Aroma

Idag fick jag en påse äpplen av en vän. Mogna, stora,  generösa, vackert röda, friska, mjälla. Med förförisk doft. Och himmelsk smak.
Det godaste äpple jag någonsin ätit...

Röjning vid sköttlagapet

Varje dag behöver innehålla någon form av motion. Kroppen behöver användas i ett fysiskt sammanhang som gör att muskler och andning i samverkan bränner överskott av lagrad energi. Av detta blir inte bara kroppen utan också knoppen litet mera användbar. Tankarna klarnar. De senaste dagarna har haft jag hyfsad variation rent träningsmässigt. I torsdags körde jag ved vilket innebär en del ryggböj och ganska mycket fotarbete. I söndags en promenadrunda på Komosse. Igår skyfflade jag komockor. (Ko-tema två dagar i rad!) Att jobba med skyffel ger hela kroppen en bra genomkörare. Ben, rygg och armar framförallt. Men även en del vridningar för bålen. Medeltungt muskelarbete. Idag körde jag ett  tvåtimmarspass med buskröj och en nyhamling. Jag väljer oftast att arbeta manuellt. Alltså inte motorsåg. Det går faktiskt lika snabbt med handverktyg. Och framförallt blir det mera allsidigt för kroppen. Och nästan ljudlöst. Min fantastiska Silky Hayauchi är en fyrdelad teleskopiskt stångsåg med en räckvidd på upp till dryga sex meter. Den är smidig att jobba med. Men det kräver en del av armar, axlar och nacke för att sågen skall göra jobbet. Att jobba högt med armarna över brösthöjd är alltid extra påfrestande och det märks på andhämtningen efter några avsågade grenar. Jag har också en arsenal med Silky-sågar i olika längd och olika tandning. Var och en lämpad för sitt omårde. Helt komplett blir inte buskröjarutrustningen utan den lilla handyxan och busksaxen. Saxen är en Gardena. Den har hängt med några säsonger nu och gör sitt jobb lika bra nu som när den var ny. Den andas, precis som Silky-sågarna, hög kvalitet. Busksaxen ger kroppen ytterligare ett moment i rörelseschemat. Lite åt den klassiska Bullworkern. Efter en halvtimmas klippande med busksaxen blir man rätt mör i alla armmuskler. Jag brukar också ha med en sekatör och med den blir det lite handmuskelträning.
Idag har jag röjt klent sly utefter vägen mot Linnekullen. Halvvägs nedför backen, vid Björkklinten, finns resterna av ett gammalt gap. Ett sköttlagap. Ett gap med skyttlar. Eller ”trolor” som det kallades. (Trola enl wikipedia: Sydöstra Västergötland – stör av trä som används för att stänga öppning i staket.) Fortfarande står de gamla ekstolparna kvar. Gissningsvis är de upp emot 60 år gamla. Kanske mer. De sattes upp i samband med att traggtråden gjorde entré i jordbruket och de gamla trägärdsgårdarna mer och mer försvann. När jag hade Lisa från Länsstyrelsens kulturmiljöenhet här på besök för några dagar sedan uppmärksammades gapet och de gamla ekstolparna lite extra. Spår efter tid som förflutit. Spår som berättar. Vi tittade extra på gränser mellan skogsbete och inägomark. Extra på var gamla vägar gått. Då blev också det gamla gapet en tydlig del av historien. Nu skall hela skogsbetesgränsen få lite renässans. Jag skall försöka att hålla den fri från förbuskning och kanske fylla ut några luckor med nya ekstolpar där de gamla saknas. Detta för att just markera var gränsen går. Någon taggtråd kommer det dock aldrig mera att användas. Men kanske på sikt ett elstaket. Kanske. Men även utan trådar emellan har stolparna andra viktiga funktioner än att  hålla boskap innanför. Fåglar finner sittplatser. Bra utsiktspunkter för att bedriva effektiv insektjakt. De gamla stolparna, med sina sprickor och lavbeväxning, bjuder också små rum för allehanda insekter. Som fjärilar, skalbaggar och flugor. Stolparna kan bli som som små höghus – var och en med sina invånare och sitt unika liv. På död ved växer livet...

Jordförbättringsmedelinsamling

Collecting manure from the cows to the vegetable garden.

Nu har det gått en vecka sedan Silva och Kajsa lämnade sensommarbetet. Staketet tog jag ner samma dags eftermiddag som de reste. Det syns tydliga spår efter den dryga månadens vistelse här. Främst genom att markerna är välbetade. Just nu är det väldigt vackert att se hela det ålderdomliga landskapets alla linjer och former. Det kortsnaggade gräset döljer inget av ådror, gropar och kullar. Något som också finns kvar är alla komockor. Hundratals. Och idag, precis som förra året, tog jag mig för att samla in så mycket jag kunde. Det blev hela kärran bräddfull. Ett stort och tungt lass med jordförbättringsmedel till trädgårdslandet...

Kontrastvädersdag

Contrast weather day.

Stigfinnaren

Pathfinder

På mossen

On the bog

Vid stranden

Värmelagerpåfyllning

Några kärror till sedan är vinterbehovet av ved inne i pannrummet. Cirka 10 kubikmeter går det åt under perioden oktober–maj. Beror naturligtvis på hur vintern blir. Blåsigt och rått drar mera ved än kallt och silla. På det hela taget ganska snålt med andra ord. Just nu tar jag ved från ett gammalt vedlager. Det är vedboden som jag tänkt tömma. Det är ved som min morbror gjort iordning. Handsågad och handkluven. Smått. Avsedd för kakelugn och vedspis. Jag blev lite stressad av ett påstående att ved kan bli för gammal och att den kan bli angripen av insekter om den ligger för länge. Inget av det där har jag märkt något av. Det är möjligen att granved som ligger lite ytligt i hög blir angripen av larver av blåhjon... och då blir det rätt mycket pulver. Men i den här högen som jag hämtar vinterns värmelager är det mestadels prima kvalitet. Min morbror flyttade hemifrån år 2000. Och veden är huggen och kluven några år tidigare. Så för att göra en uppskattning är veden 15–20 år. Så glöm det där med att ved skulle bli sämre för att den blir liggande ett tag. Jag har proveldat och jag tror minsann att den till och med värmer bättre än långt senare huggen och kluven ved. Effekten är bättre därför att veden är småhuggen. Det blir mera syre i brasan och elden får större yta att angripa. För mig har den dessutom värmt två gånger innan den hamnar i pannan. En gång när jag lastar i kärran och en gång när jag floar upp den i pannrummet. Och den uppvärmningen blir samma vare sig veden är två eller tjugo år. Nu ser jag fram emot en kall och ruggig höst och en lika kylslagen vinter och vår. Så länge min gamla panna står rycken tänker jag inte snåla på värme...

Arealen dubblad

Årets odling har gett mersmak. Därför tog jag ett hastigt beslut att dubbla arealen på trädgårdslandet. Gamle Ferguson var också ovanligt pigg och lät sig startas utan protester. Grålle brukar ofta vara lite tjurig. Precis som gamla gubbar i tilltagande ålder. Tröga och humörstyrda.
Alltnog. Jag kommer att sätta mer potatis nästa år. Framförallt har Cherie och Amandine gett väldigt bra. De blev också i det närmaste fria från bladmögel och röta. Morotsodlingen har också gett bra. Däremot blev inte rödbetorna någon riktig fart på. Så det blir att försöka öka både antal och storlek till nästa säsong. Hemodlade kokta rödbetor med smält smör, lite olivolja och flingsalt är en delikatess som jag redan nu längtar efter. Har också tänkt att försöka mig på att odla märgärtor. Fick en gammal fin sort av vännen Göran. Tyvärr fick de inte plats i årets odling. Hoppas att grobarheten håller sig och gör det möjligt att odla dem nästa sommar.

Fullständig förvandling

I tisdags i förra veckan krystade jag något om magiska trådar. Här kommer en fortsättning på det temat. Igår var det varmt och fint väder. Jag har gärna dörren öppen till naturen utanför. Ibland när jag tar en liten paus från mina innesysslor går jag gärna ut på trappan och tar lite luft. Både i söndags och igår såg jag en liten larv som satt ute på söderväggen. Jag stannade upp lite inför det jag såg. Funderade nog lite på vart den var på väg. Nu i kväll när jag var ute i farstun upptäckte jag något i hörnet närmast dörren. Minsann, hängde det inte en puppa där på väggen!
Jo, så är det. Larven som jag såg utanför har hunnit ta sig in genom den öppna dörren. Hittat en plats att hänga av sig sina urvuxna tajts. Den har naturligtvis iakttagit mig när jag kommit in och tagit av mig mina ytterkläder och hängt upp dem. Larven gjorde likadant. Den har fäst sin bakdel på väggen. Ömsat larvskinnet. Gjort den halsbrytande gymnastiska rörelsen och säkrat sig med gördeltråden. Detta magiska säkerhetsbälte som håller den upprätt och på plats tills det är dags att genomgå den slutliga fasen av fullständig förvandling. En förvandling som skänker puppan den genetiska kodens ädla mantel. En mantel som tar den från krälande på marken till flygande på lätta vingar.
Jag undrar nu hur den tänker? Om den tänker? Eller om det är programmeringen som styr hur detta kommer att sluta. Skall den övervintra som puppa i min farstu? Eller kommer den att kläckas till fjäril? En till två sommarveckor tar det från förpuppning till kläckning. Så då borde svaret vara givet.
Vilken art rör det sig då om undrar säkert vän av ordning? Kålfjäril är svaret. Pieris brassicae. Och trots att jag vet att det är denna larv och dess syskon som ätit upp bladen på mina kålrötter känns den nu mera som min skyddsling än min skadegörande fiende.
På så sätt har den snart genomgått fullständig förvandling på två sätt. Det är märkligt. Att när man får veta lite mera om sina grannar kan de plötsligt upptäckas ha sidor som man lär sig att uppskatta... och en kålmask blir ett sällskap i ensamma stunder...

Sista dagen

I dag var det sista dagen i frihet för Silva och Kajsa. I 46 dagar har de betat och finputsat både åker och äng. Det är lite mysko med tidsbegrepp i min hjärna. Idag kändes det om det gått en evighet sedan vi satte upp elstaketet. Men som sagt, det var ju bara 46 dagar sedan. När Krister kom med traktor och vagn för att hämta djuren kändes det som om det var helt nyligen vi gjorde den proceduren. I själva verket var det ju ett helt år sedan. Ja, så funkar det i min hjärna. Kanske kan det vara något för de nyblivna norska nobelpristagarna May-Britt och Edvard att fundera på? De har ju kollat in hur vi orienterar oss och hur vi, via platsceller, lär oss känna igen rum som vi varit i tidigare. Cellerna skapar något som liknar kordinater i nerver i hjärnan. Orientering i både rum och tid bör väl ligga ganska nära varandra, tänker jag. Kanske jag skall ta och kontakta forskarna när den värsta uppståndelsen lagt sig.
Genast efter att kossorna börjat sin hemresa plockade jag ihop allt som hör samman med deras vistelse här. Elaggregat, stolpar, trådar, isolatorer, baljor, slangar. Allt samlas ihop och läggs in i uthuset. Det kommer att kännas tomt nu ett tag fram över. Jag är så van vid att ta en koll varje morgon så att allt står rätt till. Jag vet att reflexen kommer att sitta i några dagar. Om allt fungerar så som jag önskar kommer det att finnas kossor här i ängarna även nästa sensommar.

Herr talisman

”Klimatfrågan är vårt tids ödesfråga. Temperaturökningen riskerar att leda till mycket allvarliga konsekvenser för livet på jorden. Vi ser redan en global kris för den biologiska mångfalden, där en av de största utrotningarna av arter i planetens historia pågår”.
Detta är ett litet fragment av Stefan Löfvens nyligen upplästa regeringsförklaring.
Det har gått 52 år sedan Racel Carson skrev ”Tyst vår”. Det har gått 45 år sedan Hans Palmstierna skrev boken ”Plundring, svält, förgiftning”. Det har gått över 40 år sedan jag, tillsammans med mina vänner i Fältbiologerna, engagerade oss för en bättre miljö. Mot hormoslyr i skogen, mot engångshysterin, mot massbilismen, mot försurning, mot förgiftning... Det har gått snart 25 år sedan Naturskyddsföreningens årsbok med titeln ”Biologisk mångfald” gavs ut. De tre ovan nämnda publikationerna ringer i gigantiska klockor som varnar för miljöförstöring, klimathot, rovdrift och förgiftning.
I förordet till Naturskyddsföreningens årsbok 1990 skriver dåvarande ordföranden Per Wramner bland annat... och jag klipper några citat:
”Vi är den första och enda art som har förmågan att utrota alla livsformer på jorden – inklusive oss själva. Och det är just dit vi är på väg. Människans ekonomiska, sociala och politiska institutioner kommer att falla samman om vi inte har en stabil biologisk bas att bygga dem på.”
Per Wramner skriver vidare:
”Den logiska följden av att vi utarmar och utrotar den biologiska mångfalden blir att människan som art är dömd att försvinna. Att förstöra biotoper och utrota arter är ett totalt moraliskt, etiskt, ekologiskt – och ekonomiskt – vansinne.”
I förlängningen av hoten mot den biologiska mångfalden finns dessutom redan nu pyrande konflikter mellan människor och nationer. Världen har redan börjat uppleva folkvandringar av människor som desperat söker sig till platser där det fortfarande finns jord, vatten och möjligheter att finna mat och brännved. Förödelsen av den biologiska mångfalden i världen är ett säkerhetspolitiskt problem lika mycket som ett ekologiskt och ekonomiskt.”

Avslutningsvis dessa rader:
”Som ett rikt, fredligt och någorlunda upplyst land har Sverige stort ansvar för att bevara den biologiska mångfalden på hemmaplan och i övriga världen. Det är inte en fråga om vi har råd eller inte. Den enkla sanningen är att varken Sverige eller något annat land har råd att låta bli.”

Så långt Per Wramner. Ovanstående citat är hämtade ur en text som skrevs för snart 25 år sedan. Var det inte tillräckligt många som läste den? Just nu försöker vi skjuta fram våra förpliktelser till 2020. Eller 2030. Och vi tror fortfarande att om vi bara får igång konsumtionen här och i övriga Europa. Och framförallt i USA, då kommer allt att lösa sig. Bara vi får tillräckligt bra fart på ekonomin och stora högar med oräkneliga pengar då kommer varenda slokande blomma och varenda liten förgiftad göl att friskna till.

Herr talisman!
Jag tror inte det! Vi försöker fylla våra fattiga liv med mera pengar, mera prylar, mera onyttig mat, mera kemikalier,  längre resor, snabbare bilar, mer och mer komplexa system för värme, kommunikation, vattenrening, större allt... listan kan göras hur lång som helst över hur vi bygger oss mer och mer fast i teknik som skall lösa de av tekniken uppkomna problemen. Om vi bara hittar ett tillräckligt bra batteri kan vi köra bil som om inget har hänt...

Herr talisman!
Jag tror inte det!

Kanske tycker du som läser att jag staplar dystopier på varandra. Ja, jag gör det. Men samtidigt försöker jag, med min lilla hjärna, förstå vad jag kan göra för att mildra detta skeende. Vad kan jag göra för att bättre hushålla med naturens resurser. Vad kan jag göra för att mina barnbarn skall lära och förstå att vi är en del av naturen? Att vi inte kan ställa oss vid sidan om den och lösa allt med mera pengar. Eller överlåta åt någon annan att ta ansvar.

Herr talisman!
Jag är beredd att ta min del av ansvaret för den biologiska mångfalden inom det lilla område av jordens yta som jag verkar på. Under mandatperoiden skall jag, och alla mina hjälpare, fortsätta att arbeta för att öka mångfalden i det 1000-åriga landskapet. Vi skall jobba hårt för att vårda arvet från alla som var här före oss och som lämnat över det i ett användbart skick. Här flyger fortfarande den smalsprötade bastardsvärmaren. Här finns fladdermöss, fåglar och dyngbaggar. Här finns gröngöling, mindre hackspett och trädgårdssångare. Här finns blommor som doftar och bin och humlor som surrar...

Herr talisman!
Att orden BIOLOGISK och MÅNGFALD finns med i regeringsförklaringen är BRA. Men det räcker inte med två ord på ett papper. Det behövs en jävla massa arbete för att det skall bli nåt av. Vi är ett rätt stort gäng här i Skog som räfsar löv, hugger buskar, fäller träd, slår med lie, sätter upp fågelholkar, efterbetar och i övrigt sköter ett par hektar av den svenska motsvarighet till regnskogen – slåtterängen.

Läser vidare i regeringsförklaringen och finner följande rader:
”...nästa år arrangeras det internationella klimattoppmöte som måste fatta vår generations avgörande beslut. Tiden för misslyckanden och ursäkter är sedan länge förbi. Världens länder måste sluta investera i det som förstör vår planet. Klimatförändringarna är ett globalt säkerhetshot. Det är tid för ansvar.”

Herr talisman – ärade ledamöter, världsmedborgare!
Tappa inte bort minnesanteckningen! Spika upp den på världens största anslagstavla, skriv det i eldskrift på himlavalvet och underordna allt annat...

På kanelen

Idag har det varit en fixardag med variation. Jag har ställt in de sista trädgårdsmöblerna. Klippt ner pelargonerna och ställt dem på vinterhyllan i källaren. Tagit upp de sista potatisarna och lagt in dem i matkällaren. Det var inte värst många kvar i jorden. Kanske blev det totalt tio kilo inkluderat de som jag reserverade till nästa års utsäde. Trots att det inte var mer än en dryg timmes jobb så blev det ändå rätt svettigt. Skönt väder och fysisk aktivitet pressade fram en del pärlor i pannan.
På morgonen innan jag drog igång mitt potatisprojekt läste jag lokaltidningen. På sidan 24 under under vinjetten ”konsument” fanns en Testfakta-artikel. Där hade åtta spadar fått bekänna färg. Det handlade om bäst i test och mest prisvärd. Bra kanske med en sådan test? Dock blev jag något fundersam över rubriken: Rätt spade kan spara mycket svett. Således. I testet har man använt en kraftgivare under foten som givit utslag på hur mycket kraft som gått åt för att gräva med respektive spade. Det jag nu funderar på är hur mycket svett det går att spara. För det framgår inte i någon tabell. Inget specifikt värde på sparad svett. Jag funderar också på vad man skall ha den sparade svetten till? Kan det vara så att den skall vara kvar till motionspasset som är inbokat efter grävningen? Kanske det vid detta tillfälle kommer att spenderas svett vida överstigande det budgeterade? I så fall kan det ju vara bra att ha lite på sparkontot.
Eftersom det idag är både den internationella vodkadagen och samtidigt kanelbullens dag har jag passat på att fira lite. Värmde en trio kanelbullar i micron. Och tömde en flaska vodka. Ja, jag tömde den inte i mig själv. Utan i en rymlig burk där också de djupfrysta slånbären, som jag plockade på Öland förliden helg, fick plats. Om åtta till tio veckor kan jag hälla upp och provsmaka ”Slånbärslikör årgång 2014”.
Åter då till de sparade dropparna svett. Visst har vi hört talas om tåbira och stövelkonjak. De båda essenserna är ju koncentrat ur svett som på sätt och vis sparats. I sura strumpor och i stövelskaft. Kanske sparad svett från grävning med snålsvettdrivande spade kan användas i något sammanhang. Likör kanske?
Det finns massor av temadagar under året. Förledet i kanelbulle, alltså kanel, hör på visst sätt ihop med vodkan. Uttrycket bli på kanelen lär härröra från den tid då brännvin kryddades med kanel. Det inträffade då allt som oftast att vissa drack allt för mycket av den kryddade drycken... de sades då bli på kanelen...

– – – – –
Nog om vodka och kanel. Till dig som är intresserad av göra slånbärslikör kan jag dela med mig av det recept som jag använder. Jag fick det av en vän förra året och det är ett inlägg från 29 november som beskriver hur det går till.

Här är länken dit:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/slan-i-glaset.html

Kuturmiljövandring i Skog

Idag har jag haft finfrämmat här i Skog. Lisa från kulturmiljöenheten på Länsstyrelsen och Ingvar från naturvårdsenheten. Fyra timmars vandring i markerna för att inventera äldre tiders gränser och spår av historisk karaktär. Fornåkrar, hackerör, potatisgropar med mera. Alla detaljer i landskapet blir särskilt synliga nu när marken är hårdbetad. Varenda liten jordvall, hak och andra ojämnheter som vittnar om spår från männskliga närvaro genom 1000 år kommer i dagen. För mig var detta en värdefull dag på många sätt. En dag med påfyllning av inspiration och energi. Givande och intressant att gå tillsammans med människor med stor kunskap och passion för natur och kultur.
Tack för en fantastisk dag!

Flyktvägen

Under halva mitt liv har jag bott vid den lilla vägen som leder ner mot Rude och Tvärredslund. Rudevägen. Förr kallade vi den för Skogavägen. Men det var förr. I minst ett tidigare inlägg har jag berört lite av upplevelserna som vi får som bor så här nära genomfarten. Vi lär sig vem som har vilken bil. Och vi vet ungefär vad man kan förvänta sig vid vissa tider. Peridovis är det mera trafik. Tidigt på våren går det stora lass med tryckimpregnerat virke till sommarstugorna vid sjön. Då flyr stadsmänniskorna från asfalt och betong för att finna ett skönare liv. Båttransporter. Sommarcruising. Turistbussar. Mc-karavaner. Cykelturister. Ibland kan det vara lite störande med all trafik. Men den verkliga sanningen är att det skulle var mycket fattigare att bo avsides. Att inte få ta del av det pulserande flöde som vägen har.
När jag växte upp var det min mamma som hade koll. En gång minns jag... det var en söndag. Förmiddagen hade då varit extra händelserik. Morsan hade suttit i vårsolen på trappan och tittat ner på vägen.
– Idag har ja setat ute på trappa männa gu'tjänsta i radion vara, å unner dai tia kûrde dä tjugi biler. Ja kan inte begripa va dai köra ätter?
Morsan var uppvuxen i början av 1900-talet. Då fanns inga bilar. Ju längre tiden led och ju fler bilar det blev desto mer relevant tycktes frågan bli. Vart ska alla? Ingen behövde ju åka förr?
En återkommande händelse som jag minns ännu mera tydligt var när hon berättade om bussen med barn från Borås som skulle till Majblommegården.
– Ida' har bussen mä barna te kolonin kûrt förbi. Nu ä sûmmern kômmen!
Det var ett av de säkra tecknen på att det nu förväntades att var sommar. På riktigt.
När sommarlovet var slut var det samma genmäle.
– Nu har barna åkt hem ifrå kolonin. Ida' geck bussen på vägen. Nu ä sûmmern slut, fastslog hon övertygande och bestämt.
Jag vet att min mamma gladde sig mycket åt att se alla glada barn som kom i den stora bussen. Hon förstod att det stora äventyret var i antågande. Förväntningar på topp. En flykt från krav och tvång. Många barn skulle kanske uppleva landet, sjön och kamratskapen som det största som de någonsin varit med om.
Därför blev det också lite sorg när de åkte hem igen. Det var som om min mor levde med i barnens känslor och i kollolivet fast hon egentligen inte visste så mycket om det. Kanske hade hon velat vara en av dem?
I kväll har jag varit på Majblommegården. Peter Tagesson som är ägare till gården och Tom Svantesson från Örnen Öland informerade om vad som är på gång. Majblommegården kommer inom kort, troligen redan nästa vecka, att öppna sina dörrar och ta emot 50 flyktingar från någon av oroshärdarna i världen. Kanske Syrien. 50 personer skall få mat och tak över huvudet. En femtedel förväntas vara barn.
Fram till den sista maj skall de asylsökande bo på Majblommegården. Sedan är kontraktet slut för denna första omgång. Från den 1 juni är gården uthyrd till annan verksamhet.
Nu blir alltså Majblommegården ett ”vinterkollo”. Och Rudevägen förvandlas till en flyktväg. När bussen kommer kanske jag står vid vägen och ser den. Då kan jag tänka, att nu lever vi i den kyligaste av tider. Efter istiden, kanske en av de allra råaste. Både bokstavligt och symboliskt. Men kanske kan jag försöka leva mig in i en känsla av vunnen trygghet och förhoppningar som följer med den som flytt från sitt hemland i brand. När det sedan blir vår. I maj, och jag åter ser bussen på vägen... då skall jag nära min förhoppning om att kylan skall drivas bort... att värme och livslust skall spira... att våren skall visa vägen mot ett bättre liv... för alla...


Bild 1: Vägen till Sverige
Bild 2: Peter och Tom informerar och svarar på frågor

Alla behöver hjälp

Hemlösa, arbetslösa, föräldralösa, rotlösa, rastlösa, lealösa... Det behöver inte vara den allra svåraste nöden som gör att vi ibland behöver hjälp. Men någon gång i livet dyker det upp situationer då vi alla på något sätt behöver hjälp och stöd.
Idag när jag besökte Ulricehamn fick jag ett trivsamt sammanträffande med en gammal kollega från UT-tiden.
Det var Ronald som satt på en bänk på Lilla torget. Han var daghusse åt hunden Nova och efter en långpromenad hade de båda tagit vila i den sköna oktobersolen. Jag slog mig ner och vi pratade en lång stund. Ronald har tidvis haft ett ganska stökigt liv. Mot arbetslöshet och mot alkoholberoende har han kämpat under många år.
Just idag, när vi träffades, berättade han att han varit helt nykter i fyra år. Och att han försonats med det mesta som passerat. Att han fått distans till mycket av det som han fått brottats med. Han berättar också, med viss stolthet, att han är med i ett reportage i tidningen Kyrkbacken. En tidning från Svenska kyrkan i Ulricehamn, som går ut till alla hushåll i pastoratet. Ronald berättar för mig att han börjar alla vardagar med att gå till församlingsgården. Han berättar också om hur stor betydelse den ”Öppna församlingsgården” har, och har haft, för honom. Att verksamheten och det stöd han fått har förändrat livet fundamentalt.
– Det räddade mig, uttrycker han med eftertänksam tydlighet.
När jag kommer hem har jag fått tidningen Kyrkbacken i min brevlåda. Och jag får åter känna på orden från Ronald:
”Jag blev nykter tack vare Öppen församlingsgård. Lis-Cathrin har hjälpt mig enormt mycket. Här är man välkommen precis som man är, det är kravlöst. Jag har kommit hit i sex års tid. De första två åren drack jag fortfarande och då gick jag inte hit under de dagarna som jag drack. Av respekt för den drogfria regeln. Många skärper faktiskt till sig och hoppar över att missbruka de dagar de ska gå hit och det är ju också bra. Två dagar i veckan hjälper jag till med frukosten.”
Den verksamhet som bedrivs i församlingsgården lutar sig mycket mot att det finns ideella krafter. Precis så är det också i Voi-projektet – framtid för föräldralösa barn i Kenya. Många, många ulricehamnare har varit engagerade i över tio år med projektet. Och allt sker helt ideellt.
Under sensommaren har jag varit med och format den kalender som skall säljas till förmån för projektet. Idén till kalendern har kommit från Lennart Gyllensten och vi har tillsammans med  Voi-kommittén och LH Tryck förverkligat den. I dag blev den klar på tryckeriet.
Kalenderns tema är ”VARDAGSGLÄDJE”, och under rubriken ”lycka” skriver Lennart bland annat: ”Något som kommer högt på lyckolistor, är att hjälpa någon annan på något sätt.”

Kalendern är tryckt i 1.600 exemplar. Varje kalender kostar 60 kronor. Femtio och några kronor ytterligare går oavkortat till de föräldralösa barnen i Voi. Varenda spänn!
Jag har, vid ett par tillfällen, haft förmånen att kunna resa till Voi. Och med egna ögon fått se vilken fantastisk skillnad de insamlade medlen från Ulricehamn har gjort. Och gör.
Jag hoppas att varenda kalender skall finna sin köpare... givare som låter 60 kronor lämna den hjälpande handen...

– – – – –
Försäljningsstarten av Voi-kalendern 2015 blir under höstmarknaden i Ulricehamn på lördag 4 oktober. Då står Voi-kommittérade på torget vid bokhandeln. Därefter kommer kalendern också att finnas i några butiker i Ulricehamn och säljas vid flera tillfällen i centrum.