Kungligt och sorgligt

I morgon är det, på dagen, ett år sedan jag fotograferade kungen. Kung Carl XVI Gustaf var den 22 januari 2017 på besök i Ulricehamn för att bevista världscuptävlingarna. Jag har aldrig fotograferat kungen tidigare. Aldrig träffat honom. Aldrig ens sett honom mer än i media. Den här dagen var jag själv en del av media och fick då alltså tillfälle att både se, träffa och fotografera kungen.
När vi började ”jakten” på kungen fanns det en hel del oklarheter. När skulle han komma? Var skulle han dyka upp? Skulle jag hamna i läge för att få mina kungabilder?

Jodå, kungen kom. Han dök upp i ett vimmel av fotografer, prominenter och vakter. Men han hade ingen krona och inga juveler! Han var alldeles grå och oansenlig. Ja, det kändes nästan som om han allra helst hade önskat att vara helt osynlig. Det enda som skiljde ut honom från allmogen var hatten han bar.

Igår fick jag bud, via sms av vännen Jan, om att en annan kunglighet gjorde visit i Fästeredssund. En kungsfiskare! Jag gav mig ner till Sundet för att få en skymt. Och så fiskade jag så klart också efter att få en bild. Men den kunglige dök inte upp! Inte igår.
Idag gjorde jag ett nytt försök. Samma frågor som vid ett helt vanligt kungabesök: Skulle han bli synlig? Och var skulle han dyka upp? Och skulle jag hamna i läge för att få mina kungabilder?
Ja, det blev en träff! Till skillnad från kungen, som inte hade några juveler alls, är kungsfiskaren helt i sig själv en glänsande juvel. Gnistrande färgstark med varmrött bröst och en mantel skiftande i smaragdgrönt och safirblått.
Den snabba flykten och de starka färgerna skapar uppmärksamhet. Men så skygg! Det blev bara korta glimtar. Det är tydligen så med kungligheter att de önskar att uppträda diskret… när omgivningen försöker ha ögonen på dom.
Men jag fick mina bilder om än så tagna från väldigt långt håll…


– – – – – – –

Och så en helt annan sak:

EN SORGLIG HÄNDELSE
När jag stod där vid Sundet, vid middagstid, med min kamera hörde jag höga rop. Det lät som det kom från Ängsö. En hund skällde. Sen blev det tyst. En stund senare hördes sirener. Från Boråshållet kom en ambulans. Snart var hela nejden fylld av larmande signaler. En isande obehagskänsla tog mig tillbaka till ropen jag hört. Fanns det ett samband? Senare stod det klart att en man i 65-årsåldern… alltså i min egen ålder… hade (enligt uppgift) gett sig ut på isen för att, precis som jag, fotografera. Han hade hamnat i vattnet och anträffades livlös på isen... Hans liv gick inte att rädda...
Detta har väckt stor förstämning i mitt sinne. Han och jag hade samma längtan. Att få fina bilder. Jag kom hem med mina bilder men inte han…

Till anhöriga vill jag härmed meddela

M I T T  D E L T A G A N D E  I  S O R G E N . . .