Sista tuggan

Den 24 augusti kom Silva och Kajsa hit till Skog för att efterbeta i ängarna. Nu en månad senare är deras vistelse över. Idag reste de hem för att kalva. Och åter träda in i produktionsledet. I år var det nionde året med kor här under sensommartid. 2007 var första gången. Förhoppningen är att kunna fortsätta ytterligare något eller helst några år. Det öppna och levande landskapet kräver att det finns betesdjur. Slåtter med lie och slåtterbalk i all ära... men det är bara en av flera viktiga delar i den formel som måste till för att fullt ut lyckas med mångfaldsmålen. Hur landskapet kan komma att se ut om merparten av betesdjur försvinner är inte svårt att föreställa sig. Ett förmörkat landskap med tätnande slyskogar är vad vi har att se fram emot. Biologisk mångfald i odlingslandskapet kommer att förvandlas till något som har varit. Vackra ord på ett papper. Och kanske skönjbar på en bild i en historisk sammanfattning. Hoppas slippa uppleva det. Kampen för det öppna landskapet kan föras med konsumentmakt. Välj svenskproducerat! Och välj KRAV-märkt! Och klaga inte på priset... Det är de höga värdena och framtidsinvesteringen som vi betalar för...

Två hästkrafter

I helgen har ett nytt inslag adderats till landskapsbilden här i Skog. Ardennerhästarna Dunder och Decibel har gjort entré på scenen. Kossorna Kajsa och Silva gör grovjobbet och hästarna är tänkta att tugga i sig allt som kossorna ratar och fixa finishen. Historiskt har det aldrig funnits hästar här på gården. Det fanns helt enkelt inte möjlighet att föda en häst på den lilla arealen. Redan en tredje ko var, under knappa förhållanden, en ko för mycket. För att göra tunga dragjobb lånades häst av Bohlin i Berg eller från Väghult. I övrigt var min morfar hänvisad att köra med korna. Vilket han också gjorde för det mesta. Hur det gick till har jag inte själv upplevt. Det var före min tid. Men oken och delar av de redskap som korna drog finns kvar på gården. Bland dessa är ett antal årder – ett plogliknande redskap utan vändskiva. Vändskivan på en plog är den där vingen som välter tiljorna uppochner. Årdret gick också under namnet ”ärjekrok”. Att bearbeta jorden med ärjekrok kallades att ärja. För dagen är det inte aktuellt med något dragarbete för varken kor eller hästar. Deras uppdrag här just nu är mer bekvämt. Det handlar om att äta. Att sköta efterbetet. Och samtidigt utföra markstörning så att ängsblommornas frön lättare kan gro, förhöja de estetiska värdena och bidra till ökad biologisk mångfald.

I mångfaldens tjänst

Spänningstest

Fotogenisk

Idag har jag renoverat en gammal fotogenlampa. Lampan har legat nedpackad i ett förråd. Jag hade själv omsorgsfullt packat den i en kartong. Demonterad och med alla delar invirade i tidningspapper för att inget skulle bli skadat. Det hade utan tvekan varit bättre utan tidningspapper. Tidningspapper sänder väldigt starka signaler till möss som letar efter någonstans att bygga vintebo. I kartongen med sakerna var just ett sådant bo. Och tillsammans med boet också en vidhängande och tillika spatiös mustoalett. Full av kiss och bajs. Den gamla fotogenlampans gjutmetall såg eländig ut. Starkt korroderad. Och med tusen små mus-kisskristaller. Nedrans! Efter att det plötsliga raseriet bedarrat blev jag mera konstruktiv. Tänkte att det kanske, trots allt, skulle gå att rädda lampan på något sätt. Jag började renoveringen med att borsta med en liten stålborste tills allt löst sittande var borta. Sedan kom jag på att prova med ugn-svärta. Du vet, sånt som finns i tub att används till svärta och finish på spisar och gjutjärnskaminer. Med tandborste och trasa ömsom applicerade jag och torkade av. Resultatet blev faktiskt lysande(!). Jag tänker att den gjutna lampfotens små detaljer framträder minst lika bra som när den var ny. Efter att ha rengjort oljehus, glas och brännare försågs lampan med nytt vekegarn. Sen var det dags för provkörning... i vindskammaren såklart... Där finns ingen elektricitet. Den har jag monterat ned. Och nu, i väntan på ny installation, får jag känna mig nöjd och upplyst med fotogen...
Och det är ju på sätt och vis original. Från byggnadsåret 1914 och fram till 1936 fanns ingen elektricitet i stugan. Då vår det fotogen, karbid, paraffin och talg som fick mörkret att skingras...

Limfärg, vadd och klisterremsor

Vindskammaren

Under några veckor har jag pysslat med att ytrenovera den östra vindskammaren. Någon timma då och då. Tvättat tak och alla snickerier. Slipat alla snickerier. Målat tak och snickerier – lister och dörrar – med linoljefärg. Rivit gammal tapet och lagat skador i spännpappen. Det är ett fantastiskt material att arbeta med... papper och traditionellt tapetklister är allt som behövs. Trots att spännpappen  suttit uppe i 80 år är den frisk och fin. Med bra sträckning. Efter att ha lagat en del små skador och förklistrat alla väggar var pappen som ny igen. Spänd som ett trumskinn. Igår tapetserade jag hela rummet. Och om möjligt blev pappspänningen ännu bättre när klistret torkat. Idag har jag skurat golvet med linoljesåpa. Och provat in atmosfären.
Det var en hel del bryderier när det gällde tapetvalet. Det blev inga exklusiva handtryckta tapeter för åttahundra kronor rullen. Det blev heller inga originaltapteter från 1930-talet för fyrahundra kronor rullen. Nej, det blev fantastiska ”nygamla” papperstapeter av bra kvalitet från en lågprisvaruhus för 49 kronor rullen. Sju rullar och totalt trehundrafemtio kronor tapeter till hela rummet. Jag är säker på att min morfar, som byggde huset och spände pappen, skulle vara riktigt nöjd. Jag är nöjd! Och stolt. Det är bra att få den känslan lite då och då... det ger inspiration till nya utmaningar...

Vid dagens slut #3

Vid dagens slut #2

Vid dagens slut

Ser framåt

Obscure

Scenljus

Robinson

Den här sommaren har varit rätt tuff för många småfåglar. Brist på insekter gjorde att det blev svårt med mat till ungarna. Trots det lyckades två hårt arbetande rödhakemakar mata fram en kull i min närhet.  Under slåttertiden hördes deras varnings- och kontaktläten borta i ravinen. Tick, tick, tick! Parallellt med att de unga rödhakarna växte upp hade jag en sommarkatt här hos mig på besök. Simba. Jag har berättat tidigare om honom. Och om hans alltmer växande färdighet och intresse för jakt. Bland allt det han släpade in i mitt kök fanns två unga rödhakar. När Simba flyttade hem till sin urbana miljö blev det lugnare i de närmaste omgivningarna. Efter att ha lekt med de små krabaterna lämnades de livlösa inför mina morgontrötta ögon. Och till mitt förtret. Jag gillade Simba. Men jag ogillade hans alltmer ”lyckade” jakter. Han hade ju Friskisar i skålen? Och ibland lite Pussi! Bara några dagar efter att Simba lämnat jaktmarken dök det upp en liten nyfiken krabat. En ung rödhake. En kavat liten typ. Jag kallar honom för Robinson (som enda överlevare och som travesti på hans engelska namn Robin). Robinson verkar lite övergiven och sökande. Kanske tror han att Simba bara bjudit in hans syskon att leka en stund. Och hoppas att de skall komma ut snart. Han behöver ju deras sällskap. Robinson tittar uppfordrande på mig. Nästan anklagande. Och jag vet inte vad jag skall säga till honom. Hur skall jag kunna ta hand om detta lilla fågelhjärtats röst? Jag har inte svaret. Bara sorgen.

– – – – –

Det är trevligt med husdjur. Det är viktigt också. Ensamma människor behöver en kamrat. En hund. En katt. Barn mår bra av att växa upp med djur. Det är otvivelaktigt något positivt med det. Svårt att förneka. Men vetskapen om att kringstrykande katter dödar mer än 10 miljoner*) småfåglar varje år gör det hela känslomässigt väldigt grumligt.

*) = Siffran är hämtad från Naturskyddsföreningen på nätet och härstammar från en undersökning gjord av Ekologihuset i Lund.

Nyanlända estradörer

Så kom de då äntligen, slåtterängens estradörer. Jag kallar dem för estradörer eftersom det känns som om de uppträder på en scen. Till allmänt beskådande för vägfarande här genom byn. Den torra sensommaren har gjort att det varit dåligt med återväxten Det har inte hänt mycket under veckorna efter slåttern. Men eftersom de anlitade kossorna är sinkor lär det ändå vara okej. Sinkor är kor som är tagna ur mjölkproduktion under slutfasen av sin dräktighet. För att få korna i sin – att sluta mjölka – får de äta mager kost. Vanligen halm. Ganska snabbt upphör mjölken att strömma till i juvren. Den sinar. Det är därför en fördel att djuren får jobba lite extra för att hitta mat. Blir det för mycket näringsrikt gräs riskerar mjölken åter att rinna till. Det är ju meningen att det skall vara en vila för kon och näringen skall komma den växande kalven till del.

I min ägo har jag almanackor från gårdens alla år. Ja, till och med ända sedan 1901. I kalendern från 1911 finns noterat en ko med namnet Krona. 19 februari: Krona – och så ett blyertskryss. Och min gissning är att krysset betyder att Krona är betäckt det aktuella datumet. Krona är troligen min morfar och mormors första ko på gården Skog. De flyttade ju dit 1909. I korta noteringar genom åren har gjorts viktiga anteckningar om betäckning och kalvning. Det är väl ungefär det som är skrivet. Och så när de sålt kalv. Och köpt gris. Under åren som följde efter 1911 fanns kor med namn som Sjerna, Lillsjerna, Storsjerna, Spätta, Mona, Maija, Kattrina, Vita, Murka och Britta.

Åren har gått. I almanackan från 1956 står noterat den 5 december: SÅLT Spätta och Mona!

Från 1911 till 1956 fanns det alltså kor på gården. Fyrtiofem år.

Min mormor dog 1948. Min morfar i mars 1954 – samma år som jag föddes. I december 1956 sålde de kvarlevande syskonen de två korna. De sista på gården i Skog. Och därefter dröjde det drygt 50 år innan det åter kom kossor i markerna. 2007 var första gången som jag lånade in två kor för att ordna efterbete. Det är alltså nionde året nu som slåtterängarna efterbetas sedan dess. I år – 2015 – heter kossorna Kajsa och Silva. Det är Silva som har den ljusa mulen och vita strumpor.

Grön soppa

För ett tag sedan skrev jag om hur potatisbladmöglet angripit potatisblasten. Och hur rådjuret provsmakat min rödbetsblast. Det finns ständigt hot mot det som odlas i jämna rader. Nu har kålfjäril och rovfjäril börjat lägga ägg på både grönkål och kålrotsblast. Den senaste veckan har larver börjat kläckas och äggen blivit mångfaldigt fler. Dessutom har torkan börjat påverka växtligheten. Min grönkål började se både perforerad och vissen ut. Idag har jag skördat en del av kålen. Plockat de nedre bladen på stängeln. Repat bladen och förvällt. Hackat och fryst in. Nästan ett och ett halvt kilo blev det. Och dessutom en mustig grönkålssoppa till lunch enligt följande:
Grönkålen, cirka 2 liter repad, förvälldes cirka fem minuter i lätt saltat vatten. Hällde bort kokvattnet och grovhackade kålen. En stor klick smör i grytan som fick smälta. Vetemjöl rördes ned tills allt smöret sugits upp. Drygt en liter vatten och två grönsaksbuljontärningar, svartpeppar och timjan. Detta fick koka upp och småkoka några minuter. Därefter i med grönkålen. Körde mixern tills allt blev en slät soppa. Därefter ett par vitlöksklyftor som pressades ner i soppan. Koka i 15 minuter. Samtidigt mjukstekte jag en hackad gul lök i stekpannan. Kokade några morötter – egen odling – i slantar. När morötterna var nästan klara fick de sällskap av några bönskidor från egen odling. Bönorna fick koka med ett par minuter. Ytterligare en kastrull sattes på spisen. I den lade jag ett lagom gäng grönkålsstjälkar som fick koka tills de var mjuka... cirka 10 minuter. När den stekta löken, kokta morötter, skurna bönor och grönkålsstjälkar var klara fick de plumsa ner i grönkålen i den stora grytan. Ett par kokta ägg. Några hårda ostmackor och lite pysvatten... Lunchen klar! Bon appétit!

Ängsvädden drar #2

Under den gångna veckan har augustisolen flödat över ängsbackarna i Skog. Vid slåttertiden beslöt jag att spara en del ytor med riklig blomning. Sådana ytor där det inte blir något efterbete. Nu har de flesta sommarblommmor blommat ut. Alla fibblor utom flockfibblan är längesedan över. Det enda som återstår av fibblorna är en del fröställningar. Det som nu blommar allra mest är ängsvädden. På de oslagna delarna blommar tusentals. Och ängsvädden är mäkta populär hos bin, humlor, blomflugor och fjärilar. Framförallt fjärilarna har hittat hit de senaste dagarna. Jag räknade till ett tjugotal citronfjärilar, minst lika många pärlemofjärilar och kålfjärilar, ett tiotal nässelfjärilar, några påfågelöga, en guldvinge och ett par amiraler. Dessutom en sorgmantel hastigt förbiflytande. Det har varit ett härligt fladdrande och surrande över blomkorgarna. Inom några dagar väntar ostadigt väder. Med svalare luft. Mera vind och troligen en del nederbörd. Säkert kommer det att bli flera varma fina dagar under den tidiga hösten men då är dagarna kortare och de varma timmarna färre. Hoppas att fjärilarna har hunnit med det som behövs för att säkra arterna inför nästa sommar...

Bild 1: Kålfjäril
Bild 2: Kålfjäril
Bild 3: Amiral

Galär