Friska bad och stad i färgkaskad

Just nu rinner det 5 kubikmeter vatten per sekund ur Åsunden vid Forsa. Och enligt Eons mätstation vid Torpa är vattennivån i sjön just nu 163,13 möh. Det betyder att det bara är 13 centimeter kvar till lägstanivån enligt vattendomen som säger att Åsundens yta kan vara minimum 163,0 möh och maximum 165,0 möh. (Alltså en amplitud på hela 2,0 meter). På bilden syns det hur djupt det är nedanför badstegen vid kallbadhuset. Till naveln, typ...

För mig har det inte så stor betydelse hur högt eller lågt vattnet är i sjön. Bara det går att paddla en runda i kajaken när andan faller på. Dock, om jag fick önska, skulle jag vilja ha lågt vattenstånd i augusti och september. För att det då blir gott om lämpliga stränder för vadarfåglar att rasta på och söka föda. Däremot vill jag inte att det blir så lågt vattenstånd så att rumpen syns när man badar vid kallbadhuset. Det känns genant på något sätt. Jag vet inte varför. Men skall jag visa rumpen vill jag inte att Eon reglerar det. Det vill jag sköta själv.

Idag när Lars-Olof och jag badade vid kallbadhuset var vattentemperaturen +11°C. Det är enligt mitt tycke den absolut optimala tempen för kallbad. Det går fortfarande att vara kvar i vattnet en stund och känna kylan sakta krypa in under skinnet. Ner till +5° grader är helt OK. Sen blir det mer som en prestation än en njutning.

Att bada vid kallbadhuset är inte bara att sköta sin hygien. Det är också en naturupplevelse. Det finns inte en enda gång då man besöker kallis då ljus, väder och scenerier är desamma. Det växlar alltid. Varje gång är unik.

Idag kom en väldigt mörk molnskärm in från sydväst. En kort stund bildades en strimma ljus i överkanten på skärmen och solen slungade sina strålar in över stan utan att de studsade i Åsundens spegel... sprakande kontraster... färgkaskad och stålblått vatten… bastuvärme och friska bad…

Tolken tur och retur

Idag har vi gjort Tolken tur och retur. Vännen Ulrika och jag. Ett sagoligt landskap i ett sagolikt väder. Alldeles stilla. Ljudlöst. Kristallklart. Färgstarkt. Vi satte i våra kajaker vid Hallabron och paddlade norrut mittsjöss. Förbi Sundholmen och Vedaholmen. På västra sidan om Ramnö och förbi Tångagärds holme upp till Lindö. På Lindös södra sida kunde vi sitta i solgasset och njuta förmiddagsfikat... med en vy smått betagande. Vattnet helt blankt. Att på nytt skjuta ut kajakerna och spräcka den orörda vattenytan var nästan som att kasta sten i en dyrbar jättespegel! På vägen tillbaka söderut paddlade vi in i Slunsvik. En mycket säregen vik med en inramning som vi inte sett maken till i våra trakter... ett par hundra meter sluttande berghäll sträcker sig utmed vikens södra sida. Hällen utgör ett ingenmansland mellan skogen och sjön... där växer skogens mossa i hällens övre kant så långt den någonsin kan.. där stiger och sjunker vattenytan i det spelrum som bildas mellan högsta och lägsta vattenståndet i sjön...
Senare på vår återfärd landstiger vi på Sundholmen. Slottet är längesedan utrymt och som inkräktare möter vi inget motstånd där vi undersöker alla rummen och källarhålorna. Resterna av 1500-talsborgen skapar en suggestiv miljö som lockar till fantasier både om hur byggnaden uppförts och hur det var att leva här... och ruinen är långt mera än bara en stenhög...

(Den nedre bilden är ett montage av en bild av en källarglugg i borgruinen och en kajakbild från Lindö).

Fruktbärande felymp

För några år sedan satte vi, Martin och jag, ett par ympar i en vildapel här i västsidan av bäckravinen. Vi har väl inte tittat så noga på hur resultatet blivit. Har mest sett ut som om det inte lyckades så bra. Idag när löven börjar falla och jag kikar lite närmare sitter där tre mogna Alice-äpplen. Ett äpple i varsin gren från en kvastliknande grensamling som utgår från ympstället. Det går inte att se var ympgrenen ursprungligen suttit. Det ser mest ut om om den ruttnat och fallit bort och att det kommit vattskott från stammen vid kapstället. Men äpplena som sitter där är prima och välsmakande Alice. Någon trast eller skata har varit före mig och tagit sig en smakbit. Nu har jag satt märken på de fruktbärande grenarna.
Det är nog läge att se till apeln nästa år. Beskära lite försiktigt och kanske sätta i lite flera ympgrenar för att bygga vidare på en stam med växtkraft och livslust...

Skådardagar på Öland

Tillsammans med vännen Ingvar har jag upplevt några grymma råskådardagar på Öland. På fredagen vandrade vi från södra lunden till södra udden och fyren tur och retur. Och på lördagen skådade vi stationärt vid södra udden på morronen. Resten av dagen vandrade vi från södra lunden till norra tornet... I lungt tempo och ständigt med kikaren för ögonen... Etthundratvå (102) arter lyckades vi samla ihop på två heldagar och en halv! Bland de arter som uppvisade stora antal märktes främst kustpipare, rödhake – överallt, kungsfågel – ofattbara mängder (bild, med harkrank), kärrsnäppa – typ 600, ejder och vitkindad gås. Det var också ganska gott om fjällvråkar i luften. Extra skojiga obsar var taigasångare (1 ex) och dvärgbeckasin (2 ex). Och havsörn och pilgrimsfalk såklart. Lite udda och ovanligt talrika var mindre korsnäbb... Brist på kottefrön i norr och i östra Europa har gjort att de uppträder nästan invasionsartat. På Öland kalasade utsvultna korsnäbbar på rönnbär (bild)... Innan vi zvängde av hemåt passade vi på att plocka lite zlånbär för senare förädling... ligger i fryzen nu...

Signalera

Reflektera

Ja, skål då Grålle!

Ja, så fick då Grålle sin efterlängtade olja. 20 liter var ganska lagom för att komma i form. När allt sjunkit ner ordentligt fungerade hydraulen alldeles förträffligt. Så nu hänger plogen där den ska...

Olja i maskineriet

Här på gården står en gammal Grålle. En fyrcylindrig diesel från 1954. Det var min morbror som köpte den. Troligen har jag redan presenterat maskinen här på bloggen tidigare men måste ändå skriva några rader nu för att delge det aktuella läget.
Grållen har stått i vagnsskjulet under vinterhalvåret. Innanför traktorn har jag förvarat trädgårdsmöbler och lite andra sommarprylar. Så därför har jag tagit ut den på våren. I samband med det har det också blivit ett bra tillfälle att se om det gått att starta. För det mesta har det varit ett tålamodsprövande arbete att få igång den. Den gillar troligen inte att stå stilla halvårsvis.
I början av 2000-talet hängde vi på den gamla enskäriga plogen och plöjde upp en liten lycka för att så viltåker... Men, som sagt, det var rätt längesedan nu.
Häromdagen fick jag lite inspiration. Borde prova att skära upp några fåror. Efter rätt många försök gick traktorn äntligen igång. Jag backade intill för att hänga på plogen... men samarbetsviljan var låg... Hydraulen funkade inte och vid närmare granskning av oljestickan i tråget visade den sig vara helt torr. Alltså slut på olja. Och därmed ingen lyftkraft.
Under den tid som traktorn varit i min  ägo har jag inte fyllt på en enda droppe olja någonstans... en svårbegriplig kombination av ointresse och slarv...
Nu blev det dock helt tvunget att ta tag i det faktum att olja är livsnödvändig. Efter några telefonsamtal och lite rundfrågning fick jag klart för mig, både var oljan skulle fyllas på, vilken kvalitet som gäller och var jag skulle få tag på den.
Det finns tre oljepåfyllningsställen. På bild tre uppifrån syns två av dessa. Till vänster om växelspaken är påfyllningspluggen till växellåda, kraföverföring och hydraul. Samma påfyllning till alla tre funktionerna! Smidigt och rationellt. På tornet framför växelspaken sitter nästa påfyllningsplugg. Där pytsar man i olja till styrväxeln. Samma olja även där. Och slutligen motorolja under locket som syns på fjärde bilden. Samma oljekvalitet!
Ska bli spännande att se om jag får igång hydraulen... mer om detta i morgon!

Älska hösten

Tunt regn och låga moln har drivit förbi och dragit en fuktig hinna över allt som legat öppet. Varmt i luften och emellanåt några strimmor sol genom det grå. Löven sitter kvar på träden. De flesta. På sina ställen lysande som färgexplosioner... Tillsammans med fukten och ljuset blir hela nejden som nymålad... drypande av färg.
Jag gillar hösten. Hösten betyder mer tid för vila och återhämtning. Både för människor och natur. Vintra in. Volymen skruvas ner, vi lättar på gasen... kör mer och mer på sparlåga. Tomgång. Träden tömmer klorofyllet. Ner i rotsystemet. Kvar blir karotenerna. Det gula och röda. På alla grenar sitter i samma stund de färdiga anlagen till nästa års blad... om en sex-sju månader sådär får vi ny grönska.
Det milda vädret har gjort att fåglarna faktiskt sjungit lite grann mitt på dagen. Ett par koltrastar har gnolat några strofer. Låmält, lite avvaktande men ändå rent och vackert... som ett postludium... och de första sidensvansarna lät höra sina kristallklara svirranden från den allra högsta almens allra högsta topp... med utsikt över hela den färgranna dalen. I sin fjäderdräkt bär de höstens nyanser...

Flashback

På avstånd hör jag en rytande motorsåg. Ljudet kommer bortifrån lindbacken. Jag ser mannen som lugnt och metodiskt kapar gren efter gren på den fällda trädkronan.
Plötsligt lyfter han sågen högt... men herregud!!! Skall han kapa över axelhöjd! Vicken jävla dåre! Totalt regelvidrigt enligt motorsågskursen! Jo, han måttar med sågen och ger full gas. 346:an vrålar hetsigt och stammen är kapad på en tiondels sekund... Mannen tar ett steg fram... sätter an sågen mot stammen ytterligare en gång... full gas! Sågen ger i från sig ännu ett rått ylande och spånorna står som en kaskad ur sågsnittet...
Då, plötsligt, välter den tjocka trädstumpen omkull! Mannen får den över sig och trillar handlöst baklänges. En tung duns! Sågen gör ett kast, far iväg och kilar fast i rishögen. Den gör några kraftiga ryckningar innan den dör... Allt blir nästan helt tyst... det enda som hörs är ljudet från några löv som rivits med i fallet...
Jag bevarar mitt lugn och min sinnesnärvaro... Följer de fallande löven med blicken... hör när de når marken... Stannar kvar i min position... tar ytterligare några bilder innan jag går fram för att kolla läget... Tänk vilken tur jag hade som kom precis när det hände... för det är ju inte varje dag som det går att leverera vardagsdramatik här på bloggen...
Hur gick det då för mannen? Jo, han kvicknade till efter en stund, packade ner sin kamera och fortsatte att jobba som om inget hade hänt...
Denna flashback blev dock en viktig påminnelse om kunskap han tidigare i livet förvärvat på kurs: Såga aldrig med motorsåg över axelhöjd!

Höstlöv och midsommarblomster

Idag har två virvelvindar dragit fram här över markerna. Ebba och Lisa. Under vår kurragömmalek bak träd, buskar och hus hittar vi ibland underligheter att stanna upp inför. Idag till exempel... fallna löv i en mångfald av former och nyanser, mullvadens imponerande högar och ett utslaget midsommarblomster i oktober!

En pissig dag

I går var det som om upplevelserna stod på kö. Idag har det varit, milt sagt, mera stillsamt. Dunkelt och blött. Pissväder! För min del var det dock underbart att rulla upp gardinen och beskåda det gråmulna landskapet. Förlåtande för mej som väntat på en dags vila från fysisk aktivitet.
För att känna på vädret slog jag några lovar runt mina gamla hus. Lite för att kolla att allt var i sin ordning. Och för att förstärkningspinka i reviret. Tog en landskapsbild på lillstugan. Och en närbild på några röda blad i ett stenröse. Den röda färgen lyfter. Vackert i det mjuka ljuset. Bladen i röset är geranium (Geranium robertianum). Stinknäva på svenska. På norska heter den Urakatt. Och när jag luktar på bladen förnimmer jag doften av kattpiss. Min enkla översättning blir därför: Urakatt = katturin, eller kattlukt. Detta ger mig då en liten återkoppling till gårdagens möte med kattfamiljen... Tänker, att där lokatten markerat sitt revir där luktar det Urakatt!

Kattfamiljen träder fram

Efter en hel dags hårt arbete på risfältet (se nedan) åkte jag till kallbadhuset för att basta och träffa lite folk. Nybadad och fin åkte jag så sakteliga hemåt vid pass sjuttonochtrettiotiden. När jag kommer upp i de djupa tvärredsskogarna får jag plöstligt se en älgko som står och betar i en buske farligt nära vägkanten. Reflexmässigt rycker jag åt mig kameran för att kanske få en bild. Hissar ner bilrutan och måttar med kameran... perfekt! Trycker av... men jävlar... pip, pip, pip... Självutlösaren är på och under tiden som jag avbryter för att ställa in rätt så piper också älgen... iväg alltså! SKIT! Kunde blivit ytterligare en fin bild som jag inte haft någon direkt användning av... Ja, jag tänker så när jag missar bra tillfällen.
Älgen ställer sig och surar, eller kanske tjurar, bakom några unggranar (bild). Och jag tänker... jag väntar ut den fulingen. Man vet aldrig vad en sur älg kan hitta på!
Under tiden knäpper jag ett par bilder på den gömda älgen. Sedan väntar jag..., och väntar...
Men vad skådar då mitt södra öga!!! Ligger det minsann inte en älgtjur bakom den lilla kullen? Bara huvudet sticker upp! (bild) Fasiken... det här kan ju bli nåt! Det är ju brunsttid nu... Kanske en liveshow här i sumphålan!
Bilar swischar förbi... från båda håll... bil efter bil. Ingen märker vad som står 50 meter från vägen och bligar.
Rätt som det är börjar älgkon tvekande gå mot den liggande tjuren (bild). Och strax har jag båda i samma bildfält i kameran. Klick, klick... De märker att det är något som inte stämmer men de fattar inte vad.
All rörelse stannar upp. Vi glor på varandra så där på avstånd alltmedan det skymmer. Måste ställa om till högre ISO för att kunna fota.
Efter några långa minuter tröttnar älgarna. Kon klampar iväg inåt skogen och tjuren reser sig upp och följer efter. Det knakar i buskarna, precis som hos Mors Lilla Olle... och jag avvaktar ytterligare en stund... tills det blir helt tyst.
DÅ! DÅ! DÅ! När jag kollar i kameran på just den plats där tjuren alldeles nyss låg. För mindre än två minuter sedan... ser jag... NÅGOT ULLIGT! PÅ SAMMA STÄLLE! Det tar en stund att fatta vad... Plötsligt är det flera stycken ULLIGA... en, två, tre, fyra!
Femtio meter bort, på andra sidan vägen står en hel lodjursfamilj. En hona med tre ungar... Jag måste nypa mig i armen... hårt! Jag tar några bilder... och chimpar för säkerhets skull i displayen för att se om det är sant... ja, dom är där också... och ja, det är det... det är sant!
Det hela känns alltför overkligt för att vara sant, men kika på bilderna här och konstatera att alltsammans är på riktigt!

(Jag har lagt upp bilderna i omvänd tidsordning... sista bilden längst upp – hårt maskad).

Mitt risiga liv

Gårdagen och dagen i dag har jag till största delen ägnat åt att städa upp efter hamlingskursen. Det blev en hel del ris att dra ihop. Och det är inte slut än på långa vägar. Det blir flera kvistiga dagar i mitt risiga liv.
Detta till trots – i dag har det varit ett fantastiskt väder. (Det är det ju mest varenda dag nuförtiden, faktiskt). Har kunnat jobba i t-shirt hela dagen!
Rishögen som jag lägger upp skall bli till påskbrasa nästa år. Om allt går enligt planen så tändes den vid 19-tiden den 19 april. Så det finns god motivation till att göra den både stor och snygg... så långt nu en rishög kan vara snygg.
Jag ser det här med att göra rishögar, lövhögar och vedhögar lite som installationskonst... Det är en tillfälligt uppdykande skapelse som under en period av året ändrar skepnad på olika sätt... och till slut går upp i rök.
Jag skall presentera mitt risbygge lite närmare framöver. När den vuxit upp ordentligt.

Ris- och buskröjarkit

Hamlingskurs i Skog

Hela dagen idag har det varit hamlingskurs här i Skog. I det allra finaste höstväder som gick att önska... vindstilla och soligt med frisk och hög höstluft.
Kursen som hölls i Länsstyrelsens regi riktade sig till intresserade som vill jobba med natur- och kulturvård i slåtterängar och betesmarker. Genom både teori och praktik fick deltagarna kunskap om hamling av olika slag: Nyhamling av unga små träd. Nyhamling av större träd. Restaureringshamling och skötsel av tidigare hamlade träd. I grupper fick deltagarna göra egna bedömningar och utföra hamling. Ett lite mer spektakulärt inslag i kursen var demonstration av hamling från skylift.
I min utvärdering gladdes jag åt att få ha kursen här hos mig. Att få träffa fantastiska människor som har samma intresse. Och som ger kvitto på att det är viktigt att jobba vidare med naturvård som kan stärka den biologiska mångfalden...
– Hoppas att vi ses igen i en solig glänta!

Alice

När jag spanar på dagens almanacksblad konstaterar jag att det är Ragnar som har namnsdag. Vid inventering av min lista över människor jag känner finns inte Ragnar med. Det var nog vanligare förr tänker jag... för min farfar hette Ragnar. Och han var ju född på 1800-talet.
Nästa dag, alltså i morgon, är det Ludvig som är dagens namn. Letar bland de jag känner men inte heller Ludvig är bland dessa.
Däremot, min morfar hette Ludvig. Också han från 1800-talet. Alltså farfar och morfar med namnsdagarna efter varandra.
Lite kuriosa, tänker jag!
Äppelsorten på bilden är svensk och heter Alice. Alice betyder något i stil med ”av ädel härkomst” eller ”av ädel stam”.
De kärnfulla namnen Ludvig och Ragnar däremot, betyder typ, ”berömd krigare” respektive ”krigare med gudamakt”. Och inte kan jag finna någon äpplesort som fått deras namn. För deras del handlade det troligen, när namnen berättar, mer om att mosa än att förädla... och att sprida fruktan...