Tapetlager

De gånger jag har tapetserat har jag alltid sparat det som blivit över av rullarna. Jag vet att jag inte är ensam om det. Det räcker att man frågar vem som helst.
Men då tänker jag – hur ofta är det som jag har behövt leta upp en rulle av det jag sparat. För att laga. Eller för att använda den någon annanstans. Sällan. Aldrig. Jag tror inte jag kan påminna mig att jag har behövt använda några tapeter som jag sparat. Ändå gör jag det gång efter gång. Och allt finns kvar i åratal. Jag har inte slängt några tapeter som blivit över.
Av allt det jag sparade från det gamla husets garderober var just gamla tapeter. Vissa troligen från tidigt 1900-tal. Mina släktingar. Kanske rent av min morfar, som dog samma år jag föddes, hade sparat allt som blivit över. På den tiden sparades allt som som kunde vara bra att ha någon gång senare. Det har jag redan skrivit om här på bloggen. Då gällde det plåtburkar som det varit sill i. Sillburkar alltså. Öppnade och urätna sillburkar. Sedan visade jag också en bild på pennor som var för korta att sätta i pennförlängare. De sparades. Såklart. Att tapetresterna sparades var säkert av samma anledning. Kan vara bra att ha. Kanske kan det bli en skada och då går det att laga. Alltså samma tanke då som nu. Tapeter sparas även om de sällan eller aldrig kommer till användning.
Nu har jag märkt hur viktigt, rolig och spännande det är med gamla sparade grejor. Allt det där berättar en massa saker. Sillburkarna berättar. Pennstumparna berättar. Och tapeterna berättar.
Alldeles fantastiskt speciellt är det med dessa tapeter. Jag kan nästan inte slita mig från att titta på alla dessa vackra mönster och färger. Vem har gjort mönstren? Varifrån kommer inspirationen? När och var är de tillverkade? Frågorna blir många och allt blir bara jättespännande.
Jag har inte pillat särskilt mycket i tapetlagren i gamla huset. Men en del tapet har släppt. En del har jag rivit. Och jag har sparat det avrivna. Med hjälp av de sparade tapetresterna kan jag nu se lagerföljden. Och jag kan först nu verkligen se hur mönstren sett ut i sin helhet. Jag kan göra mig bilder av hur rummen sett ut med de olika tapeterna.
När det gäller sillburkarna var det inte riktigt samma sak. Men där kom att bli en annan historia. Efter en tid fick jag en kommentar på inlägget med burkarna. Den som skrev var anonym men personen ifråga lät mig förstå att jag borde vara rädd om mina burkar. Och att jag hade någon som var rätt sällsynt. Han var samlare, han som hörde av sig. Och vi har nu lite kontakt. Samlaren har letat sillburkar i tio år och har cirka etthundra olika sillburkar. Främst är han intresserad av burkar från Lysekil och närområdet. Och han har koll på burkarnas historia. Var de är tillverkade och tryckta.
Varken gamla sillburkar eller gamla tapeter betingar några värden ur ekonomisk synvinkel.  Värdet är mera av annat slag. Vart och ett av dessa ting berättar en historia. Varenda sillburk har sin historia. Varenda tapet har sin. Jag är tacksam mot mina gamla släktigar som sparade på allt... och jag fyller på med fantasi...

Visit hos Estelle

Återigen har jag gjort något som jag aldrig tidigare gjort i hela mitt liv. Jag har upplevt stämningen på travbanan!
Bjuden av Roger, min barndomskamrat och vän. Tillsammans gjorde vi en heldag i Skaraborg. En dag som började med ett besök vid Hornborgasjön och slutade på Axevalla travbana. Däremellan gjorde vi en visit hos Rogers travare, Conrads Estelle, på gården Myran. Estelle är ett ungt sto som förbereds att bli tävlingshäst. Inom kort skall hon springa sitt premie-lopp. Och sedan väntar kval. Men just nu står hon bekymmerslös i sin box och njuter av stimulerande pass med sin tränare.
Kvällen på Axevalla blev en vacker och spännnade stund. Septemberkvällen var ljummen och ljus. Solen gnistrade i hjulen på travkärrona. Hästlukten och det taktfasta ljudet från snabba hovar angav tonen och skapade en mjuk inramning. Spelet denna kvällen gick dock inte som önskat... men det är en helt annan historia.
Tack för en underbar kväll!

Spår och slitage

Kampen mot sot, damm och gammal smuts i det hundraåriga huset fortsätter. Idag har jag tvättat ett par dörrar och skurat trappan till övervåningen. Jag använder såpa. Skurar och sköljer. Överallt  finns det spår efter människorna som levt i huset. Slitna golv efter många års skurande. Slitna trappor. Här syns spår efter tusentals trötta steg på väg mot nattlig vila. Under de sista åren som mina mostrar och min morbror bodde här blev städningen alltmer eftersatt. Deras stigande ålder tog ut sin rätt. Bara det mest primära blev gjort. På dörrarna syns spår efter många passager. Varje gång med en liten avsättning fett och smuts från handen. Gång efter gång har det byggts på. Till slut har det blivit en tjock beläggning. Kammarlåsets trycke hade ärgat. Men det var lätt att putsa upp med lite stålull. Sot och damm har efter många år lagt sig som en tunn hinna över alla målade ytor och tapeter. Jag löser det med såpa. Sköljer försiktigt med vatten. Eftertorkar med en gammal handduk. Jag ägnar nu ledig tid till att grundstäda hela huset. Och meningen är att det skall få vara så här. Ursprungligt. Men rent och fräscht. Det är inte alls aktuellt att börja slipa och måla. Nej alla spår och allt slitage skall finnas kvar. Få berätta. För det är ju allt detta sammantaget som är husets själ...

Hattparad

Det har knappast undgått någon som varit i skogen de senaste veckorna att det formligen dräller av svamp. Värsta hattparaden. Måste vara en svampkännares dröm att gå och botanisera bland den enorma artrikedom som poppat upp överallt i markerna. Jag har varit ute på ett par promenader idag. En längre förmiddagsrunda och en kort kvällsdito. Jag var inte alls ute för att leta svamp. Det var mera så att jag formligen snubblade över några fina exemplar. Svåra att motstå. Det blev ingen jätteskörd. Tre liter rensad karljohan som nu ligger på tork. Lagom till ett par omgångar karljohansvampsoppa. Kantareller blev väl en dryg liter. Fryser ett litet paket och blandar resten i min pyttipanna till lunch i morron.
Förutom de svampar som följde med hem träffade jag på en grupp med vackert röda flugsvampar, några (som jag tror) giftkremlor och en litet gäng med vit flugsvamp. Den vita flugsvampen är inte att leka med. Giftig som fan, rent ut sagt.  Det står i wikipedia att den anses förrädisk eftersom den till utseendet liknar populära matsvampar. Jag har svårt att komma på vilken populär matsvamp som är lik vit flugsvamp? Skulle vara någon röksvamp då kanske? Hursomhelst. Jag plockar aldrig vita svampar överhuvudtaget förutom någon skumsvamp för att variera smågodiset. För övrigt aldrig vita svampar. Det finns ju gula och bruna och det räcker långt... Jo, förresten... ängschampinjoner har jag plockat härutanför i ängen... men de har ju rosa lameller och luktar champinjon...


Bild 1) Giftkremla (tror jag – inte säker).
Bild 2) Kantarell
Bild 3) Röd flugsvamp
Bild 4) Vit flugsvamp
Bild 5) Karljohansvamp i torkollorna
Bild 6) Kantareller i stekpannan

Tydliga instruktioner

Idag blev det städdag för hela slanten. Såpskurat golv, tvättat tapeter, tvättat snickerier. Och så har jag gjort en sak som jag aldrig tidigare gjort i hela mitt liv. Klistrat fönsterremsor! Sånt här gjorde alla förr i tiden. Ända fram tills dess då fönstren byttes ut till dubbelkopplade. I gamla hus plockade man ur sina innanfönster när sommaren kom. Och sedan skulle de sättas in när höst och kyla började göra sig påmint. I gamla huset i Skog är det innanfönster överallt. Men jag har inte plockat ur dem på sommaren. Naturligtvis därför att jag inte bor i huset. De har fått sitta kvar. Men i samband med att de yttre fönstren nu varit nertagna för kittning och målning var det nu läge för att plocka ner även innanfönstren. Befria båge och karm från gamla smutsiga, trasiga remsor som suttit i åratal. Och putsa glasen förstås. Det var ett överraskande trivsamt och småpyssligt arbete med remsorna. Först tvätta bort de gamla. Och sedan klippa till och sätta upp nya. Det kändes så fräscht och rejält när allt var klart. Garanterat dragfritt.
Remsorna hade jag i gamla gömmor. Sparat från förgängelsen. Och instruktionerna på de gamla rullarna med fönsterremsor är tydlig:

O B S E R V E R A .
Vid påsättande av fönsterremsan skall fönsterbågen fuktas, varvid bågen samtidigt befrias från damm, fett och andra småpartiklar som hindra remsan att fastna. Fukta alltså inte själva remsan, ty då kan klistret tvättas bort.

Vi ploppar upp vid Hofsnäs

Idag blev det paddling. Och därför också paddelbilder i kvadrat. Vi fångade dagen redan tidig förmiddag. Drog från hemmahamnen vid Haganäs med kurs på Åkersör och älgliket*). Därefter ploppade vi upp vid Hofsnäs. Det blev en sådan där efterlängtad augustipaddling. Med sommarvärme och spegelsjö. Idag hade jag också lyckats få med mig kikaren. Och det var påpassligt. Det blev en hel del fågel att kika på. En flock med ett tjugotal storskrakar lämnade sin viloplats på Haganäs brygga när vi kom och störde. De simmade sedan,  på bredd som en armada, ända ut till mittsjöss. Längre ut – bortåt Trollö – fick vi se en av årets två havsörnsungar. Den satt i toppen av en gran och spanade över sin födelsesjö. Mörkchokladbrun. Stolt. Alldeles intill landade en uppjagad lärkfalk. Samtidigt hördes och syntes flera stycken fiskgjusar. Fyra tror jag att jag fick ihop. Troligen en hel familj. I detsamma dök det plötsligt upp en större falk. Lärkfalken gjorde utfall varnade kraftfullt. Jag hann inte riktigt uppfatta vad som hände men det blev en  kort luftstrid. Troligen var det en pilgrimsfalk på genomresa som störde lärkfalksparet. Senare såg vi också en sparvhök som kom glidande på låg höjd innifrån en buskridå i sjökanden. Fyra, eller möjligen fem olika rovfågelsarter på mindre än en timma. Det uppfattar jag som smått sensationellt. Som grädde på det ornitoligiska moset fick vi också kontakt med en storlom som skyggt simmade och dök framför oss när vi kom närmare Hofsnäs.
Den ömmande och trötta ryggen skötte sig bra under hela paddlingen. På eftermiddagen tog jag också en rejäl basturunda i Kallbadhuset. Faktum är att nu i kväll, när detta skrives, känns det som om det värsta har varit. Mjuk paddling och lite växeltramp inne i kajaken är ganska skönt för rygg och ben. Och bastu – växlat med kalla bad. Välgörande.

Bild 1) Ulrika på spegelblankt vatten. Trollö i bakgrunden.
Bild 2) Vi ploppar upp vid Hofsnäs.
Bild 3) Marie och Ulrika på väg norrut. Torpabron i fonden.
Bild 3) Marie och Ulrika. Högagärde i fonden.

*) För några veckor sedan upptäckte vi härute på Åkersör en död älg. Lukten av lik kändes på långt, långt håll och blev den första indikationen på att något dött fanns i närheten. Sedan när kommit närmare lyfte kråkor, korpar och en havsörn från aset. När vi kom fram såg vi älgen i strandkanten. Nu idag fanns inga spår av död älg. Lukten var borta och inget gick att se. Kanske har asätarna och det höjda vattenståndet tagit hand om liket.

Skuggor och reflexer

Sent i augusti

Senare delen av augusti har inte bjudit på sig som varande en sommarmånad. Mera har den upplevts som sen september. Eller stundtals till och med november. Men idag kom sol och värme tillbaka. Dock troligen endast för en kort sejour.
Några dagar nu har jag försökt att vara aktiv och göra nyttiga saker men kroppen vill inte vara med. Besöket hos naprapaten för ett par veckor sedan blev en kort vila från besvären. Nu svarar ryggen med ett rejält skott mitt i krysset. Ischiasnerven är troligen i kläm för benen lyder inte när jag ger kommando om framåt marsch. På grund av detta går jag nu omkring som en gammal 60-årig gubbe. Böjd och livsled.
För att lindra smärtan något tog jag mig ner till Kaptensviken för ett eftermiddagsdopp. Att kyla ner och värma upp några gånger gör att den värsta smärtan ger vika. Åtminstone för en stund. Framåt kvällen, medan solen fortfarande värmde, hämtade jag en liggfåtölj, modell Baden-Baden, och parkerade mig borta vid ladugårdsgaveln mot väster. Där växer ett magnifikt bestånd av blommande ängsvädd. 1) se nedan. I en timma låg jag där helt stillsamt. Bara för att följa händelserna i denna avgränsade del av världen. Blomflugor, bin, humlor, flyn och fjärilar i mängder. Väckta ur sina gömslen. Just idag blev det så varmt och soligt att sommarens nykläckta nässelfjärilar kunde fylla på med energi. Från blomma till blomma så länge solen värmde. Den energin kan säkert göra gott. De skall, när höst och kyla kommer på riktigt, uppsöka ett skyddat ställe för att övervintra. När vårsolen sedan sänder sina första strålar uppväcks de till nytt liv. Kanske vi ses då igen... fjärilarna och jag...


1)  Jag har berättat om ängsvädden tidigare: http://sunebroman.blogspot.se/2014/07/humlorna-jublar.html

Vid bäcken

Varje dag nu, som jag är hemmavid, plockar jag basen för mina måltider ut egen jord. Potatis, morötter, rödbetor. Det blev bladmögel på potatisblasten i år. Men hittills har jag varit förskonad från brunröta i någon större omfattning. Därför passar jag på att frossa i potatis. Och det är ingen överdrift att påstå att den hemodlade potatisen smakar himmelskt. Oavsett vilken sort jag väljer. Marine, Timo, Cherie eller Amandine. Lite olika karaktärer men alla väldigt smakliga. Strax intill min åker rinner bäcken. Bäcken har inget namn. Den heter just bara Bäcken. Uppifrån skogen ut på Hûle tegar och ner till sjön rinner den. De senaste veckorna har det, precis som överallt annorstädes, varit ymnigt med vatten i den lilla bäckfåran. Det brusar vackert. På morgonen kan jag kan tydligt höra om det regnat på natten. Då är bruset starkare. När jag plockat mina primörer går jag alltid till bäcken för att tvätta dem. Det är trivsamt att göra den lilla vändan med potatiskrukan. Sätta sig på huk och låta vattnet virvla runt bland potatis och morötter. Kolla lite på naturen. Lyssna och se. Det blir också en naturlig mötesplats för mig och kossorna i ängen. De blir nyfikna när jag kommer och de dras dit där jag sitter. De väljer alltid bäcken att dricka ur. Det friska och rörliga vattnet går före det som jag slangat upp i baljorna.
Vi får en pratstund och sysslar samtidigt var och en med sitt...

God morgon

Ljusglimt

Står pall

Utslagen

Kajsa och Silva gör entré

Just när solskenet var som finast i dag på förmiddagen gjorde idisslarna, Kajsa och Silva, entré i stora ängen. De är båda så kallade sin-kor. Dräktiga och tagna ur mjölkproduktion fram till kalvningen i månadskiftet oktober–november. Man kan säga att de är ”gravlediga” och på ”husmorssemester” här i Skog. Silva (som förresten betyder just skog) var här också förra sommaren. Idag när hon klev ur transportvagnen och mötte sin nya frihet log hon igenkännade emot mig. Och kom genast fram och nosade. Vi känner varandra sedan tidigare, så att säga. Minst en och en halv månad skall kossorna vara här. Allt beror på återväxten. Blir den bra stannar de tiden ut. Det är fantastiskt roliga att kunna släppa kossor här mitt i byn. Djuren blir en prydnad. Ängen blir som en scen med ett spel att skåda. Ett skådespel. Och jag vet att flera boende här uppskattar det brokiga och fängslande inslaget i landskapsbilden. Det gillar jag!

– – – – –

I den nedersta bilden av de tre har jag gjort några små ingrepp. Den är retuscherad och vissa saker har plockats bort. Kan du märka vad?

– – – – –

PS. Silva är den av kossorna som har horn.

Skurdag

Det ymniga regnandet fortsätter. Sedan igår eftermiddag vid tretiden hade det kommit 35 millimeter här hos mig. I natt regnade det oavbrutet. Idag täta skurar som kommit och gått. Nu är det riktigt blött  i markerna. Var man än sätter ner fötterna klafsar det och skvätter. Den lilla bäcken, som för mindre än en månad sedan var helt uttorkad, har fått liv igen. Den uppvisar en omåttlig kraft. Brusar märkvärdigt och tenderar att helt svämma över av högmod. I morse låg stora skumbollar i kanterna. Vattnet virvlade och krumbuktade i de trängsta passagerna. Mellan skurarna har kusin Sören och jag gjort färdigt elstaketet. Och i morgon kommer kossorna.
Bland de saker som förärades mig på min födelsedag härförleden fanns en flaska linoljesåpa från Gysinge Byggnadsvård. Efter att ha läst igenom den medföljande skriften om såpans användningsområden och förträfflighet kunde jag inte motstå att testa dess kraft. Denna onsdag blev på detta sätt en alldeles enastående och likaledes fulländad skurdag... med skurar ute och skurar inne...

Förarbete för efterbete

Idag har kusin Sören och jag förberett årets kosläpp. Det är åttonde året nu som vi gör detta jobbet tillsammans. När jag frågade Sören hur länge sedan det är vi gjorde det första gången, svarade han: Ja, det kan väl vara fem år sedan. Så fort går tiden. Första gången jag hade kor på efterbete här i ängarna var alltså 2007. Det har varit lite dåligt med återväxten i år. Efter den torra sommaren stannade växtligheten nästan upp helt. I alla fall på de torra och magra delarna. Normalt brukar kossorna komma hit i mitten av augusti. Nu blir det en vecka senare. Anledningen till att jag vill ha efterbete är att, så långt möjligt, efterlikna det ängsbruk som varit rådande historiskt. Ända fram till 1950-talet gick nötkreaturen på sommarbete i skogen. Ängen var till för att skörda vinterfoder. När höet var bärgat fick korna komma ner i ängarna några veckor senare, då gräset åter börjat växa. Då var skogsbetet ganska magert och avbetat. För korna var det verkligen som att komma på ”grönbete” när de fick smaka på den unga och friska återväxten. De fick sedan gå i ängarna tills det var dags att komma in i ladugården. Betesdjuren bidrar till den önskade utmagringen. De bidrar också till att skapa oro i markskiktet så att nya frön kommer i kontakt med jorden och kan gro. I år har jag närt förhoppningar om att kunna få ett par veckors hästbete också. Hoppas att det skall gå i lås. Det finns vissa partier i ängen som lider av en alltför rikligt mossväxt. Med kallblodshästar som trampar och skaver är målet att få ännu bättre täthet i örtskiktet på bekostnad av den oönskade hakmossan.
Dagens arbetsväder var mäkta tjurigt. Regn och blåst. Vi blev klara med ”ringen” kring hela betesarealen. I morgon skall jag sätta upp avskiljare så att jag kan styra betestrycket som jag vill. Jag delar upp arealen i tre ”tårtbitar” där åkermarken också ingår. Dessutom har jag ytterligare en fjärde fålla att stängsla som läggs ihop med huvudarealen mot slutet av betesperioden.