. Vi hamnade i skarven. Sju år i folkskola och ett extra åttonde ”nådeår” med lite av det som grundskolan tänktes innehålla... maskinskrivning, mera hemkunskap, utökad samhällskunskap, plus pryo, som det hette på den tiden.
Under åren från det vi slutade 1968 har vi haft tre återträffar. Den senaste 1994 – för tjugo år sedan. I kväll var det dags för den fjärde. På väg till Limmared och Glasets Hus korsades mina tankar av tvekan... Varför åker jag på detta? Vad skall det bli? Många av de som var bjudna hade redan på ett tidigt stadium lämnat signaler om att de absolut inte tänkte komma. Andra hade förhinder. Hälften blev kvar.
Min övertygelse var dock att de som tänkt komma också förväntade sig att fler tänkt samma sak. Med andra ord de ville att vi skulle ses. Och viktigast: Vi har något gemensamt.
Det blev en fanstastisk kväll! En underbar blandning av humor och allvar. Så mycket värme... mänsklig... men också fysisk, då vi fick njuta av Josefs glasblåsarshow under det inledande fikat... Glasets Hus i Limmared är en unik mötesplats. Det som finns att se och njuta av bildar en fin ingång till möten i gemenskapens tecken.
Tack, alla, för en riktigt go' kväll!
_ _ _ _ _ _ _

Bild från en återträff i början av 1970-talet.

I skogsforsen

Nära skogen

Från skogen

Åt skogen

Efter att ha suttit inne det mesta av dagen med pappersarbete blev jag så till slut tvungen att ge mig ut. Och vad passade då bättre att avreagera sig med än att köra ett svettigt skogspass. En handfull vindfällen förvandlades hastigt och lustigt till ved allt medan solen sjönk i väster.
När man kvistat och kapat ett par tre timmar ger man kroppen en riktig genomkörare... och efteråt en het dusch och lite extragod mat...
– Ibland är det gôtt att gå te skogs!

Återfås mot beskrivning

Du som hänger med här på bloggen vet redan att min fyndlista bland annat innehåller dolda skyltar, en rådjursskalle med horn, lämnade spårstämplar,  clementiner och tomater.
Dagens promenadfynd är garanterat långt utöver det vanliga. En alldeles äkta Swarre! En Swarovski-kikare av den absolut finaste sorten. Säkert i en prisklass mellan 15.000 och 20.000 kronor!!!

När jag håller fyndet i handen och backar filmen
ser jag senariot spelas upp:
Jag är på väg till Långegrund en förmiddag i början av september för att skåda fågel. På väg ut ser jag, på avstånd, en annan skådare som varit tidigt ute och redan är på väg tillbaka till sin bil. Jag är nyfiken att se vem det är, så jag lyfter min kikare och spanar, men jag känner inte igen honom. Jag ser hur han kommer fram till bilen. Ställer ner ryggsäcken och lägger något på biltaket... sin kikare... Oj, tänker jag det här kan gå riktigt fel!!! Jag får höjd puls, för jag tänker på hur illa det kan gå om han inte genast plockar ner kikaren. Men han gör inte det! Ställer bara in ryggsäcken, kränger av sig jackan och sätter sig i bilen.
– Men för helvitte!!! Jag försöker signalera... genom att busvissla, vifta med armarna, ”skicka nödraketer”... men det är för sent! För sent, för sent... shit...
Mannen startar bilen, svänger ut på stora vägen. Med ett ryck kör han iväg. Accelererar snabbt... Bilen kränger till litegrann... och kikaren faller från biltaket, ner på vägen... Bilen försvinner! O himmel, tänker jag! Vilken olycka. Ställer ifrån mig mina prylar och halvspringer för att hinna rädda kikaren. När jag har mindre än hundra meter kvar kommer en fullastad timmerbil med släp... Med ett dån passerar den där jag står... Jag vinkar med armarna återigen i ett tafatt försök att hejda katastrofen... men försent... Chauffören växlar ner, pumpar hårt på gasen i det lilla motlutet, turbon vrålar och ur det stora molnet av damm och dieselrök hörs en smäll som ett gevärsskott... PANG! Jag ser hur tingesten på vägen studsar upp... för att sedan landa igen och bli överkörd av samtliga hjulen både på lastbilen och släpet... BONKA-BONKA-BONKA-BONKA-BONKA!!!
Kikarens ögon flyger ut! Linserna blixtar till i solskenet när de pulveriseras... nitrogengasfyllningen går till himlen som när själen lämnar kroppen hos en död...
...kikarkroppen ekar av tomhet... bara ett skelettet återstår... när jag kommer fram försöker den att berätta om allt den sett och upplevt under sin tid som fulländat upplevelseinstrument... men den förmår inte forma några tydliga bilder... det hörs bara en tunn suck när de sista resterna av virvelvinden från timmerbilen passerar genom de tomma hylsorna...

– – – – –
Nu vilar återstoden av Swarren här hos mig. Tillfälligt! Om ägaren känner igen sin kamrat och vill ordna ett värdigt och högtidligt avsked, så välkommen... Återfås mot beskrivning...

Samlade intryck

Promenaderna de senaste veckorna har inte bjudit några större överraskningar. Upptäckarsinnet har inte fått någon central stimulans. Det har på sin höjd handlat om nya vildsvinsspår, en lustig stubbe, ett nedfallet träd eller en konstig spegling. När det mesta är sig likt slappnar jag av och blir inte alls observant. Släntrar bara fram med tankarna på flykt. Långt bort till fantasiens absoluta utmarker.
Men idag blev det ett abrupt avbrott i allt det färglösa. En plötslig injektion av vitaminer.
Flera kilo orangegult lysande clementiner och vackert röda tomater låg utspridda alldeles i min väg! Till synes helt fräscha. Såklart man undrar hur och varför de hamnat där? Varför någon kört in på den lilla skogsvägen och dumpat så mycket fina frukter och grönsaker?
Mitt sätt att bearbeta min chock och mina intryck blir, som alltid, att registrera med kameran... utan att alls förstå vad jag skall ha bilden till, så sitter den ändå där. Etsad på minneskortet... Senare ser jag några vackert mossbeklädda stenar... den gröna mossan lyser smaragdgrön trots att ljuset lyser med frånvaro... en bild där också... klick!
När jag slutligen går förbi mitt ICA Närköp ser jag åter en samling citrusfrukter...  tillsammans med budskapet ”Ta ett grön år” och ”Veckans gröna”... Då får jag min bildidé... jag samlar ihop mina intryck från tre till ett...

Vådaskott

Varenda dag i fjorton månader har jag släpat med mig kameran vart jag än gått och vad jag än syssalat med. I hopp om att finna ”dagens” motiv. Eller motiv för dagen. Eller att hålla mig fortsatt motiverad. Jag vill lova att det är ruggigt många exponeringar som gjorts under denna tid. Och det har blivit många usla bilder under den tiden. De flesta faktiskt. Men då och då blir det bilder som är okej.  Som går att visa. De bilder som jag visar på bloggen hör till den senare kategorin. Såna som går att stå för. Och som jag på ett eller annat sätt tycker svarar upp mot vad jag sett när jag plåtat.
När man slarvar runt med kameran händer det ibland att man av misstag råkar trycka på avtryckaren. Det kan vara av rent slarv och oförsiktighet. I samband att kameran skall upp ur väskan eller ner i den. Jag har faktiskt en del bilder som är tagna inuti väskan. Men de är oftast, av förklarliga skäl, ganska dystra. De skulle i praktiken kunna varit tagna varsomhelst.
Idag har jag haft svårt hitta motiv för bloggen. I denna bristsituation har jag samlat några vådaskott från den senaste tiden som jag sparat och faktiskt tycker är lite spännande! Som tillkommit av en slump... helt oplanerat... Som vådaskott... man vet inte riktigt var det tar... ibland blir det träff – ibland bom. Med kameran som vapen är ett vådaskott med träff något roligt. En situationsbild där jag själv inte har kontoll. En bild som överraskar mig både i tagnings- och betraktningsögonblicket... 
Dessa bilder är lite diffusa och tillåter mig själv att fantisera kring motivet. Vad är det jag ser? (Samma tema som igår). Vad får jag för associationer?

Den första exponeringen är härutanförifrån. På garageuppfarten. Det du kan se i bildens nederkant är trägärsgården med sina lutande slanor.
Den andra bilden är ett blindskott här inne hos mig. Det är i övre halvan lite av köksfönstret, en tavla och dörrhandtaget.
Och slutligen, den tredje, fyrades av i samband med att jag varit i bilverkstaden och därpå hastigt satte mig i bilen.

Ser du vad jag ser?

I går kväll var jag på Abecita och lyssnade till tre fotografer som öppnade var sin utställning. I vimlet av människor träffade jag Mats. Ja, Mats som jag skrev om här på bloggen den 6 februari. [http://sunebroman.blogspot.se/2014/02/trollbundet-pa-abecita.html]. Hans bilder och hans föredrag har gjort att jag ser ansikten och figurer lite varstans här min närhet. Många saker i naturen kan få liv, bara man ägnar lite tid åt att titta extra noga. Att inte låsa sig vid det man vid första anblicken tycker sig se... utan rensa näthinnan och låta bilden få en ny chans att exponera sig... och utan att tillföra någon på förhand utformat föreställning om vad som man har framför sig.
Jag berättade för Mats om den figur som jag varje morgon ser från mitt köksfönster mot norr. Och jag lovade att ta en bild och sända över. Nu finns den här på bloggen. En gäckande skulptural kopia ur den grekiska mytologin. Ser du vad jag ser?

Senare under förmiddagen träffade jag min granne Jan-Erik. Vi drog ut med stångsågen och en släpkärra till den lilla gröna oasen i korsvägen mellan macken och affären. Jag hade ju för några dagar sedan gått till storms mot hur jag tyckte att det såg ut på den här platsen. Under ytan låg samma fråga: Ser ni vad jag ser? Och svaret blev att det fanns några stycken som gjorde. Från lite olika håll kom signaler om att det finns lite att ta tag i vad beträffar de estetiska värdena här i Fhulu innan det går att plocka bort F:et.
I dag kapade vi ner en del dödgrenar på björken och eken. Och så stammade vi upp björken lite försiktigt. Den stora plåtskylten lyfte vi undan. Sedan har jag roat mig med att i Photoshop retuschera bort 50-skylten med tillhörande tilläggstavlor och istället monterat en alternativ skylt med ett nytt och mindre tillåtande budskap...