Ärlan till Skog

Så kom hon till slut, sädesärlan. Det verkar som om ärlorna dröjt i år. Normalt brukar de vara här i månadsskiftet mars–april. Kanske det kyliga vädret har bromsat upp avancemanget norrut. Visserligen såg jag en sädesärla för en dryg vecka sedan vid kallbadhuset, men här i Skog har jag inte sett någon förrän idag. Ärlor är ganska tuffa och härdiga. Men det vill ju till att det finns något att äta också. Sädesärlor vill ha insekter och tydligen finns det nu, trots kylan, en del godsaker att hitta i bäcken. Kan det månne vara fjädermyggor? Eller möjligen mygglarver som kommit upp till ytan för att kläckas.
I dag har annars varit en rå och fuktig aprildag. Små skurar med regn och trindsnö har dragit över. Jag har, trots fukt och kyla, räfsat löv och klippt småsly. Tänkte göra klart idag men det kommer att bli ytterligare några timmar med räfsan innan allt är färdigt.
Såg en knipa komma flygande här över markerna. Knipor är hålbyggare. De brukar dra några vändor över skog och hus för att scanna av om det finns lediga holkar eller hålträd. Det har till och med hänt att en knipa har landat på skorstenen för att se om den varit bebolig. Det var några år sedan kniporna häckade här. Kanske är det bostadsbrist som råder. Att kniporna nu är på gång föranledde mig att snabbt rycka ut för att, dels justera en gammal knipholk nere vid bäcken och dessutom sätta upp en ny i skogsbrynet. Få se om det kan locka. Hoppas!

Singelsnigel

I kväll har Hulu samhällsförenings mest vädertåliga medlemmar städat diken och vägkanter på tillfarter och gator inne i samhället. För min del blev det sträckan från byn till Haganäs badplats tillsammans med Roland, Anders och Lars-Gunnar. Redan från starten drevs farten upp. Jag tror att det var Lars-Gunnar som satte tempot. Men ute på Hûle tegar kom jag upp jämsides och kunde sedan nästan slå av lite på takten och ändå ligga först. Vi hade delat upp sträckan så att vi gick på var sin sida. Roland med ansvar för plåt och glas och fick göra ständiga sidbyten. Kanske hade de mera skräp att ta hand om på andra sidan. Eller så hade de gått ut för hårt och kroknat.
Förra året när vi vårstädade hade vi flera säckar fulla på sträckan. Denna gång var det betydligt mindre att plocka. Vid en snabb analys av kvällens fynd konstateras att det är en klar överrepresentation av cigarettpaket, glasspapper, snusdosor och ölburkar. Mestadels njutningsmedelsförpackningar således. Ett annat ofta återkommande fynd är den svarta hundbajspåsen.  Med bajs. Personligen är jag allergisk mot hundbajs. Både packeterad och i lösvikt. Jag tycker det är höjden av nonchalans att lämna högarna fullt synliga utmed promenadstråken i byn. Under vår städrunda idag hittade vi dessutom ett ställe där någon satt i system att kasta packeterad hundskit. 20–30 påsar på samma ställe...
En annan plats som samhällsföreningen har att sköta är badplatsen Haganäs. Här är det titt som tätt dumpning av sopor. Nu senast tre säckar med tomma ölburkar, tomma spritflaskor och fullkissade blöjor med lite bajs. Den kombinationen i en sällsam mix. Och på ett annat ställe inom området; mängder av småprylar från ett flickrum. Tre trasiga säckar osorterat smått och gott! Leksaker, mjukisdjur, läxböcker, väggkalendrar, souvenirer, färgpennor, dockor, mobiltelefoner, etc, etc. Bland alla prylarna tittade det fram en liten ensam snigel. En singelsnigel. Den fick följa med mig hem och undslapp på så sätt slutförvaring bland soporna. Vet inte riktigt vad det skall bli av den lilla snigeln... men kanske den så småningom har något att berätta...

En lustig kurre

De senaste två veckorna har det rått febril aktivitet kring fröautomaten. Jag fyllde den stora behållaren på långfredagen och det tog slut på bara några dagar. Nu är det bara hälften kvar av andra fyllningen sedan påsk. De riktiga storätarna är stenknäckarna. De har varit fyra stycken här och kalasat. Från tidiga morgonen till sena kvällen har de suttit och plockat frö efter frö. Skalat och mosat. Med ett förbluffande driv. Grönsiska och grönfink har varit talrika. Och när stenknäckarna tillfälligt hållit sig undan har de gröna passat på att förse sig. På marken under behållaren har det vimlat av bergfink och bofink. Bergfinkarna är väl troligen på flyttning norrut och behöver ladda sina energireserver. De sitter aldrig uppe i mataren utan litar till att det finns slarviga individer ur andra arter som sprätter ut eller tappar frön på marken. Nötväckan till exempel är en notorisk frösprättare. I går morse blev det plötsligt helt rent på fågel kring matbordet. Hela den stora blandade flocken lyfte hastigt och tog skydd uppe i den närbelägna björken. Tänkte kanske att det var någon av grannskapets katter som svansade förbi. Men strax fick jag visshet. En ekorre kom klättrande nedför stammen på den stora linden. Lite ryckig, i etapper tog den sig ner och parkerade sedan vid fröautomaten. Där kopplade den grepp i barken med baktassarna. Och genom denna smått akrobatiska ställning fick den tillgång till mat i munhöjd. Den lille gynnaren verkade svulten och uppträdde därför oblygt. Och blev inte påtagligt störd av att jag sakta öppnade dörren och slog mig ner på trappan utanför. Jag småpratade lite med den. Bjöd och sade varsågod... ta så många frön du vill ha... frågade hur han mådde... och var han bodde. Ekorren vande sig snabbt och fortsatte att kalasa på de begärliga fröna. Den tyckte nog jag var en lustig kurre...

Sista brasan

I kväll brände jag den sista och största av årets tre rishögar. Som gratulation och hyllningsfyrverkeri till min kusin Thomas som nyligen firat 60.
Det kruttorra riset brann som en jättelik fackla. Sprakande. Gnistrande. Ackompanjerat av rödhakesång och morkulleknips. Och i samma stund som solen sjönk i väster steg flammorna som högst mot skyn. En par timmar senare, när den stjärnklara natthimlen välvde sig över Skog falnade de sista lågorna. Det är något magiskt med eld. Som ett av de fyra elementen utgör den en urkraft. Sprider fascination och inger respekt. Vi har den inom oss. Och den hjälper oss att överleva.

Vårens första

I går berättade jag om hur effektiv jag blev när jag fick arbetshjälp. Nu är jag inte lika kaxig. Hela veckans hårda jobb har satt sina spår. Idag har gått i knapp styrfart. Men detta tillstånd till trots kan jag säga att jag är lika nöjd som slutkörd. Helt. I detsamma tvingas jag konstatera att det inte går att köra en 60-plussare hur hårt som helst. Vet inte vad jag skall ha den insikten till. Men den kanske kan komma till nytta någon gång.
Fram emot dagens sena eftermiddag piggnade jag till något. Så pass att jag dristade mig ut på en liten promenad. På svaga, vingliga ben gick jag upp mot bäcken. Och där på avstånd ser jag något gult glimma i den mörka fåran. Årets första kabbleka. Minsann! Mycket är på gång nu i naturen. Och det börjar bli svårt att hålla jämna steg om man, som jag, vill ha koll på årets första av allt som spricker ut, blommar och kvittrar.
Igår kväll sammanträffade jag med årets första mygga. Precis som brukligt med myggor blev det överraskande. Hennes blodtörst sammanförde oss i ett svidande möte. En påflugenhet utan pardon. Trots att hon gjorde mig till utvald hade jag svårt att till fullo uppskatta inviten. Attraktionskraften liksom försvann i samma ögonblick som hon punktrade min hud. Nu idag har jag en kliande svullnad i nacken som påminner om gårdagens dejt. Ju mer jag river på den desto mer kliar den. Våren känns! Olika beroende på var den träffar, så att säga.
Som varje vår när den första kabblekan slår ut blir den också förevigad. Det har blivit ett sätt att stadfästa att den passagen i vårens ankomst är noterad. När jag ligger där på huk för att ta min bild på den solgula blomman upptäcker jag att hela backen är full av blommor. Andra blommor. Vårfrylet har också börjat slå ut. På avstånd oansenligt. Vid närmare beskådan både vackert och spännande. I oregelbundna ax på korta stjälkar. Med mängder av små vitbrämade stjärnlika blommor påkallar frylet uppmärksamhet...

Vårfint i Källareliden

Idag har Jakob och jag röjt Källareliden och renerna bort mot Linnekullen vid Björkklinten. Det är inspirerande att få hjälp. Det ger massor av extra energi. Två som jobbar tillsammans ger resultat som om de var tre. Jämfört med att jobba ensam. Jag har haft hjälp ett par gånger tidigare i vår. De båda gångerna har fått mig att gå loss hårdare även när jag jobbat ensam. Det har fört arbetet framåt på ett sätt som gjort att jag känt att jag legat bra till i tiden. Den tidiga våren med det gynnsamma vädret har också bidragit till kontinuitet. Det har gått att faga några timmar nästan varje dag sedan premiären den 18 mars.  Dessutom har det gått att bränna gammalt fjolårsgräs på ytor som inte blivit efterbetade. Allt detta sammantaget innebär nu att fagningsstatusen är synbart högre i år än tidigare år. Större yta. Större noggrannhet. Större tillfredsställelse.

Lite för alla sinnen

Efter tre dagars hårt fysiskt arbete tog jag ut en dag ledigt. Efter ett allvarligt snack med chefen fick jag klartecken. Frihet under ansvar passar mig perfekt. Det blev några timmar på Abecita Konstmuseum tillsammans med en gammal vän. Lunch på Café Viskan i Knalleland. Och så rundades dagen av med den efterlängtade belöningen – en skön och välbehövlig tvagning i Kallbadhuset i Ulricehamn. En heldag där alla sinnen fick sitt. På Abecita visas just nu tre sevärda utställningar. ”1954–2014 – Bildskatt” heter den största. Det är en samlingsutställning med de främsta namnen inom svensk fotografi under 60 år. Den andra heter ”Johan Rheborg – Backstage!” Det är skådisen och fotografen Rheborg som visar bilder tagna bakom kulisserna i film- och teatervärlden. Den tredje pågående utställningen är en samling bilder som koncentrerats kring mystik och stämningar i naturen. Utställningen är sprungen ur ett samarbete mellan finländske fotografen Heikki Willamo och Mats Andersson. Utställningarna pågår fram till och med den 17 maj. Mera info: www.abecitakonst.se

Ekebacken röjd

Eld- och rökinferno

Idag har jag räfsat övre delen av Björkebacken. Tretton högar blev det inalles. Och det tog det mesta av dagen i anspråk. Denna delen av ängarna är den mest trädrika. Här blir alltid mycket löv. Och i år extra mycket torrgren. Det är väl vinterns stormar som skakat ner allt gammalt och dött. Jag roar mig alltid med att göra finalen på en lång fagningsdag till ett eld- och rökinferno. Som en belöning till mig själv. Och för att arrangera spektakulära motiv. Denna gång blev det extra maffigt tack vare det stora antalet lövhögar...
Kanske byns innevånare inte är lika roade av mitt tilltag. Hela dalen höljdes i lövrök. Men jag har bett om ursäkt. Hys förtröstan – nu är det värsta över för i år...

Rökig kväller

Trankollen

Soltrappan II

Påskdagen

Påskafton 2015

Glad kaskad

Vältajmat

Inne i violen

Luktviol (Viola odorata)

Morkullemöte

Idag har jag räfsat löv. Fyra timmar. Badat bastu. En timma. Träffat årets första sädesärla. Och ett hastigt möte med en morkulla. Ärlan gick på räcket. Vickade på stjärten. Kvittrade en hälsning. Morkullan hejdade mig när jag gick på den mossiga stigen. I den råkalla fuktiga skogen. Hon sa inget. Men jag lyssnade. Hennes stora ögon iakttog min klumpiga gång. Vad tänkte hon där mellan mossiga tuvor? Tuvor med asplöv, små pinnar och fjolårsgräs. Ja vad brukar en morkulla tänka? Mellan tuvor och fjolårslöv. När hon ser en klumpig som går. Hon väljer att trycka. Eller lyfta. Men hon sträckte bara sin hals! Och iakttog mig. Med sina stora mörka ögon. Vi speglade oss i hennes stora mörka öga. Skogen och jag. Allt detta hände mig idag. Och inget mera, absolut inget mera finns att begära av en tidig dag i april...