Höjdpunkten

En skidtur på Komosse i slutet av februari är alltid lockande. Vid rätt förhållanden bjuder en sådan utflykt på upplevelser lite utöver det vanliga. Denna veckan har slösat med finväder och idag var det dags att dra österut. Tillsammans med vännerna Ingemar och Ingvar anträddes mossen från Smålandssidan.

Alldeles i början av turen åkte vi genom ett område med tusentals vinterståndare av myrlilja (bild). Detta visade tydligt att snödjupet var litet. Det är annars inte vanligt att man kan åka skidor på mossen med så tunt snötäcke men tack vare att det är tjäle så bär det överallt.

Vi drog norrut och kom fram till ett lite låglänt parti där Hulubäcken rinner genom en svacka. Bäcken är omgiven av knotiga vackra björkar. Ett ställe med annorlunda karaktär. Här stötte vi upp en tjädertupp som suttit och spanat på oss från en talltopp.

Det är annars inte mycket liv på mossen så här års. Förutom tjädern är två korpar och en duvhök det enda levande vi ser. Spår av räv leder kors och tvärs över snön.

Och så är det alla jetplanen som flyger högt över oss. De gör sina spår i himlen. Vi gör våra i snön.

På väg tillbaka till vår utgångspunkt har vi siktat in oss på att tangera mossens högsta punkt. Den ligger på 350,16 meter över havet. Efter lite sonderande, och med hjälp av ciceronen Ingemar, hittar vi fram till markeringen. Den består av tre skyltar. Varav den ena fallit ner. Bara ramen kvar. Att se Svenska Turistföreningens (STF:s) gamla skyltar av emalj här ute i vildmarken ger en påtaglig känsla av att vara på museum. Troligen har de suttit här ute på mossen sedan början av 1950-talet. Kanske ännu längre. För området var ju känt för sina naturvärden långt innan dess. Delar av mossen inköptes år 1949 av Svenska Naturskyddsföreningen för att skydda en del av området. Sedan dess har arealen med skydd utökats succesivt. Året 1980 bildades natureservatet som idag omfattar cirka 1500 hektar.

När vi nått höjdpunkten på vår expedition passar jag på att ta den obligatoriska toppbestigningsbilden (överst). 

Turen idag blev också denna månads höjdpunkt. Med sex timmar i gnistrade sol. Trots att dagsmejan mitt på dagen gjorde att det stundtals klabbade på lite under skidorna var det riktigt, riktigt fina förhållanden.

Mitt på dagen var det också i stort sett helt vindstilla. Vi tog vår första fika i en gles talldunge och satt med näsorna mot solen och bara njöt... och jag tänkte just då att det ibland är det en förmån att kunna bestämma sin egen dag...

Soltrappan

Det har varit soligt och fint väder ett par dagar nu. På min farstutrapp har dagsmejan smält bort all snö och all is. Idag var trappan helt torr och piassavan och jag kunde ta en skön fikastund tillsammans. Det är gott med lite sällskap. Särskilt med en som inte behöver så mycket uppmärksamhet. Vi har haft en god relation under vintern, faktiskt. Även om det ibland har knakat lite i skaftet. Det känns därför väldigt fint att, just under dessa goda betingelser, få en välförtjänt rast i samförstånd.
För att vara riktigt ärlig och för att använda ett grovt och oborstat sätt att uttrycka det, så har jag, denna vinter, varit jävligt slarvig med snöröjningen här på trappan. Jag har kommit att mest använda källaringången. Men nu när solens värmade strålar utplånat spåren efter den något undermåliga snöskottningen, känns det som ett bra beslut att inte ha slösat energi på detta.
Bilden ovan är ett självporträtt. Taget vid sen lunchtid. Typ vid 14-tiden. Jag sitter i lä i söderväggen och det är riktigt behagligt. Varmt. Trappan fungerar näst intill som en amfiteater med sina trappstegsformade åskådarplatser. Man kan välja höjd och läge beroende på de skeenden och scenereier som utspelar sig på arenan.
Detta, dagens tillstånd, ger en föraning om vilken potential trappan har för stunder av eftertanke och kontemplation*.

*) Kontemplation: En inre, utdragen och ordlös bön, varvid man tömmer medvetandet för att stilla betrakta det gudomliga. (Enligt Wikipedia).

Sol o sång

Hela dagen igår och hela dagen idag har grönsiskor och grönfinkar hållit livlig konsert. Det är det tilltagande ljuset som triggar igång deras hormoner och lockar fram den variationsrika sången.
Jag har haft ganska gott om båda arterna här. I synnerhet den senaste veckan. Grönfinken (Carduelis chloris, där carduelis är  släktnamn bland tättingar och chloris betyder "gröngul") väljer ofta de energirika hampfröna före solrosfrön ur automaten. Det är fascinerande att se hur de plockar ett och ett och knäpper isär skalet och låter det falla till marken... finess!
Grönfinkens sång är väldigt mångsidig. Jag blir lite nyfiken på att läsa hur den beskrivs av Erik Rosenberg (1902-1971), som har gjort sig legendarisk med sina målande och noggranna lätesbeskrivningar.
Så här skriver Rosenberg i boken Fåglar i Sverige (1953): Fågelns vanligaste läte är en utdragen, hastigt rullande vissling, ungefär som när man blåser i en visselpipa med en ärta i; under flykten utstöter han en liknande men kort vissling djy-rypp-rypp. Ofta låter han också höra ett behagfullt d j o i t. Grönfinken sjunger på två sätt, dels låter han med korta mellanrum höra ett kväkande eller fräsande, bergfinklikt  d s c h v ä s c h  med eller utan sammahållande visselrullningar, dels sjunger han på allvar en omväxlande kanariefågellik strof  d j i p p
d j i p p  d j i p p  d j y r r r r r t u j  t u j  t u j  d i j o i t...,  som stundom kan klinga så väl och rikt att den väcker uppseende om den ljuder från ett träd på stadsgatan.
Ja, ungefär så! Och så långt Erik Rosenberg.
Under eftermiddagen åkte jag några rundor på skidor kring åkrarna... alltmedan februarisolen gassade, dagsmejan dripp-dripp-droppade och finkarna rypp-rypp:ade och tuj-tuj-dijoit:ade...

Tulpanerna #3

Askskottsjuka och träddöd

Askskottsjukan går hårt fram här i Skog. Nästan alla askar är angripna. Mer eller mindre. Och några är på väg att kapitulera helt för svampangreppet. Svampen heter (Chalara fraxinea) och sprids med sporer via luften.
Askskottsjukan är en ganska ny sjukdom här hos oss. 2002 gjordes de första upptäckterna i länet. Och sedan dess har mer än hälften av askarna i vårt område betydande skador. Ja till och med uppåt 80 procent av skyddsvärda askar är angripna.
Svampen kommer via luften. Från Polen, Tyskland med flera länder i Mellaneuropa. Ingen vet varför den plöstligt fått så stor spridning. Teorier finns om att det kan vara klimatologiska orsaker.
Svampangreppet börjar på bladskaften och sprider sig till späda skott. Innerbarken dör och det syns på skotten som då blir rödaktiga eller bruna. Fjolårsskottens knoppar slår därför inte ut på våren. Kronan minskar successivt. Sjukdomen sprider sig sedan från skotten och de mindre grenarna för att senare angripa även grövre grenar och till sist till och med hela stammen.
Det finns dock hopp om att genetiska skillnader och att vissa individer och bestånd skall vara motståndskraftiga mot angrepp och kunna ge upphov till nya askar i framtiden. Jag har faktiskt några här hos mig som hittills klarat sig hyfsat bra. Det finns ju en mängd arter av lavar, symbioslevande svampar, insekter mm som har asken som värdträd. När askar, i stor skala, försvinner minskar deras livsmiljöer och den biologiska mångfalden påverkas negativt.
Rekommendationer från Länsstyrelsen säger att man skall spara alla askar även de döda eller döende. Det gör inte jag! De askar som står i slåtterängen och är döda tar jag konsekvent bort. Det rasar allt för mycket torrgren under lång tid om döda träd står kvar i ängen. Torrgren blir ett problem när man skall köra slåtterbalk eller slå med lie. Ängen skall var fri från kvistar, grenar och löv när skördetiden kommer. Bättre att föryngra och ersätta med annat. Lind till exempel, som är lite av karaktärsträd här i Skog.
Idag har jag fällt en av de angripna askarna. Det är den som syns här ovan på bilderna. På den understa bilden framgår tydligt hur kronan ser ut. Mängder av nödskott som är angripna och en massa torrgren. (Om du klickar på bilden blir den lite större och då går det också att se hur bruna och äckliga de angripna askskotten är). När man fäller ett sådant här dött träd hörs ett rasselsmatterkrasande ljud och de torra grenarna sprätter omkring åt alla håll. Det blir liksom bara bûs av alltihop! Fruktansvärt trist! Bara rôten skit...

Hjärtat bankar

Efter mässan i bara mässingen...
Alltså... det kanske blir lite tjatigt med bilder och blogginlägg från kallbadhuset... men det är utan tvekan ett av de bättre ställena för en naken kropp att lämna sig till...
Att koka i bastun, när Alingsås-Stefan kylt ner termostaten och fått bastuaggregatet att glöda, är en hudflängande upplevelse... som triggar endorfinerna... Därefter, månskensbelyst, nedstiga i det iskalla, svarta vattnet... Då skjuter hormoner födda av välbefinnande i raktetfart rätt upp i hjärnan... hjärtat bankar hårt i bröstet... det sticker som tusen nålar i benen... märgen blir till is... värme sprider sig i hela köttet... huden blir len och mjuk... musklerna slappnar av... man känner sej som nyfödd... rakt uppstigande ur Åsundens vattnet på ett manér likt Afrodite...

Hjärtligt på mässa

Denna dags eftermiddagen besökte jag Näringlivsmässan i Ulricehamn. Hade inget specifikt mål med mitt besök. Nyfikenhet tänker jag. Träffa folk. Eller för att jag alltid tidigare varit engagerad i monterbygge och förberedelser i liknande sammanhang på den goda tid då jag jobbade på UT.
Så på nåt sätt lockades jag av att känna in stämningen. Se om den goda känslan kunde komma. Den som infinner sig när man är en självklar del av det som händer.
Och det gjorde den! Jag träffade en hel radda av människor som jag fick dela tid med. Samtala. Allt med stor hjärtlighet. Ödmjukheten värker!
Hjärtliga aktiviteter blev det också i mässans centrum. Hjärtstartar-projektetets initiativtagare och beskyddare Bengt Nilsson (Björnhälsan-Bengt) och Cadsafe-instruktören Donny Bruhn visade på ett pedagogiskt sätt hur en hjärtstartare skall användas. Bra, viktig och väl genomförd programpunkt är mitt beröm!

Iakttagen

Isande bad

Kallbadhuset har blivit en räddare här på bloggen. När livet känns händelselöst och jag lider brist på fotomotiv blir detta räddningen.
Att komma till badhuset är nästan en garanti för att träffa nån att språka med. Det var ett tag sedan jag badade och när det blir för långa uppehåll blir det också extra kännbart att sänka sig ner i det iskalla vattnet.
Den aktuella badtempen har jag monterat in i den svarta kvällshimlen... och den lyser som eldskrift... 0,4 grader...

Farmors lilja

Bland krukväxterna här hos mig så finns det några som har gamla rötter... Ja, de har hållits vid liv i flera generationer. Bland annat har jag en myrten som fortfarande är i liv som min mormor, Gerda Desideria, flyttade med sig när hon flyttade hemifrån år 1909.
Liljan på bilderna här är från min farmor, Hanna Maria. Hon dog i början av 1980-talet. Liljorna hade följt henne en stor del av livet och min pappa såg till att hålla dem vid liv. Och faktiskt också föröka dem.
De står kvar i samma krukor och samma jord år efter år. De blommar inte särskilt frekvent. Mest bara långa slanka blad. Rätt fula och tråkiga krukväxter faktiskt. Det är väl jag som inte vårdar dem tillräckligt bra.
Men nu! För några dagar sedan sköt en blomstängel i höjden och idag är klockan utslagen.

Jag har läst på lite och konstaterar att liljan är en Hippeastrum striatum. En slags amaryllis. På svenska går den under namnet ”Äkta makar” eller ”Kvartalslilja” och den har sitt ursprung i Brasilien.
Äkta makar heter den troligen därför att det ofta är två blommor på varje stängel. (Kan blir fyra). Denna har dock bara en singelbjällra...
Ja, ja...

Summary: Old known amaryllis in Sweden named ”Äkta makar” or ”Husband and wife” (Hippeastrum striatum). It has been my grandmothers on my fathers side. She died in 1982 but the lily is still flowering. The flowerpot stands on my sill in a window by southwest.

Humble stream

Ibland kan jag känna mig så där betydelselös. Liten och kuvad. Men när jag går här utmed min lilla bäck tänker jag... ödmjukt sjunger den livliga glada visor trots sin litenhet... sin enkelhet... Just nu strömmar små strofer av vårrepertoaren genom dess partitur... Som en övning tills den stora smältan kommer. Tonerna rinner över stenar och små fall. Krumbuktar och slår volter. Bäcken håller humöret uppe trots att den bara är ett liten obetydligt rännil. Helt utan namn.
Så borde jag också tänka... inse min litenhet... sjunga lite glada visor... hoppfullt trallande och visslande... fritt varierat... porlande...
När jag är bäcken nära blir den min källa till anspråkslös glädje...

Tulpanerna #2

Yes, I saw this too!

MOT TOPPEN!
Redan den 2 september förra året, på Rotarygalan till förmån för Voi-projektet, pekade Emil Gullhamn ut riktningen... och tar nu State of Drama mot toppen...
Jag brukar inte se slagerfestivalprogram och knappast lyssna på låtarna heller. Även om det är svårt att komma undan. Men denna kväll var det helt enkelt bara tvunget... och så spännande!
Och så välförtjänt. I mina patriotiska öron smälte vaxet helt, och nog tyckte jag att State of Drama höjde sig över alla andra...
...although they were Falling.

GRATTIS!

Yes, I saw it!

My brother move in

Denna veckan har min brother flyttat in. Installerat sig. Och verkar trivas ganska bra. Förutom en låtsassyster har jag inga syskon av kött och blod...
Eftersom det finns både plastpappor och platsmammor borde det också funka med en plast-brorsa? Svart hårdplast... kommunicerar trådlöst...
Jag hoppas att vi ska kunna utveckla en varaktig och bra relation. Gäller nu bara att trycka på rätt knappar!

Alla hjärtans dag

Se upp i backen

Fettisdagen

Semmeldagens facit: Två semlor. En på förmiddagen och en på kvällen.
Den ena från Gunnars Konditori och den andra från Günthers Brödstuga (bilden). Bjuden båda gångerna... och  gränslöst goda!